Jubal1

Jubals son och blodsarvinge

Självbiografiska anteckningar


Och hans broder hette Jubal; 
han blev stamfader för alla dem 
som hantera harpa och pipa. 
1. Mos. 4:21

En förkortad version av denna bok utgavs 1967 av CWK Gleerups bokförlag i Lund. En obeskuren version utgavs av Fischers förlag 1997: ISBN 91 7054 852 8.

Har du svårt att få tag på denna underbara bok?

Kontakta oss!

Förord till första upplagan

(CWK Gleerups Bokförlag, 1967)

När jag nu för en större läsekrets framlägger John Fernströms efterlämnade självbiografiska anteckningar sker detta i övertygelsen att de upplevelser och erfarenheter som han skildrat från sitt skiftande liv, äger ett bestående värde, icke minst för kännedomen om sydsvenkst musikliv. Minnesanteckningarna är nedskrivna för tio år sedan och återges i den framställningsform i vilken han lämnat dem. Någon bearbetning av materialet har sålunda icke företagits, bl.a. för att ej störa John Fernströms stilistiska egenart. Med hänsyn till en allmän läsekrets har dock vissa för helheten mindre väsentliga partier uteslutits. Med tanke tanke speciellt på dem som skulle vara intresserade av de strukna partier som behandlar violinteknik har ett exemplar av manuskriptet överlämnats till Lunds universitetsbibliotek, som fått ta vård om hans litterära kvarlåtenskap.

Utan uppoffrande hjälp och stöd från en rad vänner och medarbetare hade denna bok icke kunnat publiceras. Först skulle jag då vilja nämna professorerna Staffan Björck, Erland Enmark och Arne Müntzing, vilka åsidosatt viktiga uppgifter för genomläsningen av manuskriptet och bedömning av dess värde för publicering. I nedskärningen av originalet, vilken varit förenad med både inre och yttre svårigheter, har jag haft ovärderlig hjälp av John Fernströms döttrar Kerstin och Karin samt av hans gamle vän docenten Elof Åkesson. I detta arbete har vidare förlagschefen Walter Ekstrand och redaktören Inger Larsson generöst ställt sina kunskaper till förfogande. Jag riktar ett varmt tack till dem alla.

Ett särksilt tack är jag slutligen skyldig förste bibliotekarien John Tuneld, som på olika stadier av arbetet bistått mig med råd och handling.

Lund den 23 november 1967

Elisabet Maull-Fernström

I bild1

Självporträtt 1948 Utan mask

Kapitel I: Upptakt

Visst har vi väl alla varit med om en sommarnatt full av diskussioner och med en stämning fylld av andligt liv. De stora världsgåtorna har i något dimmigt skick snuddat vid våra pannor. Musik, lyrik och tankar om konstens innersta mening har tyckts skymta fram genom cigarrettrökens blå slingor. Då börjar fåglarna i parken sjunga. Någon släcker ljuset. Dagen gryr. Gardiner och draperier får silvergrå schatteringar. Och så skiljs man åt...

Men minnet av tankar och repliker, som korsade varandra, minnet av känslornas intensitet lever kvar och kan av intuitionen sammanfattas till en helhetsbild, som står med klara konturer som ett skiljemärke mellan den stund som gick och den dag som skall komma.

Är det icke likadant vid vissa vändpunkter i livet? Den del av livet som gick står kvar som en brokig tavla, och man har känslan av att nu börjar något nytt. Kanske är detta biologiskt betingat. En människas liv måste ju rent biologiskt få vissa avgränsade åldersskeden. Kipling berättar i sin "Purun Bhagats underverk" hur den gamla indiska lagen föreskrev, att en man skulle vara ung i tjugo år, i tjugo år krigare, i tjugo år familjefar och slutligen i tjugo år gammal. Vi i vår tid är väl krigare under alla åren. Men de biologiska årsperioder, dem lagen fixerar, kommer vi naturligtvis icke helt ifrån. Och vad är då naturligare, än att man inför gryningen av en ny sådan period försöker i sinnet fixera bilden av det som varit. Det är så jag har tänkt denna försommar, medan näktergalen sjungit bland träden i parken i Smygehamn. Det är därför det som här skrives kommer till.

Tack för mitt underbara liv! har jag levt i toner. har jag hört symfonierna klinga. har jag spelat på min g-sträng, min d-sträng, min a-sträng, min e-sträng. har jag skrivit för en sjungande soloviolin, för orkester. Och till dikter har jag tecknat de melodiska linjerna för sjungande röster.

Och har jag fått leva. Jag har varit ett lekande barn bland bergen, jag har varit en yngling med konstnärsdrömmar, och jag har varit en man som kämpat för idealen.

Tor Hedberg har skrivit en dikt, som tonsatts av Wilhelm Stenhammar:


Kära liv, du lovar stort,
då vi klappa på din port
med de lystna knogar;
öppnar porten, ler så huld,
lovar åt oss alla guld;
guld och gröna skogar.

Men hur håller du månn'tro
löftet som du givit, jo,
åt den ena ger du guld,
åt den andra ger du skuld,
men de gröna skogar?
Ack, de gröna skogar!

Ja, kära liv, om jag sått skuld, "det bryr jag mig ej, jag sköter icke om". Men de gröna skogar, ack, de gröna skogar! Det är just dem jag vandrat i. Det är just dem jag upplevt. För den, som ser negativt på livet, har kanske mitt liv varit en via dolorosa, fylld av svikna förhoppningar, fylld av stängda portar, när jag har velat vandra paradisvägen mot konstens höjder. För den, som ser positivt på livet, har mitt liv varit en vandring på Guds gröna ängar. Jag har mött kärleken, jag har spelat, jag har komponerat, jag har dirigerat. Och, sist men inte minst, jag har fått arbeta med det levande material som eleverna har erbjudit.

Att jag sedan har varit tvungen att arbeta med organisatoriska och administrativa uppgifter - under många år intendent för hälsingborgsorkestern, ordförande och organisatör i och av åtskilliga organisationer, fast anställd kommunaltjänsteman i Lund med allt vad det innebär av ämbetsmannaplikter och ansvar (Puh!), sådant vill man ju helst fullständigt glömma, när det är frågan om att göra upp livets facit.

Och det är ju något av ett livsfacit, som jag vill åstadkomma med dessa anteckningar. Låt oss då i Guds namn glömma alla biografiska data rörande tjänster och befattningar! De har ju ingen betydelse, det som betyder någonting, det är mitt liv, min själ, mina drömmar, min kärlek till arbetet, till mina kära, min glädje inför det liv jag fått föra.

Kom ihåg, att detta, som jag just nämnt, är det väsentliga här i livet för en musiker och konstnär. Allt det andra är naturligtvis bara strunt, även om det kommit med i de följande anteckningarna.

Kapitel II: Efter dem är jag fallen

Några anteckningar om släkt och föräldrar

Jag, som skriver detta, sitter just nu och lyssnar till det eviga bruset av bränningar mot Smyge - Sveriges sydligaste strand. Jag hör dem genom en ljudridå av trädsus från parkens almar. Ett och annat måsskri bryter igenom, men försommarens fågelsång har tystnat. Klockan är snart sex på morgonen. Och mitt sinne är fyllt av morgonens vällust - men också av en förundran över att jag, som har de flesta av mina släktrötter så lång norrut, känner sådan samhörighet med strandängarna vid Smygehuk, med sanden vid Gislöv, med den skånska slättens vida perspektiv. Egentligen är det bara min mormor som kommer härifrån.

Vad jag i det följande kommer att berätta har jag aldrig verifierat. Mångt är berättelser i släkten, berättelser som kanske ofta är "verkligheten sedd genom ett temperament". Men blir det inte riktigare och mer levande så? Torra paragrafrapporter står aldrig sanningen nära. De ljuger bort det levande.

Min far tycks kommen ur en gammal knektsläkt. Farfar var indelt soldat vid Östgöta Grenadjärregemente - liksom hans förfäder. Och farmor var soldatdotter.

När yngste pojken, Karl Axel, min far, var tolv år, dog farfar. Men Karl Axel var tydligen så pass mogen, att bönderna lät honom överta soldattorpet och bli familjeförsörjare. Det är annars inte mycket jag vet om hans ungdom. Han lärde sig i varje fall spela fiol och var med i en stråkorkester. Dessutom lärde han sig blåsa B-kornett och spelade i en sextett. Också flöjtblåsning sysslade han med, och de få år vår familj var samlad hade vi mycket nöje av de flöjtduetter han och min bror Kalle arbetade med.

Så svepte den waldenströmska väckelsen genom landet, och slutet på visan blev att pappa hamnade som Svenska Missionsförbundets missionär i Kina. Där föddes jag.

Min mor kom däremot från Skånes sydkust. Mormor Margret (med betoningen på sista stavelsen) var skånsk bonddotter från Gislöv. Hon hade klockarblod i släkten. Det satt klockare befryndade med henne litet här och var på slätten och ledde kyrkornas psalmsång - med eller utan orgel. Orgel i småsocknarnas kyrkor var inte självskriven på den tiden. En släkting på mormors sida är för resten Edvin Odell i Malmö. Som jag minns mormor var hon mörk och litet höknäst.

 

I bild2

Indelte soldaten Norr och hans hustru (John Fernströms farföräldrar)

Så kom den glade, zigenarsvarte spelmannen Jan Petter Andersson norrifrån för att bygga ortens tröskverk - också sådant förstod han sig på. Och för honom föll den fagra bonddottern. När de flyttat till Trelleborg, där han startade Trälleborgs läderfabrik, och fått en skara svarthåriga ungar, gifte de sig. Folket stod på skåningars sätt utanför huset och ropade "brudparet fram", men morfar var full och arg och svor och piskade ungarna. Det måtte ha varit ett bröllop!

Om morfar går det för resten tusen och en historier. De går gudskelov inte att verifiera. Bara en vet jag vara osann. Han skulle enligt släkttraditionen ha varit en av ett tremannalag, som grundade Motala verkstäder. Efter några år skulle han ha sålt sin andel för tio tusen kronor, rest till Amerika och blivit falskmyntare. Nu grundades emellertid Motala verkstäder enligt Svensk Uppslagsbok på 1700-talet, så den delen av historien är i varje fall uppenbar lögn.

Men visst reste han till Amerika. Vad han gjorde där vet man inte, men sortien lär ha varit brådstörtad. Han hade emellertid med sig sin fiol, som han ärvt efter sin onkel, musikdirektör Ludvig Ohlsson (som grundade Ludv. Ohlssons pianomagasin i Stockholm). Denne hade i sin tur fått instrumentet som gåva av prins August (inte historieböckernas August av Augustenburg utan prins Gustavs sjuklige broder). Den fiolen blev jag sedan ägare till. Det var en Seidel-violin av rätt dålig kvalitet.

Så berättas det vidare om morfar, att han jobbade sig över från Amerika på en spansk lastångare och sedan vandrade genom Europa som spelman och gårdsmusikant. Så kom han via Finland och hela vårt land så småningom ner till Skåne, där han i Osby grundade det, som under min skoltid kallades "gamla gjuteriet". Det hade då hunnit bli ett förfallet ruckel. Men ännu fanns här och där några rutor kvar att panga.

Han kom som sagt ner till trelleborgstrakten, där han också blev vad man då kallade spelmanskung - vilket översatt till våra dagars språk väl skulle bli ungefär "föreståndare för musikerförmedlingsbyrån".

Jag minns honom endast som en senil, stapplande gubbe. Två problem hade han då här i livet: a) var är snusdosan? b) var är glasögonen?

När mormor hade fått honom klädd på morgnarna, räckte hon honom glasögon och snusdosa. Så tog han av sig glasögonen och tog sig en pris snus. Så lade han ifrån sig snusdosan för att söka reda på glasögonen. När han äntligen hade funnit dem, gällde det att återfinna snusdosan, vilket ibland kunde ta en kvart. Alltid lika spännande från morgon till kväll!

Så slutade han sitt liv, och så låter vi honom försvinna ur dessa handlingar - endast med den lilla slutreflexionen, att i den mån något av äventyrarens överdådiga livssyn kommer till uttryck hos någon av vår släkt, så är det gamle Jan Petters ande som tittar fram.

Som en av fariséerna av Juda skulle man kanske slå sig för sitt bröst och säga: Sannerligen, sannerligen, icke är jag såsom denne! Men det känns ändå liksom litet spännande att veta, att någon liten kromosomunge har man väl fått från gamle Jan Petter - ja, enligt den moderna genetiken bör väl t.o.m. tjugofem procent av mina kromosomer komma från honom.

Den saken har jag diskuterat med min vän genetikern Arne Müntzing. Vetenskapsmannen talade och sade:

- Nej, detta är icke vetenskapligt korrekt uttryckt. För det första kan du i detta sammanhang inte använda ordet kromosomer, utan kromosomernas arvsanlag. För det andra är det visserligen sant, att femtio procent av dessa dina arvsanlag kommer från din far och femtio procent från din mor, och likadant förhåller det sig med deras kromosomer. Ytligt och ovetenskapligt sett skulle man ju alltså komma fram till siffran tjugofem procent av kromosomernas arvsanlag från vardera av de fyra förföräldrarna. Så enkelt är det emellertid inte, för du måste ta den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen, och den faktorn med i beräkningen.

Så talade vetenskapsmannen. Hur är det det heter i Tyskland? "Warum so einfach tun, wenn man es so schön eingewickelt machen kann?"

Av mina övriga släktingar på mödernet minns jag kanske mest min morbror August och min mors kusin John Hallström. Om den sistnämnde berättas det, att han tog studentexamen vid femton års ålder med sju stora A:n, skrevs in vid Upsala universitet och efter lyckligt övervunnet målbrott hamnade i O.D. Hans praktfulla basbaryton användes också i solistiska uppgifter. Naturligtvis blev han vad man kallar överliggare. Och när hans far, som var byggmästare, hade förbyggt sig på universitetsbyggnaden (eller var det möjligen järnvägsstationen?) i Uppsala och blev ruinerad, slutade John Hallströms karriär som odeist. Han hamnade i verken, där han så småningom avancerade till amiralitetsråd - vad nu denna titel kan betyda för något. Han var en stor charmör, fast han själv ansåg sig vara världens fulaste människa. Vilken åsikt nog delades av många. Tydligen hade det existerat en hel del gammaldags svärmeri i hedervärd herrgårdsstil mellan den unge studenten och kusinerna - min mor och mina mostrar - på den sörmlandsherrgård familjen Hallström ägde under sin ekonomiska glanstid. Efter John Hallström är jag uppkallad.

Jag hade ju hört talas om honom men blev ändå häpen vid vårt första sammanträffande. Då bodde jag hos mina släktingar, familjen Meissner i Malmö, och studerade musik. En kväll, när jag kom hem, hörde jag en bullrande stämma inifrån salongen. Jag smög mig in och hamnade mitt i ett fantastiskt, spännande och ovanligt spirituellt kåseri om is-tiden. Det var morbror John, som hade kommit på besök. När jöklarnas isklyftor och mellanistidernas mastodonter och mammutdjur försvunnit ur konversationen, blev jag föreställd som släktens unge musikstuderande. Och nu fick vi höra ett kulturhistorisk kåseri om valthornets utveckling från djurhornet - över lurar och posthorn - fram till det moderna ventilhornet. Det var spännande som en thriller. Sådan var morbror John. Med ett encyklopediskt vetande förenade han ett herravälde över det talade ordet, som kunde komma en att kippa efter andan. Synd bara att han aldrig skrev en rad!

Min morbror August var kanske den av min mors syskon, som jag hade mest gemensamt med. Han hade en utpräglad och spontan musikalitet, som tyvärr aldig fick någon utbildning. Under alla de somrar, jag under skoltiden tillbragte samman med honom i Gislöv, var egentligen skymningens musikstunder det roligaste. Jag brukade ligga uppkrupen i en soffa och lyssna på morbror August, som antingen satt i gungstolen och fantiserade på sin flöjt eller också slog sig ned vid pianot och ackompanjerade sig själv, när han föredrog "Die beiden Grenadiere", Svedboms "Sten Sture" eller allsköns folkvisor, ofta humoristiska skånska visor. Allt detta spelade och sjöng han rent gehörsmässigt. Han hade aldrig lärt sig noter.

Jag har ju här huvudsakligen uppehållit mig vid min mors släkt. När jag av mina föräldrar skickades hem från Kina, överlämnades jag nämligen i dess vård. Släktingarna på min fars sida har jag visserligen träffat någon gång men aldrig kommit i så nära kontakt med, så dem vet jag inte mycket om.

 

I bild3

Släktbild, Trelleborg. Stående fr. v. K A Fernström, syskonen August, Kerstin ("Tatti") och Viktor samt Anders Meissner. Sittande fr. v. Klara Fernström med sönerna Karl och John, mormor Margret, morfar Jan Petter, samt Hanna Meissner med döttrarna Signe och Klara, samt S:t Bernhardshunden Boy

Om min mor vet jag inte mycket. Hon dog när jag var endast ett par år gammal. Emellertid vet jag, att när hon först träffade min far, var hon guvernant i den friherrliga familjen Bennet på Vasatorp utanför Hälsingborg. Då jag 1940 flyttat till Malmö som radiokapellmästare, kom jag vid något tillfälle att musicera samman med friherrinnan Iva Bennet, som föreställde mig för sin make. Han mindes mycket väl min mor och talade om, hur vackert fröken Klara sjöng, och att "hon ackompanjerade sig själv på något instrument. Det kallades visst harpa." Tyvärr måste jag upplysa honom om att det var en gitarr.

Jag har också sett rätt drivet utförda blyertsteckningar av henne, så jag skulle väl misstänka, att mitt starka engagemang i såväl musik som teckning är ett arv från henne.

Av gamla fotografier att döma hade hon i hög grad gamle Jan Petter Anderssons mörka och osvenska utseende. På vilken väg denna egendomliga rastyp trängt sig in i släkten, som i övrigt tycks ha rent svenska anor, är svårt att säga. Själv har jag aldrig intresserat mig för släktforskning, men en son till min kusin Klara Berdén har en gång gjort upp en släkttavla, i vilken man finner, att en av anfäderna på 16- eller 1700-talet, som var gruvfogde någonstans i Dalarna och hade ett egendomligt klingande namn, möjligen kan ha haft lapskt eller baltiskt blod.

Kapitel III: De första barnaåren

Min far blev alltså kinamissionär.

Det finns rara ungflicksbrev bevarade från min mor till hennes väninnor. De berättar den romantiska sagan om den lilla guvernanten och missionärskandidaten från missionsskolan på Lidingö, som kallats till predikant i Betaniaförsamlingen i Hälsingborg.

De gifte sig, och efter de obligatoriska språkstudierna i England reste paret ut till Kina. I en liten bok, som kom ut vid sekelskiftet, skildrar min far förhållandena vid hans ankomst till Ichan:

"... Folket i allmänhet gjorde väl ej något vidare motstånd. Men en del af de ledande männen läto uppklistra plakat, där vi utmålades som riktiga röfvare, och folket uppmanades att som en man resa sig emot oss. Något verkligt upplopp lyckades man ej få i gång ändå. Å ett af dessa plakat hette det bland annat, att personer, som varit i Ichang, hade varit i tillfälle att se, att vi där hade hela såar fulla af små sönderstyckade barnkroppar. På andra platser, där utlänningar funnos, visste man ock, att de föröfvat en hel del illgärningar. När folket på den ena eller andra platsen rest sig för att fördrifva dem, hafva de själfva antändt sina hus och sedan sprungit ombord på båtar för att undkomma. Efteråt hafva de sagt, att kineserna brännt huset, och så har kinesiska regeringen fått betala dem dyrt igen för det förstörda..."

I Ichan föddes min bror och ett par år senare även jag.

Det var ett Kina i jäsning, som hade skapats av det stora Taipingupproret och som hetsades av främlingsfientliga agitatorer. De två svenska missionärerna Vikholm och Johansson hade just dött martyrdöden i Sungpu. Deras av pöbeln massakrerade lik kunde endast identifieras med hjälp av tandplomberna. Och varje missionär i det inre av Kina visste, att döden kanske väntade bak närmsta gathörn. Pappa brukade berätta om en natt, då mina föräldrar - varnade av en församlingsbo - förklädda till kineser och med min bror på pappas arm måste smyga sig genom nattliga bakgator ned till Jangtsefloden för att rädda sig ombord på en engelsk kanonbåt.

I bild4
Axel och Klara Fernström iförda kinesiska dräkter

Mitt i denna oroliga tid föddes jag. Det var den 6:e december 1897 och nära slutet av den sjuårsperiod "på fältet", som ansågs obligatorisk för missionärerna, innan de fick vila upp sig i hemlandet under 18 månader. Familjen reste alltså hem till Sverige året före utbrottet av det stora boxarupproret, som blev den sista stora febersjukdom, varmed det uråldriga kejsardömet försökte värja sig mot de främmande barbarernas smitta.

Av allt detta minns jag naturligtvis ingenting. I de bibelläsande kretsar, där berättelsen om Jesus gående över Genesarets sjö alltid var aktuell, ansågs det emellertid under min barndom som en lyckad ordlek att tala om att "John har lärt sig gå på sjön". Det var under den sex veckor långa sjöresan hem till Europa.

Och så kom då den period av barnets liv, från vilken de första minnesbilderna härstammar. I mitt individuella fall är de kanske allt för triviala för att berättas utanför den trängre familjekretsen.

I bild5
Karl och John. Bilden tagen i London

Det yttre händelseförloppet var emellertid följande. Min mor dog. Då en kinamissionär ansågs böra vara gift - enda sättet att få kontakt med Kinas kvinnor och Kinas hem - och dessutom de två små pojkparvlarna måste tas om hand, gifte min far om sig. Det blev av allt att döma ett lyckligt äktenskap. När mina föräldrar c:a tjugofem år senare förenades med mig i Hälsingborg, var jag nästan generad över deras attityd à la nyförlovade.

Om min styvmor måste jag också säga, att under de sex års vardagsliv, då hon för oss pojkar var i vår mors ställe, lät hon oss aldrig märka någon s.k. styvmorsmentalitet. Hon gjorde verkligen det bästa av en svår situation.

Av det för språkstudier nödvändiga uppehållet i London har jag endast dunkla minnesbilder: trist gråvädersstämning, sotiga arbetargrupper på väg hem från fabrikerna o.s.v. Men det var där jag lärde mig kalkera teckningar med en bild och ett vitt papper mot en fönsterruta, och det var i London bilden togs av min bror och mig. Han med Noaks ark under armen är alltså jag.

BILD

Resan ut till Kina företogs med Norddeutscher Lloyds "König Albert". Så länge fartyget ännu befann sig i nordiska farvatten, serverades varje förmiddag klockan 11 en kopp varm buljong till passagerarna. I sydligare farvatten byttes buljongen ut mot citronvatten med is.

Första dagen detta utbyte skedde var passagerarna samlade på däck, där man bildade konverserande grupper. De vita tropikkläderna hade plockats fram, de vita tygskorna hade kritats, och alla tyckte sig "klä bra i vitt". Och Gud vet om man inte rätt allmänt kände sig som kulturens pionjärer på väg ut att i fjärran Orienten axla "the white man's burden".

Då skriker en av damerna till. Se'n blir det allmänt tjut; ur kranarna, som användes när besättningen spolade däck, kom vattnet forsande och sköljde över vita skor och strumpor och nypressade byxor. När tropikelegansen utbytts och stämningen lugnats, var det någon som meddelade the reverend Mr. Fernström, att hans minste pojk hade synts fiffla med kranarna just som översvämningen kom. Pappa hörde ju till den äldre school of thought, som hyllade satsen att "den man älskar den agar man", och fann det naturligvis lämpligt att nu visa hur mycket han älskade mig. Men var fanns pojken! Man sökte över hela fartyget, tills någon kom på idén att jag möjligtvis fanns där jag borde finnas, nämligen i hytten. När pappa kom dit, låg en liten pojke i överslafen med benen i vädret och lekte med stortårna insnodda i ventilsnöret, alltmedan en pipig fyraårsstämma för full hals sjöng:

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara.
Den gången blev det inte stryk. Jag fick bara lova att "aldrig göra så mer". Annars var pappa ju inte den som sparade på karbasen. Han ville uppamma den känslan, att på förseelser följde rent automatiskt ett straff - som aldrig kunde undgås. Men efter straffet, som egentligen aldrig verkade vredesutbrott från hans sida utan mera som en logisk nödvändighet, skulle allt vara glömt. Då var det skönt att få krypa upp i hans knä, i den mån man för tillfället kunde sitta, och bli tröstad av hans lugna röst. Ofta ritade han då gubbar, och, född instruktör som han var, ville han då gärna bibringa oss färdigheten att teckna själva. Jag var väl fem år, när jag på hans knä första gången fick lära mig, hur man kan dra upp hjälplinjer för att teckna en fågel eller en häst.

När vi nu kom ut till Kina, var jag emellertid endast fyra år gammal. Ungefär 200 svenska mil uppför Jangtsekiang ligger staden Ichang. Amerikanska turister brukade uttala namnet Aitjäng, men infödingarna säger Izang med ett aspirerat z-ljud. Alldeles invid staden ligger de sista utlöparna av det tibetanska höglandet med bergstoppen Tiger Tooth, och härifrån börjar Jangtses lopp bli besvärat av forsar.

Mitt på dagen bars vi i bärstolar in på Svenska Missionsförbundets station i Ichang. Någon vänlig själ bland den på förhand anställda kinesiska tjänarpersonalen hade på vinden funnit en europeisk gunghäst. Den stod på gården framför kapellet. Därför är mitt första minne av den missionsstation, där jag kom att leva de närmaste sex-sju åren, förknippat med hur jag stolt besteg denna springare och gungade så att gruset knastrade under medarna, medan kinesgummorna stod runt omkring och myste: "Yo-han si tsai i-ko Tsung-kuo ren" - John är en riktig kines. Tacka för det, mitt hår hade hunnit mörkna till svart, och jag var född med bruna ögon.

Kapitel IV: Rao-nainai

Det finns föräldrar, åtminstone i musikerfamiljer, som föder upp sina barn med Beethovens symfonier och sonater, med Debussy och Carl Nielsen. Det påverkar väl en liten femåring ungefär lika mycket som ett filosofiskt resonemang om Kants kunskapsteoretiska spekulationer; barnet känner sig endast stå utanför. En liten, liten visa, som är så enkel, så enkel, kan däremot gripa barnasjälen. Nog minns jag, hur jag rös av sällhet, när pappa hade kommit hem från en resa till de s.k. utstationerna. Vi pojkar låg ensamma i mörkret uppe i barnkammaren, medan pappa spelade enkla folkvisor på fiol nere i sitt "study room". Och med de spröda nattliga fioltonerna blandade sig de melankoliska, enkla, pentatoniska melodier, som sjöngs i tjänarbaracken. Enkel musik - javisst! Men för stunden oändligt gripande för det lilla barnasinnet. Melodiskatten under dessa år var annars Rao-nainais barnvisor.

Rao-nainai - ja, hon var ett kapitel för sig, på sätt och vis en centralfigur i vårt barnaliv.

I bild6
Familjen fotograferad i Trelleborg kort före Klara Fernströms död

Det har alltid funnits missionärer, som varit vagabonderande religiösa fanatiker. De har dragit omkring, klädda i landets dräkt, och missionerat på vägar och gator bland samhällets olycksbarn. Deras religiösa agitation har kanske många gånger suggererat fram s.k. religiös väckelse, men säkert lika ofta väckt ett överlägset förakt hos dem, som tillhört de intellektuella skikten. Det mål, alla missionssällskap ställer för sig, är ju ett kristet folks genomsyrande - alla samhällsskikten, icke endast de proletära - av kristet tankeliv. Då måste ju den politik vara klok, som försöker göra missionären till en väl ansedd samhällsmedlem och icke en vurmig underling, en Savonarola i kineskläder. Under dåtida ekonomiska konjunkturer var det ju dessutom möjligt att uppehålla en god social standard i Kina på en avlöning, som väl närmast motsvarade en svensk arbetares.

Alltså, tjänarestaben skulle bestå av minst fyra, helst fem personer: en portvakt, som var portvakt och ingenting annat, en "boy", som väl var att betrakta som motsvarigheten till en svensk husa, en kock, en kuli för grövre drängsysslor, samt slutligen, det viktigaste för oss barn, en "ah-ma". Det var Rao-nainai.

Kanske fanns det andra familjer, som hade mera spännande ah-mas. Pojkarna Sköld i Wuchang brukade berätta, att deras ah-ma hade varit taipingprinsessa. När så taipingupproret dränktes i blod, och taipingarna jagades som vilda djur av regeringstrupperna, fick hon fly och tillbragte t.ex. en hel natt gömd i Jangtses gyttja. Stövlarna hade hon fulla av guld, där hon stod med vatten upp till hakan, medan pekingsoldaterna vadade förbi. Rau-nainai berättade nu aldrig något sådant för oss om sig själv. Kanske hade hennes liv inte haft så många yttre spänningsmoment. Men med henne trädde sagan in i mitt liv.

Hon hade små, pliriga, närsynta kinesgummeögon. Ansiktet var rektangulärt och skrämmande koppärrigt. Hennes tänder, mörkt olivgröna av ålder och vanvård, användes av min styvmor i pedagogoskt syfte som varnande exempel för barn, som inte borstade tänderna tillräckligt ofta och tillräckligt grundligt. Rau-nainai hade inte en kvinnlig ståndspersons genom sammansnörning förkrympta fötter, utan gick genom livet på stadiga och breda bondefötter. Men som hon kunde berätta sagor! Det gjorde hon mest om kvällarna, när vi skulle somna.

Som bekant tillät kinesernas dyrkan av förfäderna icke att någon grav grävdes upp. Ichang var ett gammalt kulturcentrum, och gravfälten sträckte sig därför miltals omkring staden - tre dagsmarscher påstås det. Bland dessa gravar härjade schakaler och hundar. Mellan missionsstationen och gravfältet fanns endast en knappt manshög tegelmur. När Rao-nainai hade lämnat oss på kvällarna efter att ha berättat någon verkligt skräckfylld saga, fick vi ligga i mörkret och lyssna till schakalernas tjut, tills vi äntligen lyckades somna. En sådan för barn hemsk saga var den om Ye-ren-kaka. Den handlade om ett ont väsen, som brukade äta små barn.

- En kväll var två små barn ensamma hemma. Då knackade det på dörren. De vågade inte öppna, men en gnällig stämma bad dem så bevekande släppa in gamla mormor. Nå, barnen lät lura sig. När de ville tända ett talgljus, beklagade hon sig över att hennes inflammerade ögon inte tålde ljus. När de bjöd henne sitta på en stol, gnällde hon fram en förklaring, att hon fått skabbsår just på det stället, som vetter mot stolen, när man sitter. I själva verket hade Ye-ren-kaka en svans, varför hon inte kunde sitta på en vanlig stol. Barnen fick därför släpa fram en kang, en stor lerkruka med ett hål i bottnen. Den ställde de med bottnen uppåt, och genom hålet stack så Ye-ren-kaka ner sin svans. Emellertid satt hon och pratade med de små, så att det vattnade sig i munnen på henne, och hon började vifta med svansen som en belåten hund. Barnen hörde, hur svansen slog mot krukans sidor.

- Mormor, vad är det?

- Åh, det är bara mössen, som krafsar mot väggen.

Och så gick den hemska sagan vidare med att Ye-ren-kaka lade sig i sängen med ett barn på varje sida. På natten vaknar den lilla flickan och hör, att Yen-ren-kaka ligger och tuggar på någonting.

- Mormor, vad äter du?

- Åh, det är bara ett par jordnötter.

- Snälla mormor, låt mig få smaka!

Och den lilla flickan får något att knapra på, som till formen påminner om en jordnöt. Men så märker hon, att det är en av hennes brors fingerleder!!

Ja, så var den sagan, och se'n skulle två små svenska pojkar ligga ensamma i mörkret och sova, medan schakalerna tjöt bland gravarna utanför fönstren.

Det finns ju faktiskt något av "Vargen och Rödluvan" i den där sagan. Många av Rau-nainais sagor har jag för resten känt igen senare i livet. H.C. Andersens "Storklas och Lillklas" berättade hon med alla detaljer, kanske med några små ändringar för att passa kinesiska förhållanden. Är det ursprungligen en internationell folksaga, eller har H.C. Andersens dikt spritt sig ända till Kina?

För resten kommer jag just nu att tänka på med vilket igenkännande leende jag läste om den halte tigern Shere Khan i Djungelboken. Han var en gammal bekant. Det fanns i Ichangtrakten en ålderstigen, halt tiger, vars rykte spritt sig i hela Jangtsedalen. Han råkade bli skjuten av några kinesiska jägare. Just då hade Fu-mandarinen i Ichang (vi kanske kan säga, att en Fu-mandarin hade en ämbetsställning, som i viss mån kunde liknas vid en svensk landshövdings) råkat komma på kant med vicekungen för Hu-pehprovinsen. Tigern bands vid en stång, som av åtta soldater bars genom hela Hu-pehprovinsen ner till Wuchang och överlämnades som present till vicekungen. Man får väl hoppas, att denne blev blidkad.

Rau-nainais senare öden känner jag inte. Hon försvann ur mitt liv som alla kinesbekanta. Varken hon eller jag anade väl då, att jag en gång i framtiden skulle komma att skriva en orkesterrapsodi över hennes barnvisor. Den har spelats några gånger men är rätt svår att få framförd, då den har en tämligen krävande xylofonstämma. En xylofonist slår ju i regel icke sitt instrument efter notbladet på samma sätt som orkesterns övriga medlemmar, och det är besvärligt att få en xylofonist intresserad av att studera in en svår stämma, som icke är en ren solosak.

Kapitel V: Kuling

För det mesta levde vi vårt liv fjärran från de vuxnas. I hemmet talades svenska, med den europeiska bekantskapskretsen engelska och med lekkamraterna kinesiska. På sätt och vis var vi alltså trespråkiga, även om svenska och kinesiska övervägde. Det var ju kinesungarna och de kinesiska tjänarna, som vi mest hade kontakt med. Det var kocken Ma-sifu, som var en mästare i att göra trollkonster. Det var under årens lopp många olika boys, av vilka jag särskilt minns en, som visade sig vara en verklig artist, när det gällde att måla gudafigurer på papper till det kinesiska nyåret. Av honom lärde jag mig framför allt att älska scharlakansrött på ett sätt, som gjort att jag alltid förstått, att man i ryska språket lär använda samma ord för röd och vacker. Och så var det den gamle fine, förläste och confucianistiskt bildade Yang-shiensen, som nog var en hopplös opiumslav, men som en gång skulle leda mig vid handen, när vi i mörkret vandrade ned mot floden för att resa hem till Sverige och få litet europeisk hyfsning. Han brukade underhålla oss pojkar med rövarhistorier om det bohemiska studentliv han levt i sin ungdom, innan han blev en gammal stadgad lärd. Men dessa historier fick vi naturligtvis icke föra vidare till de vuxna på missionsstationen. Han tjänstgjorde nämligen som deras lärare i kinesiska.

Kinesiska språket brukar ju anses mycket svårlärt för en europé. Därför hade man infört den kutymen, att en missionär måste fortsätta sina språkstudier de första tio åren ute i Kina. Yang-shiensen var alltså Ichang-missionärernas lärare. Under de sista perioderna av sin kinavistelse lär min far ha fått fungera som någon sorts examinator. Om pappa hade någon vurm vid sidan av missionerandet, så var det förvisso studier i de mest skilda ämnen. Han torde nog vara den ende svensk hittills, som direkt på kinesiska skrivit en lärobok i astronomi. Den var väl icke så djuplodande, då den närmast var avsedd att ge deltagarna i missionens evangelistkurser en allmän föreställning om Västerlandets av vetenskapen influerade världsbild.

I bild7
K. A. Fernströms namn på kinesiska. Kan också översättas med "vidsträckt tjock dygd"

Som sagt, det var ju mest kinesungarna vi lekte med, lekar, som kanske ibland inte precis gick i missionens anda. Varje söndagsmorgon måste vi tillsammans med lekkamraterna bevista söndagsskolan. Mellan den och förmiddagsgudstjänsten brukade man ha en halvtimmes paus. Nu var det så, att kapellet endast hade jordgolv, och för att kineskvinnorna under förmiddagsgudstjänsten inte skulle frysa om sina snörda fötter, fanns det gott om runda, några centimeter tjocka fotmattor. En söndagsmorgon ordnade vi under uppehållet mellan söndagsskola och förmiddagsgudstjänst med dessa mattor ett veritabelt kuddkrig mot kinespojkarna.

Dammet stod som en tjock massa i hela kapellet, och just när pappa trädde in genom dörren från sakristian, hade jag slungat en matta, som med ett ljudligt klatsch slog i väggen just bredvid honom. Jag har alltid varit den, som råkat illa ut vid alla kollektiva dårskaper - en sak, som tycks ha gått i arv till min son. Naturligtvis blev det en praktfull risbastu och sedan ett strängt påbud att kapellet alltid omedelbart efter söndagsskolan måste utrymmas fullständigt.

Annars levde vi ju, som jag förut nämnt, ett liv vid sidan om de vuxnas. Någon gång kunde det dock hända, att pappa tog oss pojkar med på strövtåg, då han försökte sprida bibelöversättningar och religiösa skrifter. Vid ett sådant tillfälle kom vi till ett grottempel, delvis inhugget i berget och delvis bestående av naturliga grottor. Jag kommer nu inte ihåg, vad platsen hette, men jag minns, att jag var väldigt tjusad av den säregna stämningen. De vänliga munkarna förde oss omkring och visade oss alla sina skatter. Bl.a. fördes vi fram till ett par gamla kistor, fulla med uråldriga mynt, där karaktärerna (skrivtecknen) hade så åldriga former, att de knappast numera kunde tydas. Som gåva fick pappa ett par gamla svärdformade mynt och ett par mynt, som redan hade den senare brukliga formen. De var alltså runda med ett fyrkantigt hål i mitten.

Pappa var ju icke någon speciellt intresserad numismatiker men hade dock i sitt bibliotek ett uppslagsverk, som gjorde det möjligt för honom att vid hemkomsten klassificera mynten. Det visade sig, att ett av de runda mynten var präglat av en småkonung på Kuling. Och då berättade han för oss Kulings historia, som här följer:

När europeerna först kom till Jangtsedalen, fann man, att sommarklimatet var nästan outhärdligt för en västerlänning. Man måste finna någon sommarort med svalare vindar, mindre kolera och mindre solsting. Under något av l800-talets senare decennier fanns i Jangtsedalen en amerikan, Mr Little, som tycks ha haft upptäckarblodet i ådrorna. I pappas berättelse kunde vi riktigt följa med, hur han i solhettan kom drivande nedför floden i en gistnande djonk. Vid Kiu-kiang, några dagsresor nedanför Hankau, steg han i land, och kulierna fick dra upp djonken på lerbanken, som låg där sprucken i solgasset. Framför honom blånade Kulingbergen. Det blev en lång och tröttsam vandring över slätten, tills han kom till det ställe, där man sedermera byggde Halfawayhouse, där akasiorna växte höga som nordiska furor, och cikadornas sång steg som en sövande kör i middagshettan. Sedan fick han börja bergbestigningen. Det han fann, när han kommit upp på själva Kulingmassivet, var ett jordiskt paradis, men ett så gott som utdött sådant.

I bild8
Kulis med bärstolar och bagage på väg upp till Kuling

Där fanns många ruiner, men de var mycket gamla, så dalen hade synbarligen varit praktiskt taget avfolkad länge, och så hade taipingarna bränt och härjat i skogarna. Nu fanns det bara några små lerhyddor, där en handfull spetälska bönder förde en sorglig tillvaro. Mr Little log i sitt skägg och beslöt, att hit skulle han föra alla européer undan sommarens stinkande Jangtse med dess malariamygg. Men vid kvällens lägereld fick han höra den dystra historien om det gamla kungariket på Kuling.

- I det kungliga palatsets trädgårdar skrek påfågelhanarna, och på gångarna vandrade sidenklädda mandariner med solfjädrar av elfenben. När balsaminerna blommade, färgade prinsessorna sina naglar röda, och i templet bakom palatset glödde alltid rökelsestickorna. Men kungens äldste son och tronföljare gick på jakt bland bufflarna i bergen.

Då hände det sig en dag, när den gamle kungen satt och skrev små dikter med en tuschpensel av silver på ett utspänt sidenstycke, att templets gonggonger slutade att dåna, och den gamle översteprästen kom vacklande in i palatset. Där förkunnade han spådomen, spådomen, som skulle bli till Kulings förbannelse.

Bland bergets vilda bufflar skulle komma en vit tjur. Den fick icke skadas, den fick icke jagas, den fick icke retas, ty den var en guds inkarnation. Skulle den bli fälld, skulle olyckan i form av spetälska drabba konungen, hela hans folk och hela hans hus.

Nu inträffade verkligen, att man någon tid senare skymtade en vit tjur bland vildbufflarna. Konungasonen hade ju varnats av spådomen, men det hände en dag, att han och hans jägarskara drev en hjord framför sig genom skogssnåren, upp mot den bergskam, som stupar brant ner mot slätten med Poh-jangsjön. De såg bufflarna avteckna sig som silhuetter mot himlen uppe på bergskammen och störtade fram med bergsjägarnas vilda skrin, kastade sina spjut och sköt sina pilar. Då såg de den vita tjuren stegra sig som i panik och störta ned i djupet.

Den gamle kungen strök sitt vita skägg och skakade på huvudet, när han fick höra talas om olyckan, och återvände sedan stillsamt till en dikt om en tårpil och en trana, som sträckte fram över den röda aftonhimlen.

Men efter någon tid klagade en av hans yngsta och skönaste konkubiner över ett sår på benet, som inte ville läkas. Och så brast förbannelsen lös. Skräckslagna och fulla av sår och bulnader flydde de från honom, den ene efter den andre. Jägarsonen och tronarvingen fick dra som en spetälsk tiggare längs Jangtsefloden och dog i kolera i solgasset på ett gammalt båtroder, som lagts upp till torkning på flodbanken vid Shasi.

Kvar var till slut endast den gamle kungen och hans trognaste, som förde en skuggtillvaro i palatset. När hans såriga ögon blev blinda, samlade han alla en kväll till en sista stor blommornas, vinets och glädjens fest. När den led mot sitt slut, lät han räcka en brinnande fackla till var och en av sina gäster. De förstod hans mening. Så förgicks hela konungadömet i ett flammande bål.

Sedan dess har Kulingbergen varit ett andarnas och spetälskans hemvist.

Mr Little reste sig upp vid lägerbålet, och med skägget fladdrande i den hårda bergsvinden stämde han upp sin trosvissa sång "Onward Christian Soldiers". Den gamla vidskepelsen skulle det nu bli slut på.

Han lyckades också få det dithän, att Kulingbergen för alla Jangtsedalens européer blev sommarens ljuvliga paradis. Själv fick jag emellertid blodförgiftning uppe på Kuling tre gånger, och det var en bekant sak bland alla oss barn och våra ah-mas, att ett sår man fick på Kuling inte läktes förrän man kom ned i dalen. Många år senare fick jag av en hemvändande kinamissionär höra förklaringen. En modern bakteriolog hade funnit, att den ljuvliga Kulingbäcken, som ibland porlade så stilla fram genom bergsdalen, och ibland, efter någon av de tropiska regnskurarna, kastade sig fram i vilda och dånande katarakter, var en formlig kultur av en bakterie, som vållade bulnader och svårläkta sår. Det var alltså förklaringen.

* *
*
Det kunde hända under vardagen nere i Ichang, att ett minne slog ner som ett klubbslag i hjärnan. Rätt som man gick och pysslade med något, kunde man med plötslig upprördhet minnas ett brus. Vad var det? Man stod stilla och tänkte efter. Åh, det var ju Kulingbäcken, som brusade så om nätterna, när det hade regnat. Eller plötsligt mindes man den bitterljuva, halvsöta doften i bambudungarna på Kuling. Eller plötsligt såg man för sig en vision av höga klippväggar, som drog bort mot blånande oändlighet, små ulliga moln mot branta bergväggar och ett ensamt par fågelvingar, som glänste i solen mellan fjällbranterna. Det var Kuling, som kallade - det var vår!

Resan till Kuling var årets stora äventyr. Vanligtvis skedde den inte förrän sommaren var så långt framskriden, att koleran hade börjat härja - om det nu var koleraår, vilket brukade vara fallet vart annat eller vart tredje år.

När missionärsfamiljerna trängde sig fram genom stadens gränder ned mot floden, gällde det att hålla ihop. Det intensiva främlingshatet från boxarupprorets dagar satt ännu kvar, och tillrop sådana som "Jang-kueitse" - utländsk havsdjävul -, "Kuei-ör-tse" - djävulsungar - och dylikt följde oss hela vägen. Vi hade fått lära oss, att sådana tillrop fick man aldrig låtsas om. Vi fick heller aldrig stanna och smaka på de jordnötter, som kanske bretts ut på en smutsig mattstump mitt bland gatans avskräde, eller det bruna, aromatiska rörsocker, som frestade oss från en säck, som med öppet sprund stod lutad mot en husvägg. Och framför allt skulle ju vi barn besparas från att se de kolerasjuka. Det var dock inte alltid möjligt. Jag minns, hur vid ett tillfälle en kolerasjuk släpade sig bort för att få dö ensam bland gravfältets kullar. Han var redan så tagen, att han inte kunde gå upprätt, men mot målet strävade han - att få lov att bli ensam med sitt bottenlösa elände, att få dö i fred.

Nere vid floden såg man också de sjuka. Det var många djonker, som inte gick längre upp för floden än till Ichang. Där lade man upp en tid för att få ny last och se om fartygen. De stora rodren - stora som dörrlämmar - lades upp till torkning vid flodbanken. De kunde ligga där i långa rader som solbakade sjukbårar - på varje roder en kolerasjuk.

Men sådant glömde vi barn så fort, när vi bara kom ombord på ångbåten. Det var japanska ångare, som frekventerade Jangtse. Tre passagerarklasser fanns. I första klass åkte européer. De andra två var infödingsklasser. I andra klass reste de bildade kineserna. Många gånger var de kanske åtskilligt mer kultiverade än de vita råskinnen i första klass. I denna andra klass brukade också ibland missionärerna resa. Det ansågs nästan som ett rasförräderi, men pappa tyckte med rätta, att han hörde hemma bland kineserna, som han kommit för att påverka, och icke bland dessa européer, med vilka han ej hade några gemensamma intressen. I tredje klass slutligen reste kulis och likställda. Där var riskerna för ohyra och infektioner alltför stora för att missionärerna skulle våga låta sina familjer resa i den klassen.

På dessa ångbåtsresor kom vi emellertid ibland i kontakt med den kinesiska aristokratin, som annars gärna ville isolera sig från oss. De flesta av dessa höga herrar rökte opium, och pappa led ju förskräckligt av den för honom förhatliga doften. Opium var för en kristen i Kina ungefär som brännvin för en svensk filadelfiabroder. Men vi pojkar, som ännu hade sinnena fria från religiösa fördomar, tyckte det luktade gott. Fast det vågade vi inte berätta. Vi kom ju ihåg hur det var, när mamma var sjuk i Ichang, och den engelske dr. Graham efterskickades. Han rökte en god havannacigarr, som Kalle och jag tyckte spred en doft, mot vilken de kinesiska rökelsepinnarnas var bara strunt. Det tyckte vi ju båda, men naturligtvis var det jag, som talade om det för pappa och därför fick ett straff- och förmaingstal.

På båten fick jag också för första gången se en kines, som var så förnäm, att han måste visa, att han aldrig uträttade något med sina händer. De hade därför gjorts obrukbara genom att naglarna fått växa decennium efter decennium. För att de inte skulle brytas, hade han låtit förfärdiga nagelfodral av silver. Då dessa fodral var svängda som långa klor och dessutom hade minst dubbel fingerlängd, tyckte vi pojkar, att det var ovanligt spännande att titta på den praktfullt klädde mannen, som för övrigt var närmast vithårig och hade några långa, vördnadsvärda, vita skäggstrån mitt på hakan. Han såg likgiltigt och överlägset förbi oss ända till båtresans sista dag, då han tilltalade oss och på oklanderlig engelska förhörde sig om våra ärade fäders och mödrars hälsotillstånd m.m.

Efter tre à fyra dagars flodresa kom vi till Hankau, där vi måste byta båt. Om det passade med båttiderna, fick vi fara i sampan över till Wuchang, som låg tvärs över Jangtsefloden. Det var Hupeprovinsens huvudstad, och missionsförbundets station där var en riktig idyll. Men ofta tillät inte tiden ett besök på andra sidan floden. Vi brukade då i stället besöka familjen Malloy. Mrs Malloy var kinesiska, och de två blandrasdöttrarna var obeskrivligt söta. De bjöd oss på riktig lemonad, tänk bara det, och berättade lika oanständiga historier som kinesungarna hemma i Ichang. Gud, vad vi var tjusade av dem, och vad vi var rädda, att de vuxna skulle komma underfund med det.

Tre dagar med en ny flodångare, och vi var i Kiu-kiang, där vi stuvades i bärstolar för att bäras upp till Kuling. Det tog en halv dag att komma till Halfawayhouse, där alla kommenderades i säng för en lång middagsvila, innan bergssluttningarna skulle forceras. Men inte kan barn sova under sådana förhållanden. Vi låg på de bambuflätade sängbottnarna, lyssnade till suset i akasiornas kronor, till cikadornas oändliga stråkbrus och längtade efter att komma iväg.

Så bar det iväg uppför den s.k. tremilstrappan. Engelska mil, förstås. Det finns nog inte många västerlänningar, som godvilligt själva klättrat uppför dessa tusentals trappsteg, men kulierna sprang med bärstolarna uppför trappan precis som om det gällt en vanlig promenad på en stadsgata.

Dessa bärarkulis från Kiu-kiang ansåg sig alla kunna tala engelska. Det var de orientaliska hamnstädernas internationella "pidginengelska", och för övrigt fanns ju alla grader av ett förvänt och delvis obegripligt glosförråd. De flesta glosorna hade naturligtvis anknytning till engelskan. Men det fanns också sådana uttryck som "No savé" - vet inte - där verbet tydligen lånats från franskan. Den som var bas för ett kuligäng - "Numbel one topside" - hade i regel det största ordförrådet. Sedan fanns det som sagt alla graderingar ända ner till stackarn, som efter att ha burit två koffertar ända upp till Kuling sträckte fram sin magra hand och i gnällande ton avlevererade hela sitt engelska ordförråd: "Kuli, colly cash!", vilket översatt till begripligt språk alltså ungefär betydde: "Jag stackars fattige och ovärdige kuli har burit dessa tunga och säkert värdefulla kollis med stor möda och vågar därför i min ringhet hoppas, att den vördnadsvärde främlingen ville belöna mig ovärdige med många stora och sköna penningar."

I bild9
Anlända till Kuling

Först kom vi till juden Mr. Duffs shop. Då visste vi, att nu var vi på Kuling. Duff hade monopol på livsmedelshandel. Han hade också ett par pojkar, som vi betraktade med skräckfylld avund. Trasiga bergsvildar med äventyrslystnaden lysande ur ögonen. Mellanting mellan Huckleberry Finn och Tarzan. Jag minns en gång, när vår svenska skola hade klassundervisning på missionär Skölds veranda. Bland ekarna på bergsskränten framför bungalowen fick jag syn på ett skarpskuret ansikte. Det var yngste pojken Duff, som plötsligt trädde fram ur buskarna som någon sorts underlig skogsgud. Nå, vi fick ju så småningom syn på honom allesammans, t.o.m. den svenska lärarinnan. Men hon vände sig bort med förakt. På det ena benet hade han bara en halv byxa, och skjortan hängde i trasor. På fötterna ett par kinesiska halmsandaler. Han sade inte ett ord, bara vände sig om, och plötsligt fanns han där inte längre.

Men åtskilliga år senare fick jag höra talas om, att han organiserat och lett den väpnade eskorten för konvojer till Kuling, när kinesisk-japanska kriget gjorde rövarhorderna besvärliga. Ett lejon ifrån Juda, en modern Macabeus i ett kinesiskt bergmassiv!

Inte långt från Duffs varuhus låg det europeiska sommarsamhällets första byggnad. Det var "Lot 35", en baracklänga, som var Svenska Missionsförbundets sommarhem. Bakom den verandaförsedda huvudlängan låg en annan och anspråkslösare länga, tjänarebarackerna. Och förbi Lot 35 flöt bäcken.

Där byggde vi dammar och kvarnhjul, som pojkar för sed ha. Där fanns en kringfluten bambudunge, som vi kallade för "ön". Där fanns "Döda fallet", som i vardagslag låg torrlagt men ändå dröp av fukt och var ett bra gömställe för stora, hemska, slemmiga paddor.

Längre ned i dalen låg kyrkan, där vi varje söndag måste delta i den engelska söndagsskolan. Och ännu längre bort, där bebyggelsen slutade, låg träskmarker med oljebemängt, i alla regnbågens färger skimrande vatten, och längst bort fanns de gamla kinesiska incense mills, där man av doftande träslag malde cellulosa till rökelsepinnar.

En morgon kom pojkarna Rydén springande ner till oss - deras far hade nämligen en privatbungalow - med uppskakande nyheter. Deras ah-ma hade väckts mitt i natten av ett fasligt väsen på köksdörren. Hon öppnade köksfönstret för att se, vad som stod på. Det var en tiger, som vässade klorna mot dörren.

Vi fick följa med upp till Rydéns för att se på märkena. Köksdörren var struken med grön oljefärg, och i denna syntes stora, djupa repor, liksom dragna med knivar. Det var en stor tiger, det syntes på spåren, som var tallriksstora, och att det var en tigrinna förstod vi av att hon haft med sig sin unge, som hade spårstämplar som tefat.

Det är klart att vi beslöt oss för tigerjakt. De två största av oss, min bror Kalle och Josef Sköld (han, som sedermera blev konstnär, professor vid Konstakademin och intendent vid Nationalmuseum), var väl uppe i 11-12-årsåldern. Josef, eller Otte som vi kallade honom, hade en pennkniv och Kalle en stor bambustör. Planerna var nu följande:

När tigern kom rusande på oss och gapade för att bitas och sluka oss, skulle Kalle rusa fram och köra bambustören i halsen på honom, och Otte skulle sticka ut hans ögon med sin pennkniv, allt under det vi småpojkar skulle kasta oss över var sin tass för att hålla fast den, medan de två stora pojkarna gjorde sitt. En halvkvävd och blind tigerstackare skulle vi väl komma till rätta med.

Så började spårandet. Vi lyckdes följa spåret hela förmiddagen. Men vid en bergvägg, där marken täcktes av drivor av vittrad stenskärv, försvann tyvärr spåret. Trots allt letande kunde vi inte återfinna det. Gudskelov!

Jag har sedan ofta tänkt mig, att tigern kanske hela tiden låg i något bambusnår och tittade på oss.

Den dagen kom vi för sent till middagen, och frågan om bestraffning för denna förseelse fick aktualitet. Men i den allmänna förskräckelsen, när man lyckats plocka sanningen ur oss, glömdes straffet helt.

En gång då bestraffningen icke glömdes var emellertid det stora lerbollskriget i kärret mellan svenska och engelska pojkar - amerikanska med för den delen.

Det var en söndagsmorgon. Alla de många hundratals barnen på Kuling var klädda i nytvättade, vita tropikkläder, och alla hade vi nytvättade tygöverdrag på våra tropikhjälmar. Strax nedanför Lot 35 fanns en sumpmark, som genomkorsades av en gammal, halvt nedrasad stenmur. På andra sidan muren fick vi syn på en skock engelska pojkar. Och engelska pojkar avskydde vi sedan en vecka tillbaka.

Söndagsskolan, Children's service, hade nämligen kommit på den snillrika idén att utlysa en tävlan om vem som kunde visa upp den vackraste flaggan. Vi var tre svenska pojkar, som hade ett förfärligt besvär med att i den hårda bergsvinden på ett värdigt sätt tåga fram till mötesplatsen med den sörsta svenska flagga, vi hade kunnat uppbringa. Vi fick t.o.m. en applåd av de närvarande skandinaverna, när vi kom tågande in. Men juryn var engelsk, och naturligtvis gavs priset till en engelsk flagga, som var mycket mindre än vår. Det var en oförrätt, som vi inte kunde svälja; en skymf som vi helst hade velat avtvå i blod.

Men alltså, den söndag då lerbollskriget utbröt, fick vi syn på några engelska pojkar på andra sidan muren. I brist på annat kastvapen plockade någon av oss upp en handfull lera, kramade ihop den till en boll, och pang! Där hamnade den med ett klaskande ljud på en engelsk solhjälm. Så var striden i full gång.

Som söner av en disciplinerad soldatnation spred engelsmännen skyttelinje och tillkallade förstärkningar. Snart hade vi en stor del av de engelskspråkiga emot oss - engelsmän såväl som amerikaner. Men vi fick förstärkning från ett oväntat håll. Det var ett par skotska flickor, May och Kate Mac Kearny. De kände sig visst också höra till en föraktad minoritet. Flickorna var beväpnade med leksaksspannar, som kom väl till pass för vattenförsörjningen till lerbollarna. För resten var de flinka och flitiga att rulla lerbollar, så vår ammunitionsförsörjning fungerade bättre än fiendens. Vi lyckades hålla muren, tills lunchgongongen avbröt striden. Men Du gode Gud, vad vi såg ut! Och fienden med!

Agan var på den tiden ett internationellt erkänt uppfostringsmedel. Det steg vilda tjut från många bungalows på Kuling den söndagsmiddagen.

Men nästa gång tyckte jag verkligen, att jag fick hämnd på engelsmännen. Det var då jag halade ned flaggan på engelska konsulatet.

Alla familjer hade redan dragit åstad till den ravin, där Children's service skulle avhållas. Jag minns inte varför jag blivit försenad och ensam kom strövande fram genom det avfolkade Kuling. Och där! Engelska konsulatets stora järngrind stod öppen! Inte en människa inom synhåll. Inte en tjänare, ingen portvakt! Kanske spelades det Mah-Jong i tjänarbarackerna. Jag smög mig som en indian mellan bambusnåren. Så var jag vid flaggstången. Forfarande ingen inom synhåll. Tjing, tjong, där löstes knopen, som höll flagglinan. Med ett gnissel gled flaggan ner. Där låg den på marken vid mina fötter. Jag tittade mig omkring. Så vände jag mig mot flaggan och gjorde honnör, för den sanne gentlemannen skall alltid behandla en slagen fiende ridderligt. Se'n smet jag. Ni kan tro att jag sprang!

Just när jag flög ut genom konsulatets järngrindar, hörde jag borta från mötesplatsen, hur Children's service stämde upp den religiösa barnslagdängan:

Jesus wants me for a sunbeam
to shine for him each day,
follow him moment by moment
at home, at school, at play.

Man hade alltså börjat, och jag skulle komma för sent. Men jag hann ändå fram i tid för att andtruten lyckligt skråla med i sista versens refräng:

A sunbeam, a sunbeam,
Jesus wants me for a sunbeam.
A sunbeam, a sunbeam,
I'll be a sunbeam for him.

Kapitel VI: Ichang

Just nu, när jag börjat detta kapitel av mina hågkomster, ligger jag i en sjukhussäng i väntan på en av allt att döma ofarlig operation. Jag har legat och inventerat bland mina minnen, medan jag väntat på min fru, som skulle ta diktamen. Och vilken uppsjö av erinringar! Inte kan jag låta allt detta komma på papperet. Visserligen vill jag skriva av mig ett livs facit, men inte vill jag gå in för ett arbete, som skulle svälla till ett helt bibliotek. Det finns andra saker, som jag också vill hinna med.

Därför kommer jag inte att berätta om Li-nainai, inte om Pen-nainai, inte heller om den gamle fine evangelist Tsen i Chiang-Kow, som var alla barns avgud och fick ett tragiskt livsöde. Och inte heller kan jag berätta om evangelisten på utstationen, som bankade en tiger i huvudet med en skära för att slippa bli av med sin ende get, och inte heller om den tokige kapten Rasmussen, - jo för resten, på honom får jag väl offra några ord.

En dag, när min bror Kalle och jag kom smygande fram ur majsplanteringen, som på grund av ormfaran var förbjuden lekplats, fick vi se en vit ponny, som gick och betade på gräsmattan. Vi vågade oss inte in direkt utan sprang bort till köksbaracken och frågade Ma-sifu vem som rådde om hästen. Det var Rao-laopan, vilket ungefär betydde kapten Rao. Aha, den galne norske kaptenen Rasmussen! Honom hade vi hört talas om, fastän vi aldrig träffat honom. Det var en liten man med ett stort rött skägg.

Han var klädd i tropikhjälm och vita tropikkläder, svängde ett ridspö i handen och hade sporrar. Att han var sjöman förstod man av alla skepparhistorierna, men Gud vet, om han någonsin fört befälet på ett fartyg. Han hade emellertid hamnat här långt uppåt floden. Över en liten biflod till Jangtse, som alltid hade passerats med primitiv roddfärja, byggde han en skranglig bambubro. Vid ena änden av bron lät han timra upp en bungalow, och mitt på bron satte han en vaktkur, där han placerade en av sina kulis, som fick ta upp en broavgift av 10 cash. På det levde han bra, levde rövare med risvin och kvinnor och red omkring på sin ponny och spelade herreman.

Han var emellertid en vänlig själ, som aldrig aldrig svor i närvaro av vita damer och missionärer. Vi pojkar fick roa oss hur mycket vi ville med hans ponny, så snart han kom på besök, och det blev verkligen tämligen ofta, när han väl funnit kontakt.

Sista kvällen hos oss stannade han till aftonmåltiden, och sedan satt pappa och berättade gamla kinesiska sägner från trakten. Inom synhåll från stationen låg en källa, eller kanske rättare sagt en damm. Det påstods naturligtvis, att den var bottenlös. Om dagarna brukade kinesgummorna klappa tvätt på strandbrinken, men på nätterna vågade ingen sig i närheten. Det skulle nämligen finnas ett övernaturligt väsen nere vid källan, som nattetid drog till sig alla besökare. Så berättade pappa vidare många av de tusentals sägner han hört. Och till slut tog kapten Rasmussen god natt, hoppade upp på sin ponny och gav sig ut i natten.

Nästa morgon väcktes vi av en skrikande tjänarskara. En gumma, som skulle skölja sin tvätt vid dammen, hade funnit kapten Rasmussens ridspö och solhjälm flytande på vattnet. Pappa gav sig iväg till dammen och fann märken efter hästens hovar, där den halkat ner, och andra märken, som kunde tyda på att Rasmussen rivit sina fingrar blodiga, när han försökte ta sig upp ur dammen. Men varken hästen eller mannen blev någonsin återfunna.

Antagligen har han väl försökt bevisa för sig själv, att han var fri från all vidkeplig rädsla; så har han sporrat hästen för nära farozonen, och så gick det som det gick. Men för de vidskepliga kineserna var det ju ett bevis för riktigheten i deras övertro.

Det finns naturligtvis också mycket, som skulle kunna berättas om övriga utlänningar i Ichang, speciellt då om missionärsfamiljerna på missionsstationerna. Men jag är rädd, att det skulle svälla ut till ett Ichangstationens epos. Därför vågar jag inte berätta så mycket jag skulle önska om eldsjälen missionär Kullgren. Han kom från ett annat missionssällskap i norra Kina och hade på sig en ylletröja, nödvändig i Nordkinas kalla trakter men direkt hälsovådlig i den tropiska värmen i Jangtsedalen. Han var emellertid envis i sin övertygelse om att han och endast han visste hur livet skulle levas i Kina och fick därför värmeutslag, "prickleheats", så att han fick gå och klia sig på ryggen ända fram till jul - en ständig källa till skämt om farbror Kullgrens prickleheats. Om honom skulle man ju kunna skriva böcker, och han har för resten själv gett ut en bok om sina kinaår, där han bl.a. skriver om sin första missionsresa tillsammans med min far: "Fernström kunde konsten att tala men också konsten att tiga. På denna resa gjorde han mest det sistnämnda."

Av hans familj var det endast makan och dottern Rakel, som kom med till Ichang.

Familjen Engdahl, som delade missionsstation med vår familj under åtskilliga år, kunde också vara värd sitt kapitel. Men annars var det ju nog så, att de djupaste intrycken fick vi barn från tjänarna och från de kinesiska lekkamraterna.

Sedan Kalle och jag misslyckats med kaninavel, slog vi oss på hönsavel och hade till slut tjugofyra präktiga hönor i den bambuinhägnade hönsgården. Så en morgon fann vi en stor vit höna liggande död på marken, och ett par andra raglade vimmelkantiga omkring. Det var hönspesten. Nästa dag på morgonen levde bara min brors stora gråspräckliga höna, men framåt förmiddagen dog också den. Då gav min far portvakten order att skaffa undan alla hönsliken och gräva ner dem. Sedan förvånade portvaktsfamiljen oss genom att hela vintern så ofta öka ut sitt magra ris med härligt hönskött. Men pappa fick lösning på problemet, då han fann en tunna insaltade hönor i det innersta hörnet av portvaktsstugan. Det var hela vår hönsgård.

En verklig festmåltid lär samme portvakt ha berett sig och sina vänner en sommar, när vi var på Kuling. På mantelpiecen i vårt sitting-room stod under ett par års tid en glasbehållare med en stor orm i sprit. Den hade pappa en kväll slagit ihjäl med en bambukäpp, när han fann den hängande ner från bambutaket i vårt avträdeshus. Just det året fann vi vid hemkomsten från Kuling, att glasbehållaren med ormen och spriten försvunnit. Nå, stekt orm lär ju kunna vara en läckerhet.

I bild10
Klockstapeln på missionsstationen i Ichang

Liksom vitsipporna i en svensk björkhage kan slå ut i hela drivor på ett par dagar, så slog balsaminerna ut i alla våra gräsmattor och i alla gårdens skrymslen. Vi brukade plocka dem och färga naglarna röda med kalkbladen. Och det var en dag i denna balsamintid, som jag sprang bland blommorna och impoviserade ord och ton till en liten visa om balsaminerna. Och så beslöt jag, att jag skulle bli kompositör, när jag blev stor. Jag sprang in till pappa, sjöng min visa och berättade mitt beslut. Jag måste väl ha varit sex år. Pappa hörde på visan, plockade fram sin fiol och lärde mig spela "Blinka, lilla stjärna" i D-dur. Det var den enda undervisning i fiolspelning jag fick innan jag kom långt upp i tonåren. Men pappa lyckades komma över ett par flageoletter och ett par små leksaksxylofoner. På dem lärde min bror och jag oss att spela en hel del småmelodier. Däremot gick det inte så bra med ett par riktiga kinesiska bambuflöjter. De var nämligen stämda i heltonsskala, vilken icke användes i den kinesiska vokalmusiken, utan huvudsakligast i den instrumentala begravnings-, bröllops-, tempel- och festmusik, som alltid beskrivits som synnerligen påfrestande för europeiska öron. På de instrumenten kunde vi inte spela några av de gamla välkända melodierna.

När jag var något över sex år, hade min styvmor lärt mig läsa, och då det befanns, att jag läste tämligen flytande, beslöts det, att jag skulle få börja i den svenska skola, som just hade inrättats i Ichang. Vi läste i det s.k. frökenhuset, där den ogifta kvinnliga missionären, som hörde till stationens personal, bodde. Hon hette Elfrida Isaksson och var småskollärarinna från Småland. Det var egentligen bara missionärsbarnen från Ichang och Shasi, som regelbundet besökte skolan, men någon gång fick pojkarna Sköld från Wuchang delta i lektionstimmarna uppe på Kuling. Den skolan flyttades sedermera till Ki-kung-shan, fick ett halvt hundraral svenska elever från hela Kina och t.o.m. av Kgl svenska skolöverstyrelsen beviljad rätt att ordna svensk realexamen. Då hade emellertid tant Elfrida Isaksson för länge sedan rest hem till Sverige med min bror, mig och Eskil Rydén ifrån Shasi.

Kapitel VII: Hem till fädernas land

När jag var ungefär tio år gammal, hade vår lärarinna varit sina sju år i Kina och skulle alltså hem till Sverige för att under halvtannat år rekreera sig i hemlandet. Många missionärsfamiljer brukade skicka hem sina barn för att de skulle bibringas en allmän europeisk hyfsning. I vår familj dryftades nu frågan om lämpligheten av att min bror Kalle och jag sändes hem med tant Elfrida. Kalle hade en släng av malaria, och själv hade jag haft solsting med efterföljande hallucinationer och var i övrigt en svag och eländig stackare. Det beslöts, att vi skulle sändas hem. Samma beslut fattade familjen i Shasi beräffande sin pojke Eskil.

Av en kinesisk sadelmakare beställde pappa var sin svinläderskoffert åt oss pojkar. Koffertarna försågs med träbeslag utom på sidorna samt framme vid låset, där skönt smidda kinesiska mässingsbeslag vittnade om koffertarnas ursprungsort. I svart oljefärg målades våra namn med kinesiska skrivtecken på locket. Det var vad en kinesisk hantverkare trodde vara modern europeisk stil. Den skräddare, som fick utrusta oss med kläder, hade ungefär samma stilkänsla. Tant Elfrida hade ju de svenska kläder, hon inköpt i Sverige för c:a åtta år sedan. Och sålunda rustade gjorde vi oss färdiga att anträda resan, Hur sällskapet tog sig ut framgår avbilden, som togs framför kapellets gavelfönster samma dag vi skulle ge oss iväg.

BILD

När vi lämnade stationen för att ta oss ned till floden, var det redan mörkt. Först kom pappa och en kuli, som bar på två papperslyktor, som skulle lysa oss, så att vi kunde balansera oss fram mellan risfälten. Sedan kom den fine gamle Yang-shiensen, som höll mig i handen. Jag var ju fylld av spänning och förväntan inför hemkomsten till Sverige, och vid den åldern hade jag ungefär samma inställning till Karl XII som Gustav Mattsson i Albert Engströms novell om Herkules och Karl XII. Jag traskade vid sidan om Yang-shiensen och uppbyggde honom med fantasier om hur det kunde varit om Karl XII hade levat. Först skulle han med en handfull blågula bussar ha stormat det kejserliga palatset i Peking, och se'n skulle hans segrande skaror ha galopperat ned igenom hela Kina och lagt under sig det ofantliga riket, så att Sverige äntligen i Carlssons skolgeografi kunde få ståta med samma underrubrik som England, Tyskland och Frankrike: Biländer.

I bild11
"Tant Elfrida" flankeras av t.v. John, t.h. Kalle

Pappa hörde ju mina utgjutelser och försökte gång på gång på ett fint sätt leda samtalet in i andra banor, men jag var så fången i mina strålande fantasier, att Karl XII ideligen återkom. Jag har många gånger sedan undrat, vad den fine, siratlige, konfutianistiskt bildade Yang-shiensen tänkte om barbarynglet, han ledde vid handen.

Själva avskedet vid flodstranden har jag inget minne av. Det var väl så sorgligt, att det fullständigt trängts bort ur medvetandet. Och den 200 svenska mil långa flodfäden ned till Shanghai var ju som en vanlig kulingresa.

I Shanghai blev vi inkvarterade i det svenska sjömanshemmet, och där fick jag för första gången tag på en indianbok. Visst hade jag tidigare varit begiven på läsning, men de böcker, min far stuckit mig i handen, var ju av en annan sort. Det var Zacharias Topelius' "Läsning för barn", Runebergs "Älgskyttarne", det var "Kungarne på Salamis", "Fädernas gudasaga" och en populärframställning av den grekiska gudaläran samt naturligtvis en hel del religiösa söndagsskolberättelser. Men nu låg jag på knä på en soffa i trapphallen på sjömanshemmet och slukade berättelserna om Buffalo Bill, Texas Jack, Skinnstrumpa och Den siste mohikanen. Det var andra grejor.

Det gick bra, ända tills jag började låta vokabulären influeras av äventyrsböckernas språk. Ordet kanaljer hade jag aldrig hört användas, och förmodligen hade väl snälla tant Elfrida glömt ordets betydelse. När hon hörde mig använda det om de två andra pojkarna, dekreterade hon. att detta måste vara ett svärord. Och eftersom jag hade lärt det ur indianböckerna, så blev dessa förbjudna.

Detta med svärord kan för resten bli ett problem för barn i sådan miljö som vår. Vi hade vid kristendomsundervisningen lärt oss, att det var förbjudet att "missbruka Herrens, din Guds namn", men ingen hade någonsin sagt något om djävulens namn. Därför är det ju förklarligt, att pappa en gång fick höra följande samtal mellan min bror och mig:

- Skulle du kunna svära på, att det är sant, som du säger nu?

- Ja, jag svär vid djävulen.

Som sagt, vi var ungefär lika ovetande om vilka ord, som brukar klassificeras som svordomar, som den lilla skånska flickan i anekdoten, som kommer och skvallrar för sin mor: "Mor, Nils han svär, han säger illsvåda."

Så kom en dag, då vi placerades ombord på en s.k. tender, som tuffade ut till Norddeutscher Lloyd-ångaren Seydlitz, som skulle bli vårt hem under de många resveckorna till Europa. För att vara en oceangående ångare med gods- och passagerartrafik på Ostasien var väl S/S Seydlitz inte så stor. Jag vill minnas 7 à 8.ooo ton. Men den var för den tiden mycket modern och komfortabel. Med häpnad såg vi sotiga eldare, som var européer. Sådant var ju kulijobb, och aldrig kunde vi ha tänkt oss, att en europé skulle syssla med grovarbete. Det var ju otänkbart i Kina.

På den tiden var det brukligt, att tyska musiker tog engagemang på Norddeutscher Lloyds Ueberseeflotta. I tjänstgöringen ingick skyldighet att servera. Så kunde det hända, att soloklarinettisten mellan konsertnumren fick springa omkring och dela ut sopptallrikar i första klass salong. Det var väl inte många resor en musiker ville göra på sådana villkor, men naturligtvis kunde det vara roligt att gratis få komma ut och se Kina, Australien, Indien och alla fjärran sagoländer. Det var alltså en utmärkt orkester, som klämde i med en smattrande tysk militärmarsch, när vi äntrade upp för fallrepstrappan. Något sådant hade vi aldrig hört. Var indianromanerna den första stora andliga chocken på vår resa, så blev detta den andra.

Om resans första del är icke mycket att säga. Tant Elfrida kröp till kojs i sjösjuka, så snart vi hade lämnat Shanghai, och Kalle fick någon sorts tandköttssjukdom, som gjorde honom oförmögen att delta i kalaset på de chokladkartonger, som vi fått med oss av vänliga människor.

Vi såg en valfisk spruta, och se'n blåste det upp till storm. Då fick också jag känning av sjösjuka - eller var det det omåttliga kalasandet på chokladpraliner? Det dröjde i varje fall många år, innan jag kunde äta choklad med smak.

Så kom vi till Penang. Där möttes vi första gången av de malajiska dykarpojkarna. "Six pence a dipe, six pence a dipe, six pence a dipe, dipe, dipe!" ljöd det över hela fartyget. Vi pojkar hängde över relingen alldeles fascinerade av malajpojkarnas undervattensslagsmål om de små silverslantarna, som så långsamt singlade ner mot bottnen.

I Penang blev fartyget liggande några dagar för att lasta bomull och tobak. Vi var naturligtvis strängt förbjudna att gå i land, men en morgn listade jag mig ändå ner för fallrepstrappan. Jag hade några silverslantar i byxfickan och köpte en korg full med svampar och koraller av en av de många försäljarana, som satt och väntade på kajen för att kasta sig över varje europé, som vågade sticka näsan i land. Jag var rätt mallig, när jag klev ombord, men blev skändligen utskrattad av mässpojken för att jag hade betalt fem gånger för högt pris. Då gömde jag korgen och min skam bakom en av livbåtarna och tittalde aldrig dit mer.

Livet på passagerardäcken kunde ju ibland om kvällarna påminna rätt mycket om en tysk värdshusscen. Många av passagerarna var tyskar, som satt och drack varandra till i stora sejdlar med guldglänsande och skummande öl. Vi svenska pojkar hade aldrig smakat öl, med det påminde ju till utseendet farligt om lemonad och såg underbart läskande ut. Kanske med den lilla baksluga beräkningen att få smaka något gott talade min bror Kalle om för tant Elfrida, att han blev törstig, när han såg tyskarna höja sina sejdlar. Tant Elfrida blev fullständigt bestört. Hon hade hört en hel del av berättelserna om vår morfar, Jan Petter Andersson, och hans utsvävande liv i sus och dus. Nu trodde hon, att rusdrycksdjävulen slagit sina klor i Kalle. Vi blev nedkallade i hytten, där vi alla blev kommenderade ner på knä, och så bads det till Gud för Kalles räddning. Nästa morgon lämnade vi Penang.

Det var någonstans mitt ute på Indiska Oceanen som vi började känna en egendomlig, stickande lukt. Och det var brådska ombord. Personalen sprang med slangar och sprutor. Vi som hörde hemma på akterdäck hade till att börja med inga klara misstankar, men när rökslöjor började svepa fram ifrån fören, och lukten av brinnande bomull och tobak blev allt fränare, förstod alla, att elden var lös.

Antagligen hade väl någon slarvig malajkuli släppt en brinnande cigarrett i lastrummen under lastningen i Penang. Vår specielle plågoande, mässpojken, som var en 3-4 år äldre än Kalle, tyckte tydligen om att skrämma småpojkar. På avstånd såg vi en fartygsrök. Det var H.M.S. Diadem, med vilken signaler växlades. I själva verket hade från vår kommandobrygga skickats ut det lugnande meddelandet, att Diadem lovat hålla sig inom prejningshåll för att vid behov kunna assistera, men mässpojken försäkrade oss, att Diadem förklarat det omöjligt att hinna fram, att våra livbåtar var murkna och inte kunde flyta, och att vi alla skulle bli hajmat.

När jag nu försöker påminna mig mina reaktioner vid tillfället, undrar jag, om inte den medvetna dödsskräcken utvecklas senare än 10-årsåldern. Såvitt jag nu kan minnas, var jag naturligtvis uppskrämd, men fann samtidigt det hela fasligt spännande. Det otäckaste var ju de trekantiga hajfenorna, som vimlade omkring fartyget.

Emellertid, H.M.S. Diadem kom så småningom upp i lovart om Seydlitz och skickade sina båtar för att hämta passagerarna. Vi stuvades ner i en överfull livbåt. Den var så nedtyngd, att relingen knappast höjde sig mer än någon decimeter över vattenytan. På toften mitt emot oss satt en sjösjuk hindukvinna, som inte vågade luta sig över relingen för att offra åt havet. Där sam ju hajarna. Men bredvid henne satt hennes kanske tioåriga dotter och åt lungt en apelsin. Efterhand som hon skalade den, slängde hon skalbitarna åt hajarna. Det verkade nästan som när man matar sälar i en zoologisk trädgård.

Nåja, vi kom fram och klättrade upp för fallrepstrappan till den engelska pansarjätten. Det enda jag hade lyckats rädda med mig var en liten palett med akvarellfärger, en pensel och en målarbok. Jag skämdes förskräckligt för att jag inte i första hand hade räddat min bibel - det borde ju den snälle söndagsskolgossen ha gjort - men tant Elfrida lugnade mig, då hon plockade upp den ur sin egen väska.

Här, på denna engelska pansarkryssare, fick jag första gången höra en stråkorkester. Man syftade väl åt symfoniorkester, men jag kan inte alls påminna mig vilka blåsinstrument som var besatta. Eftersom man spelade med piano, förmodar jag, att besättningen var ungefär den kompletta salongsorkester, som man i början på seklet kunde få höra här och var på större restauranger. Stråkklangen fascinerade mig emellertid, och jag anade nog instinktivt, att detta i framtiden skulle bli min musik. Den janitscharorkester, som hade spelat ombord på Seydlitz, var nog bra för militärmarscher, men det fanns ju annan musik, där den insmickrande engelska stråkklangen tjusade mera.

Vi blev landsatta i Bombay för att där gå ombord på Norddeutscher Lloyds Barbarossa, som angjorde staden på vägen hem till Bremen från Melbourne. I Bombay fick vi höra, att man lyckats bogsera in Seydlitz till Colombo, där stadens brandkår släckte branden, och alla våra tillhörigheter blev med extra båtlägenhet forslade till Bombay. Det var alltså egentligen bara några småsaker vi blev av med.

I Bombay blev vi mycket inträngande varnade för all kontakt med befolkningen. Pesten rasade i staden Därför fick vi också föra den gula pestflaggan - karantänsflaggan - vid alla hamnar vi angjorde. Det vållade ju en massa tidsutdräkt med läkarundersökningar och sådant. Så var det i Port Said, Suez, Neapel, Genua och Antwerpen.

På hemvägen kom vi i land överallt och fick se oss omkring, men det finns så många reseskildringar om dessa orter, så det räcker väl, att jag talar om, att vi en gråmulen vinterdag ankrade i Bremerhafen och därifrån fick ta tåg direkt till Köpenhamn.

Det var då över två månader sedan vi lämnat Ichang, och på hela denna tid hade vi icke sett en svensk flagga. Så stod vi plötsligt där framför den svenska öresundsångaren vid Havnegade. Den svenska flaggan vajade i aktern. Tre små pojkar i underliga, halvkinesiska kläder och en tant klädd efter småländska dammodet för tio år sedan. Men vi fick verkligen tårar i ögonen allesamman, när vi såg vårt lands flagga. Och plötsligt ropade tant Elfrida: "Ett trefaldigt leve för den svenska flaggan, hipp, hipp,hipp!" Och tre små pojkar hurrade allt vad struparna förmådde. Omkring oss stod busar av båda nationerna och hångrinade, och plötsligt kände vi oss mycket generade.

Min egen sinnesstämning passade nog rätt bra in på den klassiska beskrivningen "liten, ensam och långhåring, snorig, rädd för tåget och långt hem."

Infarten i Malmö hamn minns jag särskilt. Vi stod samlade vid relingen för att riktigt insupa alla intrycken av fäderneslandet, Sverige. Men på hamnpiren stod några ligister, som fick syn på oss underliga typer. De började härma våra ställningar och göra narr åt oss med alla möjliga mer eller mindre aggressiva gester. Det var alltså: välkomna hem till Sverige!

Vi skulle närmast ta in hos mina släktingar Meissners i Malmö. De hade emellertid inte väntat oss den dagen. Ingen var hemma. Men slutligen tog gamla Kerstin hand om oss, Kerstin, som bodde på ett vindsrum och lagade maten på ett fotogenkök ute på vinden. Hon bjöd oss på stekt färsk sill och potatismos. Och så var vi äntligen hemma i Sverige.

Kapitel VIII: Skolpojke i Sverige

Mark Twain har i Tom Sawyer en rätt dråplig skildring av en lek. Tom har dömts av den stränga tant Polly att måla hennes plank, och då kommer Ben Rogers, föreställande den stora Missisippi-ångaren, seglande. Vattnet brusar i skovelhjulen, maskintelegrafen ringer, kommandoropen skallar, tills ångaren lägger till. Alltihop är en lekpantomim av Ben. Så brukade ju vi också leka flodångare i Kina. Vi var också sampaner, som rodde fram över floden, och vi härmade årornas och vattnets ljud. Som bekant står roddaren i aktern vänd mot fören, åran lyftes ur vattnet med ett ljud, som vi fick till "sch". Så snuddade åran vid vattenytan ett par gånger, "ts-ts", innan själva det drivande stråket kom, "tscheo". Vi beledsagade alltså roddarrörelserna med ljuden "sch ts-ts tscheo".

Det var så min bror Kalle och jag "rodde" ut ifrån skolporten och fram till skolgårdens staket den första rasten i Osby realskola. Vid staketet sjönk vi ner i den bekväma kuliställningen, som alla kulis och alla kinespojkar använder utomhus, när de inte vill gå, stå eller springa. Och så kom Eskil Rydén ut ur skolporten. Han föreställde den japanska flodångaren "Osaka Maru". Han var kapten, maskinist, matros och ångbåtskalle i en person. Han drog i ångvisslan, och kinesisk-japanska kommandoord blandade sig med bruset av skovelhjulen. När han kom fram till oss, backade han först för att kunna lägga parallellt intill kajen. Så leker pojkar, som är uppfödda med flodbåtar. Men alla våra svenska kamrater stod i ring och såg förbluffade ut, tills någon fann det förlösande ordet: "Sicka glyttar!"

I bild12
John och Karl Fernström samt Eskil Rydén som skolpojkar i Osby

Tre förlägna och skamsna kulis reste sig upp och listade sig i gåsmarsch bort längs staketet, tills de fann ett annat, fredat hörn. Där slog vi oss ner som tre små kulipojkar, sittande på hälarna med armarna rakt framsträckta för balansens skull och vilande på knäna strax ovanför armbågsleden. Tre små vilsekomna kulis, som med förundran tittade på de vita barnens stojande lekar.

Anpassningen var naturligtvis svår i början. Alla kamraterna kunde ju åka skridskor, alla kamraterna kunde åka cykel. Dessutom var det detta med språket. Hemma i Ichang var talspråket i familjen svenska. Föräldrarna talade en mycket grammatikaliskt vårdad missionsskolesvenska, och dessutom fick vi ju plugga svensk grammatik. Sådana verbformer som "vi hava" och "I skolen" ingick i vårt dagliga talspråk i stället för "vi har" och "ni ska".

Nu vet man, att barn är omedvetet synnerligen grymma och dessutom alltid inställda på absolut likriktning. Det är väl då inte att undra på, att vi började skämmas för vårt kinesiska föregående. Jag minns t.ex. en gång, då jag blev skickad till barberaren för att få håret klippt. Barberare Nilsson var en fryntlig herre med betydande midjemått, och han tyckte om att prata med sina kunder. Tydligen hade någon visat honom på de tre pojkarna från Kina. När jag satte mig i stolen, började han breda ut sig om nyttan av språkkunskaper. Det skulle t.o.m. i realskolan finnas tre pojkar, som kunde kinesiska. Tänk, vilken nytta de kunde dra av sina språkkunskaper i Sveriges framtida handelsförbindelser med Kina. Jag svarade bara "mm" och "mm" och skulle inte för allt i världen velat vidgå, att jag var en av de tre särlingarna.

Hade vi varit något äldre, då barnets känsla för det romantiska i exotiska miljöer hade väckts, hade vi naturligtvis accepterats på ett helt annat sätt bland kamraterna.

En annan sak, som gjorde, att jag kom litet utanför kamratgänget, var kursplanerna. I svenska skolan i Ichang hade vi alla läst gemensamt, och den privatundervisning, vi fick under ett halvår efter hemkomsten till Sverige för att kunna tentera in vid skolan i Osby, hade vi också alla gjort gemensamt. Då Kalle var i en ålder, som svarade emot 3:e klassen i den dåvarande sexåriga realskolan, hade vi alla läst kurserna för att tentera till den klassen. Rektor Moberger var emellertid en förnuftig man, som dekreterade, att "Karl Fernström får tentera till 3:e klass, Eskil Rydén till 2:a klass och John Fernström till 1:a klass".

Följden var ju, att jag redan kunde kurserna för de två första klasserna och därför fick den beklagliga ovanan att över huvud taget icke öppna en läxbok hemma - en ovana, som dessvärre kom att följa mig genom hela skoltiden. Däremot var jag nog en rätt ivrig lyssnare vid genomgången av nya läxor.

De två första skolåren har jag inte många minnen av. Jag minns bara, att jag upptäckte den svenska skogen sådan den ter sig i måleriet av Anshelm Schultzberg, John Bauer, Bruno Liljefors m.fl., och jag minns, att jag använde mycket av min fritid till att blaska med penslar och vattenfärger. Jag fick t.o.m. en gång följande berömmande recension av en av klasskamraterna: "O, vad du färgar bra. Hade jag kunnat färga så bra som du, hade jag stannat hemma från skolan och färgat tavlor hela dagarna."

Den pojken är nu en av Sveriges mest kända politiker.

Skolan hade visserligen ett elevhem, men de flesta eleverna var dock inackorderade i privatfamiljer. Så var det i början med oss.

Andra året kom mina föräldrar hem till Sverige för den reglementerade l8-månaders-rekreationen, och vi fick då eget hushåll. Att vi fick ett eget hem satte fart på Kalles flöjtblåsning. Själv ansågs jag så pass tonsäker vid skolans sångundervisning - med den vanliga solmisationsmetoden hade jag nämligen fått absolut gehör, som varade till målbrottet, då det visade sig, att det absoluta gehöret satt i stämbanden och icke i örat - att jag fick sjunga alt i skolans kör. Min bror Kalle var i målbrottets sista stadium och sjöng följaktligen bas. Min 4-åriga syster Lilly hörde på, när Kalle gick och nynnade sin basstämma till "Det var mitt i julenatt" och den melodin lärde hon. Jag minns pappas hjärtliga löje en morgon, när hon, placerad på pottisen, höll basstämman, medan jag sjöng 2:a stämman och Kalle sjöng melodin med någon sorts målbrottsfalsett.

Över huvud taget sjöng vi mycket flerstämmigt i familjen, men det var ju nästan uteslutande improviserade stämmor och nästan uteslutande frireligiösa sånger.

Då pappa märkte, att jag hade en obetvinglig lust att hänga över böcker, lämnade han mig en del populärvetenskaplig litteratur, som kanske var litet väl avancerad för en 12-åring. Den första bok, han fick mig att läsa, var Camille Flammarions Urania, vilken sedan följdes av samme författares Stella och till slut Bebodda världar. Denna sistnämnda bok var just någonting, som kunde sätta sinnet i brand hos en kanske något fantasibegåvad 12-åring. Efter den boken hade jag alltid ett levande intresse för astronomi. D.v.s. ekliptikan och sådana tråkiga företeelser, som man fick läsa sista året före realexamen, hade jag nog rätt dimmiga begrepp om, men alla planeterna med deras avstånd från solen, omloppstid och övriga karakteristika kunde jag på mina fem fingrar, innan jag blev 13 år. I stjärnbilderna var jag också tämligen bevandrad, och många var väl de vinterkvällar, då jag sprang ensam under stjärnhimlen och fantiserade om kosmos.

Jag skulle gärna velat börja med ordentliga musiklektioner, men familjens ekonomi tillät tydligen icke något sådant. Något piano hade vi inte, och någon lärare på annat instrument fanns inte att uppdriva. Som ett av mina största musikaliska barndomsminnen måste jag dock anteckna, att jag vid en examensuppvisning med min gossesopran fick sjunga solot i Wennerbergs tonsättning av Davids psalm "Säll är den, vilkens hjälp Gud är". När jag tänker på min nuvarande skrälliga kapellmästarstämma, förefaller det nästan otroligt, att jag som en gossesopran har stått framför hela skolans samlade kör med orgel, och faktiskt en gång i mitt liv varit sångsolist.

Mina föräldrar hade vid sitt besök här i Sverige hyrt andra våningen av en trävilla. På första våningen bodde ett par damer, som var gamla ungdomsvänner med bl.a. Lydia Wahlström. De försörjde sig på vintrarna genom att hyra ut rum till skolungdomar, men på sommaren utvecklades här något av ett pensionatsliv.

Min stora hobby hade ju varit att teckna och måla. För vår teckningslärare hade jag t.o.m. fått lov att kopiera ett färgtryck ur en lärobok i akvarellmålning. Den föreställde Vesuvius i utbrott och skulle målas med användande av täckfärger på gråtonat papper.

Föräldrarna fann tavlan så lyckad, att glas och ram bekostades, och "konstverket" hängdes upp för att beundras av besökande tanter och farbröder. Min stolthet fick en allvarlig knäck, när en tant, som tittade på de två käglorna, ur vilka eld och rök utspyddes, utlät sig: "Men nog vet väl John, att lappkåtorna har mycket spetsigare väggar." Verklig missämja i familjen vållades, då jag målat en skogsinteriör med gröna lövmassor som hela färgytor. Detta var icke naturligt, dekreterade min styvmor med sin medfödda halländska natursans. När jag stod på mig, blev det till slut gråt och tandagnisslan, och det hela slutade i en misstämning, då mamma förklarade sig aldrig mer i livet vilja uttala sig om mina kludderier.

Men på sommaren kom den stora sensationen. Hos tanterna på nedre botten hyrde en riktig artist. Det var den icke obekante skånemålaren P.A. Persson. Jag har senare sett många av hans verk på museer samt i privathem och alltid blivit lika besviken. I de färdiga verken är han en tidsbunden naturalist, där man icke spårar mycket av den spontana konstnärliga skaparkraften. Men de utkast och skisser han gjorde i Osby och som jag slukade med begärliga blickar! Där flödade oljefärgen i pastosa, klatschiga penseldrag. Gråa ovädersmoln jagade över sjöytan, och molnens skuggor seglade över oändliga åsperspektiv, som jag sedan återfann i Gottfrid Kallstenius' stora oljemålning från Småland på Hälsingborgs museum. Och Snapphaneskogarnas ljusdunkel fylldes av glänsande solstrimmor i tavlor, som kunde påminna om Anshelm Schultzbergs bästa.

Vart tog hela denna hans sommarproduktion vägen? Blev den putsad och polerad till den museielegans, som gör hans i offentliga samlingar befintliga verk så likgiltiga?

Jag tittade och tittade och njöt av den djupa koloriten, som ju inte gärna kunde åstadkommas med mina blaskiga vattenfärger. Men att tala om att jag själv målade skulle jag aldrig ha vågat. Det gjorde emellertid de två tanterna, och P.A. Persson ville se något, som jag åstadkommit. Två dagar höll jag mig undan och målade på en akvarell, som jag ville ha riktigt praktfull. Där fanns en engelsk lastångare - att den var engelsk syntes på den röda skorstenen - som på något oförklarligt sätt kommit in i en insjövik med en simmande gräsand, som speglade sig i vattnet. Där fanns vassruggar och en strand med en röd stuga, framför vilken en gumma bar ett ämbar med vatten. Och så fanns där naturligtvis gröna, lummiga skogar vid stranden.

Jag vågade icke själv lämna tavlan till P.A. Persson, utan lämnade in den köksvägen till tanterna, som någon timma senare återlämnade den och talade om, att konstnären hade sagt, att "pojken har ju fantasi"

Sedan begravdes detta hötorgsalster i glömskans djup och nämndes aldrig mer av vare sig P.A. Persson eller mig.

* *
*
Efter aderton månaders vistelse i Sverige var det tid för mina föräldrar att återvända till Kina. De återstående åren i skolan kom vi bröder att vara inackorderade dels i den Adolf Kristenssonska familjen, dels i det elevhem, som förestods av predikant J.P. Wiliams.

Den Kristenssonska familjen hade sju pojkar. De har ju sedermera visat sig vara briljanta begåvningar. De två mest bekanta torde vara professorn Robert Kristensson och folkpartipolitikern landshövding Filip Kristensson. Med oss två bröder blev det alltså nio pojkar i familjen. Vi två Fernströmar inkvarterades på 3:e våningen, där vi hade fri utgång antingen genom den närboende Qvantska famijens kökstrappa eller också klättervägen nedför den snickarglädje, som förband de tre våningarnas balkonger. Så vi hade ju möjlighet att känna oss som fria män i samhället utan någon besvärande kontroll.

Familjen hade en hel del bokhållare och tjänstefolk anställda. Där var t.ex. stalldrängen Adolf, som kunde Fänrik Ståls Sägner utantill - både ord och melodi. Första gången jag kom underfund med detta var då jag kom in i stallet, medan han striglade en av hästarna och samtidigt för full hals sjöng "Givakt och i gevär det ljöd, och då var Kulneff där".

Antagligen hade han i sin barndom lärt sig visorna med någon gammal tonsättning av Pacius.

När man kom i närmare kontakt med ortsbefolkningen, blev man också på det klara med, att detta att komma från Kina till Göinge var egentligen att komma ifrån sagoland till sagoland. Hos många av ortsinnevånarna levde ännu sägnerna från snapphanetiden. Loshult, Osby, Marklunda och Broby var ju gamla snapphaneorter, och vid Osby låg för resten Hasslaröds skans, där vi ibland brukade leka krigiska lekar. Innanför skansarna växte månghundraåriga ekar, i vilka man kunde finna gamla rostiga järnkrokar, som påstods ha använts att hänga snapphanar i. Troligare var väl att de under senare tider använts som fäste för tvättlinor.

Men det finns också andra och mycket äldre sägner. En del av dem återfann jag senare i Hyltén-Cavallius' bok "Värend och virdarna".

Enligt Hyltén-Cavallius skall ju befolkningen i Värend, Göinge och angränsande delar av Blekinge bestå av under folkvandringstiden från Rom hemvändande heruler. Det är kanske möjligt att han har rätt. Vad säger forskningen?

I varje fall finns i dialiektspråken dessa diftonger på betonad stavelse, som väl har varit utmärkande för germanska språk men som tycks ha gått förlorade, när under vikingatiden norröna tunga omvandlades till svenska, norska och danska. Under min skoltid kunde man ännu höra ortsbefolkningen använda dessa urgamla diftonger. "En sten vid en enebuske" uttaldes alltså "åina ståin ve e åinabyske". Som synes är det endast de betonade vokalerna, som diftongeras.

Den hårdhet i kynnet, som utmärkte folkvandringstidens nordiska folkstammar och som Johannes V. Jensen så ypperligt skildrat i t.ex. "Skibet", levde nog kvar också här bland detta folk, vilket givit uppslag till legenden om Blenda, som deltagit i Dackefejden och snapphanestriderna.

Från de gamla stamsagorna följer Hyltén-Cavallius berättelsen om Tor, som är ute och kör, fram till den kanske ännu på sina håll kvarlevande sagan om trollvagnen på natten. Hur många gånger låg vi inte och lyssnade efter den på nätterna i Osby. Först kom nattåget. En halvtimme senare kunde vi, om lyckan var god, höra en hästskjuts skramla genom samhället. Det var tollvagnen.

Den nuvarande Osby köping var ju på den tiden närmast en vanlig bondby i Göingeskogen, en by som råkat beröras av stambanan. Där nu moderna villakvarter breder ut sig, fanns på den tiden den orörda hundraårsskogen. Där granarna susade omkring den sekelgamla varggropen "Rävhålan" och där en smal gångstig slingrade fram över mjuk mossa mellan knotiga tallrötter, där breder sig nu ett industrisamhälles förortsbebyggelse. Den har snart susat slut, min barndoms ödemarksskog!

Det finns gott om nedskrivna skolpojksminnen, som handlar om lärare och undervisning. Tyvärr måste jag bekänna, att av själva skoltimmarna har jag icke mycket levande intryck. Vid skildringen av min skolpojkstid skulle jag därför hellre vilja anknyta till skolschemats uppställning och tala om min tonårsutveckling inom vart och ett av vissa ämnen. Och jag skulle då vilja börja med betygsuppställingens nedre rader, med Flit, Uppförande - numera kallat Ordning -, Teckning och Sång.

Vad speciellt flitbetyget beträffar hade jag ju i småklasserna kommit in i vanan att aldrig syssla med läxböckerna. Men jag tror knappast det ligger för min natur att hänge mig åt improduktiv indolens.

Jag var helt fången i böckernas värld. Genom min far hade jag ju fått en stark impuls, när det gällde populär astronomi. Han lämnade mig också Fabres insektsböcker, vilka fascinerade mig oerhört. Det är möjligt, att detta först var vid ett senare skede, men för mig står de ändå oupplösligt förbundna med mina biologiska intressen under skoltiden.

Så småningom kom pojkarna Sköld från Wuchang att efter ett gästspel vid läroverket i Norrköping hamna i Osby. Otte Sköld - målaren och professorn - kom att tillbringa en sommar i Värmland tillsammans med sin broder Efraim, som sedan blev rektor vid Karlskoga praktiska skola. Efraim Sköld hade studerat vid universitetet i Leipzig och samtidigt varit pianoelev vid Leipzig-konservatoriet. Han hade satt Ernst Hæckels Naturlig Skapelsehistoria i händerna på Otte, som införde denna bok i vår kamratkrets, där Hæckels materialistiska darwinism kom som en chock och en omvändelse. Vi slukade sedan med begärlighet Bölsches Människans Härstamning, Växternas Sinnesliv m.fl. populärvetenskapliga skrifter, och det var med en bävande vördnad jag slutligen hade i mina händer Charles Darwins Om Arternas Ursprung.

Det här var en helt annan naturvetenskapens värld än den vi var vana vid från skolan, där det gällde att utantill rabbla de latinska art-, familje- och släktnamnen från herbariets etiketter. Något av detta starka naturvetenskapliga intresse måste väl ha lyst igenom vid en eller annan lektion, eftersom jag vid realexamen blev erbjuden att tentera till litet a i biologi, trots att jag bevisligen var katrastofalt okunnig, när det gällde den fastställda kursplanen. Tentamen skulle gälla ett speciellt vetenskapligt arbete om de tropiska ländernas mangrovevegetation. Jag kände mig tämligen okunnig efter att ha läst igenom verket som ren nöjesläsning men gick ändå upp i tentamen tillsammans med Bertil Åstrand, sedermera prost i Lund. Han kunde det hela, och vid lämpliga ställen interfolierade jag hans framställning med "ja visst, just så" o.l. Den lärare, som tenterade oss, var känd för sin patologiska blyghet och vågade tydligen icke avbryta Bertils flytande framställning och ställa några obehagliga frågor till mig. Det blev alltså ett litet a även för mig. Tack, käre Bertil!

Mina nöjesläsningsbetonade biologistudier kunde ibland sträcka sig in på rätt egendomliga områden. Jag slök t.ex. med begärlighet allt vad jag kunde finna av populärvetenskaplig litteratur om dinosaurier, brontosaurier och andra skräcködlor, om Pithecanthropus erectus (apmänniskan från Java), om neanderthalare och aurignacmänniskor. Så i mina pubertetsårs fantasier och vakendrömmar förekom visserligen drömmen om Kvinnan - tacka för det, så tokig som jag alltid varit i det avseendet - men där grymtade också dinosaurierna i träsken, där skrek svanödlorna, där satt en luden hop neanderthalmänniskor och stirrade under hårda ögonbrynsbalkar in i nattliga lägereldar, och där kunde det hända, att i tropiska månskensnätter i djungeln stillheten under stjärnorna bröts av apmänniskornas rytmiska dunkande mot ihåliga trädstammar och stönande parningsdanser.


Detta var de svarta ögonens tjusning:
att jag såg dem glimma över lägerbålen,
där snårens dunkel bröts av gläntans ljusning
och brandrök svävade kring vattningshålen..

Detta var de vida vägarnas berusning:
att jag såg dem draga som kritvita streck,
medan skogar stod med heta vindars susning
omkring floden, som rann svart som bläck.

Detta var de vilda dagarnas gåta:
att jag lopp som en bland fria jägarna,
som följde spåren mellan stänglar våta
av morgondaggen över vildmarksvägarna.

Detta är min ständiga salighet:
att drömmen mig följer genom åren,
drömmen om livets otämjda farlighet
den gången, den tiden, den våren.
Mitt intresse för förhistoriska människoraser och paleoliticum har för resten hållit sig genom åren. När under mitt första äktenskaps bröllopsresa min fru var ute och shoppade i Köpenhamn, låg jag hemma på hotellrummet och läste en dansk översättning av en av Hausers böcker, vilken på danska kallades "Menneskets och Kulturens Opstaaen og Udvikling", vilket under de närmaste åren var orsak till mycken skämtan rörande min bröllopsresementalitet.

En tid under l5-årsåldern läste jag allt vad jag kunde komma över av populärvetenskapliga artiklar om stora sjöormen och var nog rätt så inne i alla teorier och hypoteser, som bildats kring detta legendkomplex. När jag gick i femte klass (realskolan var ju då sexårig), fick jag som uppgift vid modersmålsundervisningen att hålla ett föredrag. Jag skisserade ett koncept om Charles Darwin men slog sedan om till ämnet "Stora sjöormen".

Där fanns alla historierna om stora sjöodjuret, om odjuret från Loch-Ness och om de vidunder man trott sig sikta på havet. Med tusch på ritpappersark gjorde jag förstorade kopior av medeltida träsnitt och senare tiders blyertsskisser av sådana, som trott sig ha sett odjuret.

Det var nog en underhållande och rätt fantastisk historia, men när den kvinnliga lärare vi hade i modersmålet en vecka före föredragets avhållande frågade mig om ämnet, och jag svarade "Stora sjöormen!", blev hon litet betänksam och bad att få granska mitt manuskript, innan jag släpptes fram med ett sådant ämne. Då vägrade jag. Jag ville, att hela denna fantastiska historia skulle komma som ett bombnedslag. Då talade jag hellre om Charles Darwin.

Så kom den timme, då jag skulle fram till katedern. De sista 20 minuterna av en svensktimme brukade vara anslagna till våra föredrag. Men när timmen skall börja, öppnas dörren, och in träder skolans brunskäggyvige inspektor, en äldre kyrkoherde från mörkaste Småland. Den unga lärarinnan blir nervös och vågar inte börja undervisningen, utan skickar fram mig att hålla föredraget med detsamma. Skolan var ju egentligen en skapelse av ortens missionsförsamling. Här härskade det pietistiska läseriets mest bigotta anda. Charles Darwin med sin utvecklingslära, som ju ansågs strida mot bibelns skapelsehistoria, var för skolans styrelse inkarnationen av den nya ogudaktiga tidens värsta fritänkeri. Så nog darrade jag litet i knävecken, när jag började.

Herr kyrkoherden satt emellertid och myste och snodde tummarna, och plötsligt tyckte jag, jag fick klart för mig, att namnet Charles Darwin ännu inte hunnit upp till de illitterata prästgårdskällen i mörkaste Småland. Kanske hade jag rätt. Jag gick alltså på i ullstrumporna och fick till slut en andlig klapp på ryggen för mitt obesvärade framställningssätt.

I själva verket var jag en flitig man, även om skolan med rätta ytterst sällan ansåg sig kunna begåva mig med högsta vitsordet i flit på terminsbetyget.

Vad uppförandebetyget beträffar, så brukade jag faktiskt oftast klara mitt stora A. Yang-shiensens berättelser från sina studieår om skolpojkarnas nattliga raider till apelsinlundar och bananplantager omsattes naturligtvis i svenska förhållanden med päron-, plommon- och äppelträd - men vilka pojkar har inte varit med om sådant?! Då för tiden fanns inga bilar att knycka, men roddbåtarna nere vid Osbysjön innebar ju en farlig lockelse. I regel satte vi dock tillbaka dem där vi hade tagit dem. Värre var kanske, att vi en gång knyckte prästens badhusbrygga, som hade ryckts loss vid islossningen. Den hade vi pojkar sedan som badflotte under hela sommaren. Det hände t.ex. att min bror och jag vid badning paddlade oss över den kanske ett par kilometer breda sjön. Det fanns då i Osby ett gammalt halvfnoskigt fruntimmer, benämnt Friska-Sofia. Hon hade vid något tillfälle observerat detta vårt företag, d.v.s. hon såg ju inte den låga flotten ute på sjön, utan endast två nakna människogestalter. Och det berättas, att hon sprang upp i samhället och skrek ut längs hela Järnvägsgatan

- O, Herre Gud i himmelen, jag har sett en syn, jag har sett Jesus och Petrus gå på vattnet.

Det var om samma Friska-Sofia som det berättades, att hon, då hon första gången såg en bil passera genom samhället, utbrast

- O, Herre Jesus, di kommer agandes i en spaurvagn.

Så småningom fick vi ju återlämna badhusbryggan, men då var det redan höst, och av rektor, som fått reda på hela historien, skickades vi hem till prosten Dahl för att be om ursäkt.

Prosten Dahl var en bister herre och något av ett original. Det berättas om honom, att då evangelisten Björkman från missionsförsamlingen infann sig för att begära flyttningsbetyg för "evangelist Björkman med familj", så plockade prosten ned bibeln från bokhyllan och satt länge och bläddrade i Nya testamentet, tills han med en barsk blick sköt boken över till herr evangelisten med orden

- Konstigt, märkvärdigt! Vill inte Herr evangelisten vara snäll och visa mig vilket evangelium Ni har skrivit?

Det berättas för resten i prostparet Dahls släkt, att när alla barnen flugit ur boet, satt den gamle prosten med sin prostinna som ensamma offer för tråkigheten på landsbygden. En kväll framför brasan var prosten djupt gripen av denna tristess och säger plötsligt till sin prostinna:

- Hörde du något?

- Nej, inte hörde jag något.

- Jo, det är någon ute i tamburen.

Och den gamle prosten reste sig och stapplade ut. Det hördes ett förskräckligt larmande, och så kom prosten in och borstade av rocken och sade nonchalant:

- Åh, det var bara en luffare, men jag slängde ut honom.

I släkten påstås det, att det var vedträna ute i vedlåren han slängt omkring för att larmet skulle låta skräckinjagande, så att han kunde imponera på sin prostinna.

Vår skola låg på östra sidan om järnvägen. På den sidan järnvägen fanns såväl realskola som Betania, och där bodde alla de gudfruktiga. På andra sidan järnvägen bodde de ogudaktiga, d.v.s. prosten, doktorn och postmästaren, och mellan dessa båda läger fanns inga diplomatiska förbindelser. Prostgårdens barn skickades sålunda till läroverken i Kristianstad och Lund istället för att gå i vår skola. En enda gång hände det sig, att prästgårdscharabangen körde upp framför porten till Betania. Det var när en norsk statskyrkopräst, pastor Halvorsen, reste omkring och för slutsålda hus höll föredrag om ämnet "Kärlek, förlovning och äktenskap". Men prästgårdsfamiljen fick fara hem med detsamma. Föredraget blev inställt, för föredragshållaren hade någon timme tidigare blivit häktad som sedlighetsförbrytare. Att prosten Dahls känslor för frikyrkoförsamlingen icke mildrades av denna händelse förstår man.

Den originellaste av prästgårdsfamiljen var nog Viking Dahl. Han gick i läroverket i Kristianstad, och jag hade aldrig träffat honom förrän en av sommarens tidigaste lovdagar, när jag kom ner till sjön och fick se honom just lägga ut för en seglats på Osbysjön med prästgårdsekan. Han var då liksom jag sjöbiten och hade riggat ekan som brigg. Där fanns allting. De båda masterna var försedda med stag och salningar. Till varje rå fanns det brassar, gigtåg och gårdingar, och varje råsegel var försett med revsejsingar ända upp till de näsduksstora röjlarna. Det var en syn att se detta stolta råsegelfartyg länsa fram över Osbysjöns vatten.

Viking Dahl och jag blev sedan kamrater vid konservatoriet i Malmö, och jag lärde i honom känna en strålande, fantastisk personlighet. Han hade under gymnasieåren i Lund komponerat en hel del men aldrig i sitt liv sysslat med harmonilära. Malmösejouren tog han närmast som en förberedelse till inträdesprov på Akademin i Stockholm, och Bergensons harmonilära skrev han igenom på tre månader. Så sökte han till Akademin och gjorde inträdesprov samtidigt i pianistklassen, organistklassen, violoncellklassen, flöjtklassen och kompositionsklassen. Det var endast i den sistnämnda han kom in, och för Andreas Hallén fick han enbart komponera. När Viking Dahl sedermera lyckades lista sig in också i musiklärar- och organistklasserna, behövde han som kompositionselev icke deltaga i någon harmoniläreundervisning. De tre månadernas Bergenson-studier hade emellertid lämnat åtskilliga luckor i hans vetande, varför han sommaren efter högre organistexamen med stor nyfikenhet utfrågade mig om vad som menades med en plagal kadens. Vi var då sysselsatta med att gemensamt gå igenom Schönbergs harmonilära, vilkens framställningssätt vi fann ogement roande, även om exemplen var om möjligt torrare och tråkigare än Bergensons.

Sedermera for Viking Dahl till Paris, där han bl.a. studerade dans för Isadora Duncan och komponerade musiken till en av "Svenska Balettens" stora framgångar, Maison des fous. Av samtida parissvenskar har jag hört sägas, att just den vintern två unga komponister var aktuella i Paris, nämligen Igor Stravinskij och Viking Dahl. Många höll på den sistnämnde. Men medan Stravinskijs väg gick vidare mot stjärnorna, hamnade Viking Dahl som organist och musiklärare i Varberg, där hans musa tydligen fullkomligt förkvävdes. Dessförinnan hann han emellertid med att som 25-åring skicka in ett förslag till Kungl. Teaterns styrelse om att han skulle få i uppdrag att fullständigt reformera vår svenska opera. Varje artist skulle utom vokalt konstnärskap också besitta mimiskt och koreografiskt sådant. Det fanns mycket av Richard Wagners allkonstteorier i Viking Dahls idéer. Naturligtvis mottogs hans uppslag endast med ohejdad munterhet i alla berörda kretsar. Tänka sig, att en 25-årig pojkspoling skulle göra om hela vår ärevördiga gamla Kungl. Teater! Gud vet, om det hade varit så dumt?!

Men nu har visst min berättarlust fört mig alltför långt ifrån mitt uppförandebetyg i skolan, så vi får väl återvända dit.

Vi hade ju sänts hem till Sverige för att få litet allmän svensk hyfsning i vårt uppförande. Vid skolan i Osby, som delvis var internatskola, rådde rätt familjära förhållanden, så just i det avseendet var den kanske rätt bra, i synnerhet sedan rektor Malmström efterträtt rektor Moberger. Rektor Malmström hade nämligen studerat i Berlin och blivit ingift i en preussisk officersfamilj. Han lärde oss bl.a. sådana saker som att man aldrig får hälsa på en person in genom ett fönster, för det är obildat att kika genom fönster. Därför gick vi omkring och kände oss som uppfostrade i en högst aristokrarisk, preussisk officersanda, så snart vi motstod frestelsen att kika in till andra människor. Nåja, med tiden fick man ju ute i livet lära sig, att den preussiska officersandan icke bestod endast i att man inte kikade genom fönster, samt att många formella beteendemönster, när det gällde uppförandet, återstod för oss kinabarn att inhämta.

Vi lärde oss också, att man alltid tar av sig mössan, när "Du gamla, du fria" avsjunges. Den lärdomen kostade för resten mig en rungande örfil av rektor Malmström. För att göra historien begriplig måste jag kanske tala något om vårt levande politiska intresse.

Detta var just vid Staafliberalismens genombrott. Pojkarna Kristensson hade två morbröder, som var liberala riksdagsmän - Eliasson i Osby och Eliasson i Markaryd. Eliasson i Osby hade för resten en son, som också var min klasskamrat. Vi läste redan fr.o.m. 4:e klass riksdagsreferaten i dagens brännande frågor och beslöt oss för att själva leka riksdag i Eliassons tornrum. Tre av pojkarna var högermän, bl.a. Erik Nygren, som trots sin konservativa inställning faktiskt en gång var Sveriges yngste riksdagsman. Resten av pojkarna var liberaler, men vi behövde ju också ett socialdemokratiskt parti, och jag blev anmodad att bilda detsamma. Då som nu saknade jag egentligen alla politiska intressen, men ett minne från Kuling hjälpte mig att ta ståndpunkt. Det var så, att missionärsfamiljerna en kväll var samlade till det sedvanliga aftonsamkvämet. Svenska Morgonbladet hade just ankommit, som vanligt en och en halv månad försenat, och var fyllt av skräckskildringar om utsvultna arbetarmassors demonstrationer i Stockholm. Man förfasade sig allmänt över deras ogudaktiga tilltag, tills min pappa avbröt diskussionen med den stillsamma reflexionen

- Men kära vänner, förstår ni inte, att om Jesus Kristus av Nazaret hade levt i våra dagars Stockholm, så hade han hållit med de undertryckta arbetarna?

Jag blev alltså vår riksdags socialisthövding. Min första åtgärd var att inköpa ett antal exemplar av "Stormklockan" för att riktigt komma in i jargongen. Därefter startade jag skolans socialisttidning, som skrevs för hand och kalkerades i fem exemplar, och i vilken jag ritade gubbar och skrev verser tillsammans med min medredaktör, som hette Ruben Wiezell. Jag var alltså känd som en samhällsomstörtare och revolutionär.

Så skulle en dag ett monument över en träffning mellan svenska och danska ryttarskaror på Sibbarps Ryd utanför Osby avtäckas. En kvartett studentsångare medverkade vid högtidligheten, likaså Skånska Trängkårens musikkår från Hässleholm jämte ett hederskompani från samma regemente. Hela skolan hade också kommenderats dit.

När den gamle municipalnämndsordföranden rättade till glasögonen, plockade fram manuskriptet, tog snuggan ur munnen och började sitt tal med blicken riktad mot skolpojkarna i skolklasserna: "Ärade herrar (och efter en halvomvändning mot Skånska Trängkårens personal) och ridderskap", klättrade jag, som var en företagsam yngling, upp i ett träd för att få bättre utsikt. Där uppe satt jag och gungade i en grenklyka, medan biskopen tackade Gud, och "Du gamla, du fria" avsjöngs. Icke hade jag en tanke på, att man i en sådan okonventionell ställning på konventionellt sätt skulle blotta huvudet för "Du gamla, du fria". Men dagen efter fick jag inför klassen av rektor Malmström veta, vad min frid tillhörde. Han slutade sitt anförande med den retoriska frågan:

- Skall jag behöva anse detta som en politisk demonstration, Fernström, eller är det medfödd drummelaktighet?!

Svaret gav sig ju självt.

- Medfödd drummelaktighet, rektorn.

På rasten blev jag inkallad till rektor på expeditionen. Han camouflerade sina lömska avsikter med att stå och leka med en nyckelknippa.

- Jag har alltid uppskattat - började han - Fernströms ärlighet och villighet att stå för sina gärningar, men på senare tid tycker jag, att denna attityd urartat till ren slyngelaktig oppkäftighet.

Och pang! Där small den första örfilen på höger öra. Och innan jag hann sansa mig, så - pang! fick vänster öra samma omgång. Det kan inte hjälpas, att jag tyckte detta var orättvist för ett formellt riktigt svar på en idiotiskt ställd retorisk fråga.

Min musikaliska uteckling under skolåren var ju inte precis märklig. Jag har redan förut nämnt, att jag på sätt och vis utmärkte mig i ämnet sång. Jag hörde ju till dem, som var tonsäkrast, åtminstone före målbrottet. När jag under de senare tonåren kom att uteslutande ägna mig åt instrumentalmusik, blev det många års vila för mina stämband. Ja, jag kan nog säga, att jag fram till 30-årsåldern faktiskt icke sjöng en ton, och när jag började syssla med kördirigering - och dirigering över huvud taget - fann jag till min häpnad, att stämbanden icke lydde örats intentioner. Det kunde bli helt andra toner än dem jag åsyftade. Detta är icke någonting unikt. En av våra yngre kapellmästare, som har ett osvikligt absolut gehör, berättade mig, att han efter att från målbrottstiden och fram till den tid, då han först kom upp på dirigentpulten, icke ha sjungit en ton, blev rätt häpen över sina sångliga prestationer. Stämbanden var fortfarande inställda som före målbrottet. Men nu hade de ju grovnat, så att de toner, han spontant slungade ut, visade sig vara en kvint för låga. Så var faktiskt också förhållandet med mig. Det var en obehaglig historia, som vållade en osäkerhetskänsla, som det tog många år att övervinna.

Men, som sagt, det var instrumentalmusiken, som helt fångade mitt intresse ungefär från målbrottets inträde.

Det var för resten just vid den tidpunkt, som här skildras, som de mest betydande bokförlagen i Sverige slungade ut dessa massor av billiga 25-öresupplagor av världslitteraturen. Böckernas värld öppnades för oss ungdomar, om vilket mera senare. En hel del lättare gods kom ju också med i denna bokflod, så t.ex. Fången på slottet Zenda (sedermera omgjord till både operett och film) m.fl. m.fl. Som underhållningsläsning en lördag natt accepterade vi också sådana böcker. Och just en lördagsnatt, när jag vid 11-tiden smög mig upp på mitt rum, hade jag fått med mig en bok av Olive M. Briggs, som i svensk översättning hade den banala titeln "Hemliga makter". Jag har aldrig mött det författarnamnet senare, och själva intrigen var naturligtvis rena rafflet. Men författaren var tydligen en man, som levt med i musiklivet, och en så initierad sakkunnighet finner man annars endast hos sådana författare som Romain Rolland.

Det var Wagner-operans hela fascinerande scenvärld, man fördes in i. Det var Brynhilde på det brinnande bålet, det var Wotan, det var sjungande fåglar i kulisserna, och sist men icke minst var det den härliga Velasco, violinvirtuosen med den brinnande glöden i tonen, den bländande tekniska virtuositeten, Vieuxtemps' violinkonserter. Det var intima symposier på ett flygelförsett kapellmästarrum med en god flaska vin och nattliga samtal om konsten med stort K. Det var den farande skaran av virtuoser, sångare och dirigenter.

Det var en värld, som fascinerade mig, och jag beslöt på stående fot - eller liggande, för jag låg i sängen och läste - att bli en världsberömd violinist. (Så enkelt var alltså orsakssammanhanget - ytligt sett. Men naturligtvis var inte hela min senare konstnärsbana följden av en barnslig nyck. Där finns djupt liggande orsaker - men så här skedde alltså utlösningen av händelseförloppet.)

Så var boken slut och klockan halv sex på morgonen. Barfota och i nattskjorta tassade jag ut på vinden och sökte fram en gammal Hopfviolin, som min far hade lämnat hemma i Sverige för den händelse jag skulle få lust att lära mig spela. Som väl var låg det en hel del förtorkade reservsträngar i fiollådan, vilka jag med mycket knåp lyckades montera på violinen i stället för dem som hade brustit under årens väntan. Äntligen, när klockan var sex, hade jag lyckats få fiolen någorlunda stämd med tillhjälp av de skalor, jag hade knäppt på strängarna.

Det var ett spännande ögonblick, när jag satte fiolen under hakan. Pappa hade ju ute i Kina vid ett tillfälle lärt mig att spela "Blinka, lilla stjärna där", med början på lösa d-strängen. Och nu - klockan sex på söndagsmorgonen - väcktes hela huset av "Blinka, lilla stjärna där", gnisslad fram på en fiol. Jag vet inte, om jag då var 13 eller 14 år.

Av alla konstarter är väl musik den som är mest beroende av utbildning och tillfälle att höra riktig konst. Vad utbildningen beträffar fanns det ju knappast några möjligheter i Osby. Jag hade dock vid ett besök i Malmö lyckats få tag på en lärobok i violinspelning, vilken jag läste och pluggade och av vilken jag fick lära mig vad som menades med lägespelning, stråkarter o.dyl. Och så ordnades det slutligen så att Robert Kristensson och jag skulle få lektioner i violinspelning av skolans sånglärare, kantor Henrik Åstrand i Hästveda.

Han var en musikalisk eldsjäl, som sprakade av temperament. Visserligen var han pianist och organist men "kände greppen" på alla instrument. Det enda jag kan komma ihåg att jag lärde av honom ifråga om violinspelning var att också 32-delar skulle spelas i takt och inte bara så kvickt som möjligt - trots de tre svarta balkarna.

Jag hade skaffat mig Bergensons harmonilära - dock utan exempelsamling - och försökte så småningom tränga mig in i harmonikens mysterier. Jag bad kantor Åstrand hjälpa mig till rätta, och han offrade en gång tjugo minuter på att för mig demonstrera skillnaden mellan treklanger, sextackord och kvartsextackord. Det var vad teoriundervisning jag fick, innan jag så småningom kom till Malmö Musikkonservatorium.

Och så var det pianospelningen. I Osby levde då en kantor Olsson, som varit organist i Svenska kyrkan i London. I sin ålders höst hade han inrett en liten idyll, en stuga,som kallades Calm cottage och hade målade glasfönster och en rosenträdgård, där han gick omkring och pysslade bland bin och fjärilar. Någon gång gav han också för ros skull pianolektioner, vilka ofta kom att bestå av grammofonuppspelningar av verk, som han älskade. För övrigt höll han mycket styvt på en absolut stillastående handled under skalspelning, vilket han brukade demonstrera med att sätta ett fyllt vattenglas på handen, medan han spelade. Av denna hans metodik fick jag grunderna till den stenhårda, krampaktiga spänning i handen, som varit mig så till hinders vid pianostudier. Som väl var, var det icke många lektioner jag hade hos honom, och jag kom väl icke längre än till de elementäraste abc-övningarna - men ändå!

Att höra musik var dock otänkbart. På den tiden fanns ju ingen radio, grammofonen var ytterst svåråtkomlig och befann sig i början av sin utveckling. Det var inget annat att göra än att spela själv. Vi bildade också en skolans orkester, där jag var konsertmästare och ledare, och där vi spelade igenom åtskilliga häften av den på sin tid så välkända samlingen "Das Hausorchester". Det var fragment av olika klassiska verk. Gluck, Mozart, Beethoven, Schubert och Schumann blev på det sättet i alla fall levande gestalter och inte bara torra namn.

Jag hade skaffat mig Beethovens violinsonater, som jag övade flitigt, och rektorns fru, sångerskan Anne-Marie Gareis-Malmström, som också var en god pianist, erbjöd sig att hjälpa mig till rätta. Vi råkades några gånger uppe i rektorsbostaden och slet med Beethovens "Frühlingssonat", vars tre första satser jag faktiskt tyckte gick riktigt skapligt. Vad fru Malmström med sin omsorgsfulla musikaliska berlineruppfostran tyckte vet jag inte. Förmodligen var hon ej så över sig förtjust. Efter ett par sammandrabbningar avsomnade vårt musikaliska samarbete.

Med andra ord, när jag slutade skolan, var jag full av musikalisk entusiasm men trots detta egentligen fruktansvärt okunnig i musikaliska ting. Helt naturligt för resten, när man jämför de möjligheter jag hade haft att samla musikaliska erfarenheter med de möjligheter våra dagars ungdomar har.


* *
*
Har någon försökt vara entusiastisk inför tecknandet av en kub i perspektiv? I varje fall måste väl eleven förstå, att det är en träningsdetalj, som leder till behärskandet av en andlig sport, om inte denna uppgift skall förta all lust till tecknande. Det fanns ett par år bland kamraterna i skolan en ung artist, som hette Hall och som vid mogen ålder beslöt sig för att ta realexamen som en första etapp på vägen mot en teckningslärarutbildning. Han kom upp till oss en dag, när mina föräldrar var hemma från Kina, kisade med sina vid valörstudier invanda ögon på en kinesisk målning och började kritisera perspektivet. Det blev linjer och förklaringar och horisontlinjer och bokstav a och bokstav b. Och till slut öppnade sig perspektivets värld för mig. Det blev t.o.m. roligt att teckna kuber i skolan - fast jag måste nog erkänna, att det roligaste var ändå att sedan få skugga dem. Då jag dessutom hade en medfödd flyhänthet, när det gällde att göra små akvareller efter skogens vildblommor, så dröjde det inte många år, förrän jag fick rita gipser och göra akvarellstudier efter uppstoppade fåglar.

När det gällde måleri, levde vi ju i ett mycket mera fruktbärande klimat än när det gällde musik. Vi var rätt många i Osby, som målade. Där var t.ex. Nils Forsberg-eleven Hilding Sjösten, som inte gick i skolan. Han var över den åldern, drack brännvin och förförde flickor. För övrigt var han samhällets erkända skridskostjärna och fotbollsidol. Han målade sina tavlor med en petig naturalism, som ibland smakade rätt mycket hötorgskonst, och försörjde sig för övrigt med att göra glödritningar och seriekolorering på Bröderna Ivarssons träslöjdsalster. Så var det den nyss nämnde artisten Hall, om vilken jag hört sägas, att han dog tämligen ung, där var Otte Sköld, som ju sedan gjorde en lysande konstnärlig karriär, där var jag och en yngling, som hette Ruben Svensson.

Vid julferier, påskferier och någon gång vid Mårten brukade jag besöka mina släktingar Meissners, och vid dessa malmöbesök var ju Malmö museums konstgalleri alltid en upplevelse. Gummessons mustiga oljefärger kom det att vattnas i munnen på en. Anders Trulsson, Lundegård med sitt arildsmåleri och en liten naken flicka på stranden, målad av Gustaf Fjästad, var alltsammans på sitt sätt starka upplevelser. Fjästads flicka var kanske inte så märkvärdigt målad, men vattenytan vid stranden var ett verkligt uppvisningsmåleri. Himlens reflexer i vattenskvalpet och de dansande solkatterna på insjöbottnens bruna stenar var häpnadsväckande virtuost återgivna. Men av alla museets tavlor älskade jag kanske mest Otto Hesselbloms "Utsikt över sjön Ån". Vi är vana att förknippa Hesselboms namn med den i mitt tycke rätt affischbetonade "Vårt land". Men här i denna malmötavla fanns en annan gripenhet. De stora, monumentala molnformationerna, det dunkla färgdjupet med mörka jordfärger, som kunde vara en transponering i olja av John Bauers sagodunkel, slog mig första gången jag fick se tavlan. Och vid alla senare besök brukade jag först uppsöka den. Numera har jag förgäves försökt återfinna denna min barndomsupplevelse på Malmö museum. Är tavlan undanstuvad i något magasin?

Ute i stora världen blåste redan andra vindar inom konsten, men för oss levde ännu andan ur Georg Nordenswahns Figge, den anda, som lär ha härskat i konstnärskretsarna kring Carl Larsson, Zorn och Bruno Liljefors. Vi pratade inte mycket om komposition och heller inte så värst mycket om färgernas harmoni, men vi gjorde valörstudier. Den "kisande målarblick", som var nödvändig för valörstudier, utvecklade vi till virtuositet och lärde oss av erfarenheter sådana på den tiden självklara saker, som att en upprättstående vegetation brukar vara väsentligt mörkare i valören än den släta gröna ängen, att ett träd, som speglar sig i vattnet, är mycket mörkare i spegelbilden än i verkligheten (om inte vattnet genom uppslamning fått en egen ljusare färgton), och att en aldrig så röd solnedgångssol måste som ljuskälla ha en väsentligt ljusare valör än den matta himlen bakom. Mina skissböcker från den tiden var fulla av valörstudier i blyerts, där jag för exakthetens skull ibland numrerade valörerna från 1 till 10. Det gällde sedan att i olja och färg fasthålla dessa valörer, vilket kunde vålla mycket experimenterande och arbete.

Den stilisering, som omdiktade verklighetsintrycken, så att måleriet blev ett stycke "verklighet, sedd genom ett temperament", var ett annat fascinerande studium.

Mina senare skolår var för resten en tid, då konst i reproduktioner spreds i otrolig mängd. Det var dels den årliga publikationen "Julstämning" med sina för den tiden förbluffande färgproduktioner och dels en hel rad andra publikationer. Från Albert Engström och de månge övriga tecknarna i Strix över Einar Nermans sötaktiga mondänitet gick vägen vidare till Aubrey Beardlys perverst raffinerade illustrationer till Oscar Wildes Salome och senare den berömda tecknarskaran kring Simplicissimus.


* *
*
Skall vi nu gå vidare med de skolschemats ämnen, som brukar rubriceras "övningsämnen", så måste jag tyvärr medge, att ämnet Gymnastik, liksom den inom varje skola ofrånkomliga sportutövningen, lämnade mig fullständigt likgiltig. Jag har heller aldrig senare i livet kunnat komma underfund med att en timmas knäböjningar, ribbstolsövningar och dylikt då och då under veckans lopp skulle kunna ändra mitt kroppsliga befinnande.

Av sportgrenar intresserade jag mig egentligen bara för simning, och vid 12 åra ålder sam jag faktiskt tvärs över Osbysjön. På andra sidan sjön lyckades jag kravla mig upp på båtbryggan vid det som då kalldes Osby tivoli, senare kallat Turisthotellet. Jag blev mottagen av den förvånade vaktmästaren, som nästan vägrade tro, att en barnunge lyckats ta sig simmande över sjön. Så blev jag svept i en filt och bjuden på skållhett kaffe och färska wienerbröd. Medan jag satt där och gonade mig i solskenet och funderade på simfärden tillbaka, hade emellertid uppståndelsen varit stor i samhället.

Min bror, som inte varit närvarande vid badstranden, hade larmats, och nu kom en hel flottilj med roddbåtar, som skulle söka efter mig, innan man satte i gång med draggningar. Själv tyckte jag nog det var något av en triumffärd att föras hem som Osbysjöns stolte betvingare. Dittills hade i mannaminne endast en person summit över, och det var en vuxen karl, som var känd för sin utomordentliga muskelstyrka.

Beträffande min utveckling i de vanliga skolämnena, så har jag ju redan berört mina naturvetenskapliga intressen. I språken hankade jag med så gott jag kunde, och verkligt intresse hade jag endast för modersmålet.

Det var, som nämnts, under dessa mina skolår som en häpnadsväckande stor del av världslitteraturen skickades ut i fantastiskt billiga upplagor, så billiga, att t.o.m. vi skolpojkar kunde läsa och läsa och läsa. Som 25-öresböcker lärde vi känna sådana verk som Dantes "La divina comedia" och Chateaubriands Atala, båda dessa visserligen i förkortade upplagor men med Dorés fantastiska illustrationer. I 25-öresupplaga läste jag vidare sådana verk som Tolstoys Kreutzersonaten, massor av Zola, Maeterlincks Den ringes rikedomar, Dostojewskij, Turgenjew, Pierre Loti med sina fascinerande söderhavsskildringar och så naturligtvis Kipling och åter Kipling med massor av djungelböcker och berättelser från Indien.

Allt detta läsande ökade ju den litteräta aptiten, och då förlagen fann, att billighetsupplagorna konkurrerade farligt med övriga förlagda upplagor, skickades massor av värdefull litteratur ut på landsbygdens bokauktioner. C.A. Hagbergs kompletta upplaga av Shakespears dramer köpte jag för mina fickpengar och betalte 15 öre för varje 200-sidigt häfte. Också mycken lyrik slumpades bort på dessa bokauktioner, och det var faktiskt efter en sådan, jag första gången kom att bekanta mig med dikter av K.G. Ossiannilsson och Karl-Erik Forsslund.

Våra verkliga idoler inom lyriken var naturligtvis på denna tid Gustaf Fröding och Karlfeldt. Jag vet egentligen inte, hur många av deras dikter jag lärde utantill, men nog frossade vi i både deras trallrytmer och deras bländande poetiska visioner.

När jag för någon tid sedan fick tag på en antologi från Bonniers, "Vägen till Bokrike", och läste Ivar Lo-Johanssons självironiska berättelse om hur han i hemortens nykterhetsloge framförde en dramatisering av Frödings Jägar Malms hustrur, kunde jag inte låta bli att le ett igenkännandets leende. Och jag måste dra litet ironiskt på munnen, när jag tänker på, hur jag på den tiden med lämpliga konstpauser och med halvt snyftande darr på stämman läste slutstrofen, som Ivar Lo-Johansson fann vara sin goodtemplarföreställnings kulmen:


"Jag har lagt'na under roten
av en tall i ödemarken.
Det är bara mull och mossa,
ris och barr på Elis grav.
Men jag skar ett kors i barken
och en namnbokstav."
Annars var det nog flottare och mera bravurösa tongångar vi gillade. Vi läste Rostands Cyrano de Bergerac, och under långa tider hände det väl minst en gång om da'n, att någon av gänget svängde sin skolmössa som en plymförsedd 1600-talshatt och med dramatiska gester framslungade Cyranos ironiska förslag till sin egen gravskrift:
"Här vilar, tyngd av världens tack,
herr Cyrano de Bergerac,
En filosof och fysiker,
en fäktare och musiker.
Var allt, men kommer allt omkring,
så var han ingenting.",
varefter vi excellerade med vilt och demoniskt, hånfullt mefistofelesskratt. Det kan ju inte hjälpas, att vi med sådana litterära vanor fann skolundervisningen om Snoilskys Svenska Bilder och Viktor Rydbergs Den siste atenaren tämligen färglös.

Som jag förut nämnt, var skolan i Osby, som det hette, byggd på kristlig grund, varför ämnet Kristendom naturligtvis odlades med all den frenesi, som Kungl. Skolöverstyrelsens kursplaner över huvud taget medgav. På grund av mina uppväxtförhållanden hade jag ju en viss förtrogenhet med såväl Bibeln som med frikyrklig inställning till de religiöa problemen. Men när utvecklingsläran och naivt populärvetenskapligt, materialistiskt tänkande slog hål på Bibelns absoluta auktoritet, då rasade för mig hela denna religiösa konstruktion.

På den tiden hade man ännu aldrig hört talas om det krökta rummet och Einsteins relativitetsteori. Man visste egentligen inte mycket om atomfysik, om elektroner och protoner. Det var alltså en naivt rejäl världsbild, vi på ett barnsligt materialistiskt sätt föreställde oss. Där fanns materie, och där fanns kraft och tyngdlag, och ville man nödvändigt placera in en gud i sammanhanget, så måste man uteslutande tänka sig honom som någon sorts grundorsak, till vilken de nyssnämnda företeelserna stod i ett kausalitetssammanhang.

Men jag vill lova, att det var en befriande känsla, när man fann, att den mosaiska lagens tio gudsbud endast var en samling tomma föreskrifter, som man bara behövde följa, när de överensstämde med vad samvetet och hederskänslan dekreterade. Detdär budet om att man icke skall hava begärelse till sin nästas hus, hustru, tjänare, tjänarinna, oxe eller åsna hade ju ingen reell betydelse för oss. Att bära falskt vittnesbörd var ju tjaskigt och okamratligt, så den föreskriften tog samvetet hand om. Att man icke skulle stjäla och icke dräpa var ju klart, man var väl en gentleman. Det där om att hedra fader och moder var ju naturligtvis önskvärt. Däremot var det skönt att inta behöva tänka på att helga sabbaten. Det var verkligen en stor befrielse att på helgdagarna med gott samvete kunna jobba med allt det man tyckte vara roligt. Och att missbruka "Herrens din Guds namn" satte ju faktiskt en viss sprätt på språket. Och sedan - för en pubertetspojke - alla ljuvligheters ljuvlighet - sjätte budet upphörde att gälla! D.v.s. i teorin. I praktiken kom ju denna inställning till detta budord av begripliga skäl inte att betyda så mycket.

Men den känsla av oändlig lättnad och befrielse, som var en följd av att hela den av miljön påtvingade religiösa inställningen kastades överbord, var nog på sätt och vis en av min uppväxttids mest djupgående upplevelser.

Det som kristendomen sedan har givit mig är framför allt de kristna kärleksbuden, även om det har varit svårt att sträva efter deras efterföljd. Tänker man sig in i vad det i alla detaljer betyder att ständigt älska sin nästa som sig själv, så förstår man ju, att man här står inför ett ouppnåeligt ideal. Men man förstår också, att strävan mot detta ideal skulle kunna göra mänskligt samhällsliv oändligt mycket lättare.

Bibeln blev sedan för mig enbart en litterär upplevelse. Den språkets och stilens tjusning, som låg i den gamla bibelsvenskan, har ju numera av nyare bibelöversättningar totalt eliminerats. Därför är jag glad, att jag hör till dem, som lärde känna denna stil och kan njuta av t.ex. de dråpliga pastischerna hos Fröding och Karlfeldt. Dock, Salomos Höga visa har man icke lyckats fördärva. I den finns ju utom stilen också den eviga romantiska kärlekslyriken, som blommade upp för mig, när jag blev klar över att den tolkning, som gör brud och brudgum till Kristus och hans församling, är ett nästan straffbart, av teologska filistrar genomfört vandaliserande av en poetisk folkstams skönaste kärlekslyrik.

Ja, så en vacker dag var skoltiden slut. Jag var sexton år och tog realen. Senare har jag många gånger konfronterats med ungdomar i den åldern, som också tagit realen, och då kanske blivit förvånad över, hur mycket mera vi på den tiden och i den skolan hade upplevt och läst vid sidan om skolämnena.

Detta betyder givetvis inte, att vi i egentlig mening var mera mogna. Vi var kanske litet brådmogna, men i alla fall rätt barnsliga. Men miljön var sådan. Man måste ju vid litet mognare ålder se med ett ironiskt löje på det "Osby realskolas estetiska samfund", där vi läste dikter av Heine (för säkerhets skull i svensk översättning), diskuterade Strindberg kontra Viktor Rydberg, fastän vi i själva verket inte hade mycket aning om någonderas betydelse, och t.o.m. vid högtidliga tillfällen åberopade Nietsche. Men det var nu vår skoltids lekar. Numera leker man i stället med handboll och flygplansmodeller....

I bild13
Efter realexamen

Kapitel IX: Gislövssomrar

Längs med revlarna och sanden
piskas bränningar till skum
under måsarna, som skria högt i skyn.
Se, hur kalla fågelvingar
genom skummets salta dimma
lysa vitt mot stålblått ödesmättat dis!

Omkring revlarna och sanden
piskas bränningar till skum.
Det är sägnens kvalda röster, som i sång
sjunga döda sjömäns nötta
gamla ben till evig vila,
sjunga glömska över havets kalla djup.

Längs med revlarna och sanden
piskas bränningar till skum,
och i vrede ryter storm bland grus och tång,
jagar fiskmåsflockar trötta, medan gryning börjar sila
över bistert gråa sjöars branta stup.
Gislöv, Gislöv! Det var bränningarnas eviga brus, det var måsarnas skrik, det var den salta doften av hav och tång, det var oändliga stjärnenätter, när jag ensam travade barfota längs stranden mot Böste. Det var också suset i trädgårdens almar, det var plommon - hela sensommarens bärskörd. - Men tyvärr var det ju också måndagsmorgonens ständiga rutin med en stake genom grepen på dassets latrinspann, en grav grävd i trädgården. Och det var en timmes dagligt arbete med att luka "svinamollor" i "pantofflestycket".

Men det var också många timmars arbete varje dag med att i blyerts, akvarell och olja söka fixera visionerna av svällande segel vid horisonten, barkar, fullriggare, briggar, skonertskepp, skonare och galeaser. Briggen Vera såg jag först i kikaren. Jag kände sedan igen den i Hälsingborgs hamn, i Malmö hamn och i Trelleborgs hamn. Den gick i många år med pitprops från Norrland till London.

I bild14
Motiv från Gislöv (olja av John Fernström, 1954)

Någon gång kom en Sveabåt. En ångbåt kände man ju nästan förakt för. Men senare gav dessa Sveabåtar mig ett par av mitt livs ljuvligaste sjöresor, längs hela ostkusten, genom Stockholms skärgård och in till Stockholm. Varför skall allting tjusigt försvinna under årens lopp?!

Beträffande Gislöv var det så, att min mormors syster hade ärvt ett litet ställe nere vid "sjösvulpet". Det berättas, att min mormors far hade varit en av de verkliga storbönderna i Gislövs församling men hade supit upp och spelat bort alla sina jordegendomar utom denna lilla stuga med c:a ett tunnland jord. Detta ärvde min mormors syster, Kerstin Grönvall, "moster Tatti".

Under de flesta av skolåren var detta lilla paradis för mig sommarens oas. Det första året kom vi dit alla tre, Kalle, Eskil Rydén och jag.

Stället var egentligen obebott, men min mormors bror, slaktaren Nils Grönvall från Hälsingborg, hade just dragit sig tillbaka från affärerna och rest ner till Gislöv någon vecka innan vi skulle fara dit. Vi placerades på tåget till Trelleborg och fick instruktioner om att vi skulle fråga om vägen till Gislöv, och sedan skulle vi bara gå och gå, tills vi kom fram (7 kilometer). Morbror Nils skulle nog se att få tag på oss.

Vid en gräsklädd kulle bredvid vägen satt en gråskäggig gubbe, som kallade på oss med en busvissling:

- Är det ni pågar som är kineserna?

Det var morbror Nils. Han tog hand om oss den första sommaren, lagade maten, d.v.s. kokta och stekta ägg, bräckt skinka samt kokta och stekta potatis och någon gång sill. I övrigt fick vi klara oss själva. - Det var härligt att en hel sommar inte behöva borsta tänderna eller tvätta sig om halsen. Av några stockar, som låg på gårdsplanen, timrade vi en flotte, som vi stakade fram mellan sandrevlarna, när vi levde som malajiska dykarpojkar.

Den flotten var faktiskt det första fartyg, jag lärde mig att manövrera, och varje kväll drog vi upp den på stranden, liksom fiskarna drog upp sina båtar.

Ibland sov vi kanske litet länge på morgnarna. Det gjorde emellertid inte morbror Nils. Och det hände sig en morgon, att han kom ner till stranden och såg någon av fiskarbefolkningen, som intresserat granskade vår flottes hoptimrade stockar. Här liksom vid andra havsstränder brukade man lägga beslag på allt strandens gods - det var ju skönt, när Gud ville välsigna stranden.

- Nej, för jävulen, låt bli den flotten, det är nånna kineser som rår om den! var morbror Nils' anrop, varpå mannen försvann i morgondimman. Och så gick morbror Nils hem och stekte ägg och fläsk till "kineserna".

Snart kom emellertid den dag, då vårt navigationsintresse sträckte sig längre än till att staka fram en flotte. Vi hade nämligen fått lov att följa med fiskaren Anders Karlsson, "Anners Kals", på några segelturer i hans spririggade eka. Och bland alla kulturhistoriskt intressanta inventarier i den gamla loglängan hade vi upptäckt ett gammalt gistet baktråg. På det satte vi roder, en toft och en mast, ett sprisegel och en fock samt - för att hindra avdriften- ett par brädlappar, som skulle fungera som svärden på en holländsk koff. Tyvärr läckte baktråget, så att vi inte vågade göra seglatser, som varade längre än 10 minuter. Det gick ju an för oss pojkar, som av Anners Kals hade lärt oss seglingens a b c med stagvändningar, bidevindsegling o.dyl. Vi kunde ju alltid hinna inom sandrevlarna i tid. Värre var det, när grannens, fiskaren Hans Anderssons, "Hans Anners", sexårige Hilding en gång hoppade i baktråget och satte kurs direkt på Sassnitz. Som sexårig fiskarpojke kunde han segla, men han kunde inte vända. Vi skrek i högan sky på Hans Anners, som kom springande, fick loss sin eka och satte efter pågen. Till all lycka fick han tag i honom, innan baktråget var färdigt att gå till botten. Och - under över alla under - han var en så fin karl, att han faktiskt bogserade in vårt havererade baktråg, så att vi fick länsa det och göra det brukbart igen.

Jag har under de senaste åren träffat Hans Anners' Hilding som en i högsta grad medelålders fiskarfarbror med sillfjäll på sjöstövlarna, grå skäggstubb och - gu'vet, om han inte hade mullbänk. Men av finkänslighet skulle jag faktiskt inte vilja påminna honom om denna episod - i synnerhet med tanke på att han numera har en av Gislövsstrandens mest stabila tegelstensvillor uppe vid vägen.

Beträffande fiskaren Anners Kals måste jag nog nu komma med en liten parentetisk berättelse. Den mannen var en verklig fiskarebohème. Han var änkling med en son i vår ålder, som hette Bernfrid. Hans stuga var rätt primitiv med en liten stenlagd förgård framför förstugan och en jasminhäck. I stugans enda rum, bakom förstugan, som var fylld av sjöstövlar och annan yrkesrekvisita, fanns egentligen bara ett s.k. klaffabord, en utdragssoffa och en väggklocka. Golvet var sandat och strött med enris.

När Hans Anners hade druckit sina förmiddagskaskar, sov han middag i utdragssoffan. Råkade vi då röra väggklockan, vaknade han och var fly förbaskad.

Som barn ur relativt bildade kretsar kallade vi honom i början "herr Karlsson", tills han en gång i ett något beskänkt tillstånd utbrast:

- Vad är det för jävla trams? Jag är Anners Kals och fantamej ingen herre.

Emellertid var Anners Kals en verkligt god människa, en helgonnatur, men tyvärr kunde han inte låta bli spriten. Det var spännande att följa med honom, när han drog sin rullebör full med sill upp genom bygden med alla dess bondgårdar. Till att börja med fick vi tre kinapojkar följa med som en sorts reklam- och utställningsobjekt. I varje gård förklarade han:

- Idag kommer jag med tretti valar sill och tre kineser. Det lönar sig inte, att ni snackar med dom, för di förstår min själ inte skånska.

Det måste ju medges, att vi ibland hade svårt att förstå den utpräglade söderslättsdialekten.

I varje bondgård måste han ju ha minst en sup, och när vi äntligen begav oss på hemväg, var det egentligen svårare att bogsera Anners Kals än att klara rullebören.

Värre var det emellertid, när vi fick följa med honom och pojken Bernfrid seglande till Trelleborg för att avyttra fisk. Speciellt minns jag en gång, när Anners Kals, trött av dagens möda och otaliga kaffegökar, på hemvägen lade sig på bottnen i båten med den nakna, liktornsförsedda vänstra foten på rorkulten. Så mycket hade han klart för sig som att vi hade vinden kranbalksvis om babord, och att om han bara seglade bidevind, så skulle vi så småningom komma till Gislöv. Där låg han och lallade, ända tills det kom en kastby, då Bernfrid ryckte till sig roder och skot och gick upp i vind, så att seglen stod och fladdrade.

- Vafan menar du, påg?

- Nu skall far hålla käften och vara lugn, för nu är det jag som klarar båten. Annars går det åt helvete.

Och så somnade Anners Kals.

Mitt under en hösttermin i Osby fick jag till min häpnad ett långt brev från släktingarna Meissner i Malmö. Annars brukade vi ju egentligen icke korrespondera. Brevet handlade om allt mellan himmel och jord, men på slutet nämndes en passant det, som tydligen var meningen med denna skriftliga kontakt: Anners Kals och Bernfrid hade "gått bort". Senare fick jag höra hela historien.

De liksom de andra fiskarna i Gislöv hade varit ute på kvällen och satt sina sillagarn. Så blåste det upp till "böst" väder. Alla gick ut för att rädda garnen, men de flesta vände om i panik. Det var pålandsvind, och det berättas, att Anders Fritjofs pråm lyftes av bränningarna och slungades tvärs över revlarna och långt upp på land. Någon hade sett och anropat Bernfrid och Anners Kals, som genom stormbruset skrek, att han gav sig djäveln på att han skulle rädda garnen. Se'n hördes han aldrig av.....

En annan av de fascinerande typerna var Anders Magnusson, världsomseglaren och timmermannen.

Han var en rödbrusig vikingagestalt, men håret var svartkrylligt som på en tattare, och han hade bruna ögon. Med tiden blev han praktiskt taget vithårig. Och så kunde det hända, att han "nyttjade starkt". Hans fantasi var värdig en Rabelais', och hans skepparhistorier från den tiden han som timmerman seglade på "varmen" var fantastiska.

Cap Horn och Biscaya och tropiska taifuner var ju bara små vardagshändelser, nej, tacka vet jag - tjongfaderittandej - när han i månskensnätter dansade hula-hula med söderhavsprinsessor. - Men di jädrans niggrerna var ju svartsjuka som kalkontuppar. Dom band oss och släpade iväg oss till ett av di jäkla halmskjulen, som dom kallar för hus. Där fick vi ligga med ena foten bunden upp vid taksparren. Och di knoparna di hade slatt på sina palmfiberstrossar var jäkeln ta mej värre att lösa opp än vad en svensk sjöman och skeppstimmerman var van vid. Nå, kaptenen kom ju på morgonen och löste ut både mej och båtsman med ett par liter brännvin. Si, vi var ju bara två, annars hade vi nock klarat dom.

Första gången jag hörde namnet Anders Magnusson var en stilla sommarnatt, då månskensmystiken bröts av verkligt ekvilibristiska dragspelstoner. Det var virtuost, och jag frågade morbror August, som satt i gungstolen och läste Trelleborgs Allehanda bredvid fotogenlampan, vad det var för en virtuos, som spelade dragspel om natten.

- Åh, de e bara Anners Magnussa påga.

Det fanns litet bohème- och spelmanslynne i familjen.

Någon tid senare hade morbror August bett Anders Magnusson laga några trasiga gångjärn och dörrar. Han kom vid 9-tiden, och för att få honom i arbetstagen tog morbror August honom ner i vedskjulet och fifflade litet med en brännvinsflaska ur synhåll för "fruntimmerna", vilket alltså var mormor och hennes syster. Så småningom kom ju Anders Magnusson in i huset och började med rödflammigt ansikte och talgiga ögon fumla omkring med sina verktyg, vadan morbror August vid 12-tiden måste säga till honom:

- Nu tycker jag Anders Magnusson ska gå hem och äta middag och ta sej en ordentlig middagslur. Så kan vi ju se hänad eftermiddagen, om vi får nåt gjort.

De minnen från Gislöv, som satt djupast spår i mitt medvetande, är minnena från de perioder, då jag var ensam där. D.v.s. ensam och ensam; de gamla 70-80-åringarna - mormor, morfar, moster Tatti, morbror Nils och faktiskt också morbror August, som jag dock räknade som tillhörande en generation, med vilken jag icke hade något gemensamt, - fanns ju där. Men jag tyckte, att jag var den ende, som levde. Jag fann för några år sedan, när jag rotade bland mina papper, en liten dikt, som jag måste ha skrivit vid 14-15-årsåldern. Den handlade egentligen om ett plommonträd, som höll på att gå ut, och:


"för vilkets vissnan och gula blad
jag mig var dag haver våndat"
Tacka för det, för resten! Morbror August och jag hade vid våra sedvanliga måndagsmorgonsexkursioner (se tidigare uppgifter om dassets latrinspann) alltid grävt djupa hålor bland det trädets djupa rötter. Men vad jag fann synnerligen expressivt i den i övrigt omogna skolpojksdikten var de två inledningsfraserna:

"Äldre män och gummor smyga
kring i våran trädgård".
Jag har senare försökt att precis fastställa vilka somrar eller vilka månader av vilka somrar jag var ensam med de gamla i Gislöv. Två år innan jag tog realen, hade min bror Kalle lyckats klara examen, varefter han gick till sjöss med barken "Signal" av Råå, därefter blev kontorist, landskanslist och slutligen tillförordnad landsfiskal och vid 24 års ålder livsmedelsfiskal för Kristianstads län. De två sista åren före realexamen samt en eller två somrar efter densamma måste jag ha varit ensam med gamlingarna i Gislöv.

Det var verkligen härliga somrar. Jag fick ju underkasta mig en timmas dagligt lukningsjobb, och dessutom tyckte jag det var synd om moster Tatti, som ensam skötte hushållet, så jag måste erkänna, att jag hjälpte henne med disken. Men i övrigt hade jag dygnets sexton vakna timmar till egen disposition. Morgontoaletten bestod ju i att man hoppade ur sängen, drog på sig en skjorta och ett par byxor, vilka hölls uppe med ett rep om livet. Så bums ned i havet för ett morgondopp. Därefter en kopp välling, ett kokt ägg och ett par smörgåsar. Och se'n var det fiolen eller staffliet, som fyllde alla förmiddagens timmar.

Efter lukningen och middagsdisken och kanske någon gång, när jag var så sinnad, också på förmiddagen kunde det hända, att jag fördjupade mig i alla pappersluntor på vinden. Där fanns först och främst manshöga travar av Strix, Simplicissimus och Fliegende Blätter, som morbror August hade samlat och avnjutit under den depressionsperiod, då den av honom ägda och av morfar grundade Trelleborgs Läderfabrik gick omkull.

Jag hade läst tyska åtskilliga år i skolan, så jag kunde någorlunda ana mig till innehållet av också rätt vågade tyska anekdoter, även om de var formulerade på dialekt. Men det som intresserade mig mest var faktiskt de konstnärligt raffinerade teckningarna i Simplicissimus.

Och sedan fanns där på vinden hela packlårar fulla med släktens och familjens gamla korrespondens. Där fanns kinabrev från min mor, där fanns tysklandsbrev från morbror Augusts och morbror Viktors ungdom. Men intressantast av allt var en mycket gammal korrespondens från en av min mormors kvinnliga släktingar, som i sin ungdom blev "frälst" av en mormonmissionär. Det var en hel roman, som rullades upp - resan till Amerika, livet i mormonsamhällena, den bittra besvikelsen i det då ännu florerande månggiftet, den slutliga tragiken. Därefter tystnad.

Detta vindsarkiv var för mig en helgedom. Varje höst, när jag reste från Gislöv för att återvända till skolan i Osby, gjorde jag ett paket av mina teckningar och akvareller, rullade ihop oljefärgsdukarna och stoppade sedan in dem på vinden. Beträffande dukarna så hade jag av Hilding Sjösten i Osby fått ett recept på hur man preparerade duk av vanlig domestik, som endast kostade 22 öre metern. På samma sätt preparerade jag åtskilliga lakan, som mina föräldrar lämnat hemma i Sverige för Kalles och min räkning. Slutligen började jag tillgripa även näsdukar, och det hände t.o.m. vid något tillfälle, att jag förgrep mig på en använd näsduk. Tavlan blev mycket skrynklig, och jag försökte att bättra på den genom att efter målandet pressa den med ett varmt strykjärn på baksidan. Det blev både en fördärvad tavla och en fördärvad strykfilt...

Dessutom var jag så van vid den flödiga akvarelltekniken, att jag gärna blandade terpentin i oljefärgen. Efter bara några år var tavlan sprucken, och färgen ramlade av i flagor. Därför var det kanske inte så stor förlust - åtminstone beträffande mina oljemålningar - när morbror Viktor några år efter morbror Augusts död vid ett besök i Gislöv beslöt att rymma opp och göra rent hus på vinden. Det blev ett härligt bål nere vid sjösvulpet. Där strök hela det gamla släktarkivet, romanen om mormonhustrun, de kultur- och konsthistoriskt fantastiskt värdefulla årgångarna av Strix och Simplicissimus, allt mitt mångåriga arbete med valör- och teckningsstudier i blyerts, akvarell och olja.

Och så var det musiken. Jag har förut talat om, hur jag började spela fiol. Jag fortsatte naturligtvis med det på somrarna i Gislöv. Fiolspelningen var jämsides med mina studier i blyerts och akvarell av vågor, råsegelsfartyg och bränningar min käraste sysselsättning.

De sista somrarna i Gislöv hade jag slutat skolan och på allvar börjat studera musik vid Malmö Musikkonservatorium. Och då kom ju faktiskt fiolspelningen att överväga. Jag minns, att jag en sommar utom etyder höll på med Wieniavskis Legend. Och en kväll, när moster Tatti knackade med sopkvastskaftet i taket för att få mig ned till kvällsmaten, gläntade hon på köksdörren, när jag så där fullständigt en passant på nedvägen hängde i krokig arm i trappräcket. Så sade hon:

- Käre Jonteman, när du spelar den biten, blir jag så vemódig.

Jag hade just hållit på med mellandelens dubbelgreppskantilena i terser.

Nästa sommar, innan jag reste ner till Gislöv, hade min lärare sagt till mig, att jag skulle köpa Max Bruchs fiolkonsert i g-moll och under sommarens lopp klara ut fingersättningar, notläsning, taktindelning och dylikt. Jag var ju vild av entusiasm inför uppgiften, och de tre första dagarna fick faktiskt både pantofflestycket, vindsarkivet och badningen vila. Tredje dagens kväll låg jag i sängen och memorerade hela konserten. Jag kunde den utantill - fast tekniskt gick den ju inte.

Alldeles vila fick dock inte ens under dessa år studierna i måleri. Det var speciellt bränningens rörelseschema och kolorit, som jag sysslade med. Och jag minns, att jag vid återkomsten till Malmö besökte Malmö museum och fick syn på en tavla av en tämligen prominent målare. Den tavlan handlade just om bränningar. Nähä du, min käre vän, - tänkte jag - det där kan jag bättre än du.

Och så var det de många timmar jag sam omkring bland revlarna. Det hettes ju faktiskt då, att jag och Axel Bäckström i Abbekås var de enda mellan Trelleborg och Ystad som kunde simma. De fiskare och sjömän, som befolkade stränderna, var duktiga båtkarlar, men inför kroppens nedsänkande i vatten hade de väl ungefär samma inställning som strixanekdotens fisklägesurinvånare, som på stadsdamens fråga:

- Nå, hur är det att bada här?

svarade:

- Jo, adertonhundraochåttetifyra badade jag, och då var det bra.

Se'n var det de långa, härliga förnätterna, då gamlingarna hade gått till sängs, då jag var ensam och strövade längs stranden. När jag barfotad plaskade fram dels på sandplagen och dels i lugnvattnet innanför närmaste sandrevel och fantiserade, som Birger Sjöberg säger, "om livet och döden och universum", så gick jag, åtminstone sedan jag i Malmö hade fått höra kammarmusik, och fantiserade kammarmusikaliskt. Där var en violin, som sjöng ett romantiskt tema, och en violoncell svarade med spiccatoåttondelar med en och annan skarp och dissonerande accent. Jag visste ju ingenting om kammarmusikalisk form, jag visste mycket litet om harmonilära och absolut ingenting om kontrapunkt, men jag minns, hur det sjöng och spelade.

Ack, vad jag hade kunnat berätta mycket om Gislöv, om almarnas sus i trädgården, om hur den torkade fisken klapprade för vinden i sina torkställningar,

om hur vi fann bärnsten efter stormnätterna, om hur vi seglade, om hur morbror August blåste flöjt ute på sjön i härliga värmeböljedagar.

Men det kan ju inte hjälpas, Gislöv var naturligtvis en karaktärsdanande

ungdomsupplevelse, men det var bara en episod, en växeldominant, i livets stora symfoni.

Kapitel X: Musikstuderande

Så blev jag alltså elev vid Malmö Musikkonservatorium. Om jag räknar rätt på fingrarna, måste det ha varit hösten l913, då jag ännu hade några månader kvar till min 16:e födelsedag.

På våren hade jag tagit min realexamen. Jag har redan tidigare talat om, hur jag med hjälp av Bertil Åstrand lyckades ro i land ett fint biologibetyg. Den fantastiska examenstur jag hade skulle ju kunna berättas med lustiga anekdoter, t.ex. om hur jag klarade den av mig föraktade och avskydda franska revolutionen o. s. v. Men den verkliga femettan fick jag in på fysiken. Min gamle vän John Olsson och jag hade några dagar före examen på en rast gått och diskuterat Ångströms spektroskop, som ju egentligen icke ingick i kursen. På själva examen fick jag i fysik frågan om spektroskopet, vilken fråga jag klarade av med att en passant nämna skolans fysikkurs' spektroskop, varefter jag nämnde, att svensken Ångström vidare "utvecklat spektroskopets idé på följande sätt". Jag bad att få gå fram till svarta tavlan och demonstrera. Vår häpne lärare i fysik släppte fram mig att inför censor, som var matematik- och fysiklektor vid krigsskolan i Karlberg, med hjälp av uppritade linjer a b c x y och z klarlägga Ångströmska spektroskopet.

Efteråt var denne lektor inviterad till examensmiddag hos min förmyndare, Adolf Kristensson, som var skolstyrelsens ordförande.

Dagen efter den examenshippa, som vi ungdomar begick med lemonad och bakelser på Osby badhuscafé, blev jag kallad ned till Adolf Kristenssons kontor.

- Man har ju nu tagit examen. Man skulle nog kunna studera, och vi har talat med censorn, som tyckte, att man ju nog skulle kunna bli någonting. Om man vill bli läkare eller lektor, så måste man ju läsa vidare, och då måste man ha pengar. Om det är så, att man behöver en borgensman för studielån, så kan man nog räkna med att vi skulle ordna den saken.

Men "man" ville icke bli varken läkare eller lektor. Man ville bli konstnär, efter visst övervägande t.o.m. musiker. Den käre gamle snälle farbror Adolf blev mycket besviken, när jag sade, att jag ville studera musik.

I Malmö fanns ju ett "musikkonservatorium", d.v.s. en privat musikskola, som grundats av en italiensk kafémusiker. Då jag hade släktingar i Malmö, Meissners, som skulle överta förvaltningen av det penningbelopp, som min far deponerat för min utbildning, så sökte jag kontakt med Malmö Musikkonservatorium.

Efter en på sommaren 1913 genomgången musikteoretisk preparandkurs, som egentligen var fullständigt onödig - vi sysslade huvudsakligast med musiklärans elementäraste begrepp och med att lära notläsning med italienska notnamn - blev jag inskriven vid konservatoriet som halvfrielev, d.v.s. jag hade att betala halv avgift, vilket var nog så värdefullt med tanke på att morbror Meissner förstod att hålla efter mig, så att jag hushållade med ettöringarna på ett sätt som vore ganska otänkbart för våra dagars ungdomar.

Men jag vill lova, att jag kände mig stolt över att äntligen höra till den skara, som studerade för att förbereda sig för ett konstnärligt levnadskall.

Jag var inskriven enbart som violinelev, och jag började min första lektion med att spela upp ett "stycke". Det var Bachs Air på g-strängen. Fingersättningen klarade jag nog, men tempot hade jag fullständigt missuppfattat. Jag räknade stadiga fjärdedelar i stället för åttondelar, och döm om lärarens, maëstro Ernesto Ballarinis, häpnad, när han fick höra Bachs gudomliga air föredragen i ungefär dubbelt tempo, där den överjordiska cantilenans sjungande sextondelar ramlade undan kvickt som sjutton och trettiotvåendelarna ännu kvickare än sjutton. Man måste ju komma ihåg, att jag över huvud taget icke fått någon violinistisk undervisning. Jag var självlärd. Mitt svulstiga vibrato gjordes från armbågsleden med en fullständigt stel handled. Dessutom hade jag som så många amatörer fastnat i ovanan att låta fiolhalsen glida längst ned i tumgreppet och därigenom fått en för all teknisk utveckling omöjlig handställning.

Som bekant är för varje fiolist hela livet en kamp mot falskspelning. Bériot säger i sin fiolskola, att en violinist alltid måste tänka på att "skärpa" intonationen. Det betyder i praktiken, att t.ex. skillnaden mellan stora och små sekunder, mellan stora och små terser måste skärpas. Denna skärpning drevs ju t.ex. av den berömde violinpedagogen Ottokar Sevcík så till överdrift, att den skärpta intonationen hos många av hans elever verkar direkt orent spel. När skärpningen emellertid betyder praktiska anvisningar om att fingrarna vid halva tonsteg skall ligga tätt ihop etc., är den av ofantlig hjälp vid den tekniska utbildningen. (Man måste ju komma ihåg, att den s.k. falskspelningen vid stråkinstrumenten åtminstone till 75 % är en rent fingerteknisk bristföreteelse och icke en historia som angår gehöret). Något sådant hade jag ju aldrig hört talas om.

Visserligen var Ballarini ingen egentlig pedagog, men han förstod naturligtvis, att beträffande mig gällde det att radikalt lägga om spelsättet - jag måste börja om från början. Sådant är ju inte någon vidare munter upplevelse. Det är en annan sak, när det endast gäller en omläggning av metoden, och jag förstår mycket väl den frielev, jag en gång fick, när jag var anställd i hälsingborgsorkestern och som började med att säga:

- Jag skulle hälsa från far och säja, att om jag måste bårja från bårjan, så skulle jag inte bårja.

De uppgifter, jag fick att arbeta med mellan lektionerna, kunde av naturliga skäl inte fylla ut min tid. Det var alltsammans sådant, som jag kunde spela från bladet. Det var ju bara frågan om handställningar och dylikt. Men min tid under dygnets övriga timmar kunde jag naturligtvis inte kasta bort. Jag hade mina skissböcker och min akvarellåda. Och så gick jag under dagarna och tittade i bokhandelsfönstren på en bok av August Brunius, vilken hette Färg och Form. Den var på den tiden alla unga målares bibel. Till slut lyckades jag skaffa pengar att köpa den.

Idéerna, tankarna och konstuppfattningen, som låg bakom den konstnärliga produktionen av män sådana som Cézanne, Gauguin och van Gogh, trädde i boken fram på ett sätt som nästan kullkastade hela min tidigare inställning till måleriet. Fast jag vet inte! Mycket kände jag igen från mina egna kätterska funderingar och experiment med pensel och blyerts. Men det var ju roligt att se tankarna uttryckta av en kritiker och teoretiker, som hade formuleringsförmåga. I samma situation råkade jag för resten senare, när jag konfronterades med de konstruktiva tankar, som ligger till grund för mycket av den moderna musiken. En hel del av det jag kände till genom egen erfarenhet fick jag bekräftat i teoretiska verk.

I "Till en blivande målare", som August Brunius kallar företalet i sin bok, skriver han många saker om konstnärskapets förbannelse och lidande men också om dess ljuvlighet och glädjeämnen. Och på ett ställe talar han om hur konstnären är ett med sitt verk. För honom kan tiden icke vara som för andra - ett stycke arbete, ett stycke vila o.s.v. För honom måste tiden vara en och odelbar, en konstnärlig skaparprocess, som alltid är i gång - medvetet eller omedvetet - även under de stunder, då handen vilar.

Men jag gjorde den reflexionen, att det icke endast är konstnären, för vilken tiden är så där en och odelbar. Är det inte likadant för var och en, som är besatt av den s.k. intellektuella lidelsen. På mig själv kunde jag märka, att det som de flesta nog brukar betrakta som absolut vila, inte existerade för mig, annat än möjligen i sömnen.

Min moster tyckte att jag var håglös och lat, för att jag i början endast spelade fiol någon timme om dagen och för övrigt satt och läste eller, som hon uttryckte det, "hängde omkring och gjorde ingenting".

I själva verket var det så, att jag plöjde igenom de böcker i familjen Meissners bokbestånd, vilka jag tyckte hade något av litterärt och konstnärligt värde. Jag brottades med de konstnärliga idéerna både när det gällde musik och målarkonst. Och dessutom hade jag ålagt mig själv en träningskurs i den versifikatoriska formen. Jag hade nämligen bland flickorna Meissners skolböcker funnit en bok, som hade en klar och tydlig översikt över alla de brukliga versformerna.

Det finns inget sätt att lära en sak grundligt, som är så effektivt som att själv göra saken. Jag har alltid älskat klarhet och reda i tanke och uttryck, och jag ville få klarhet i alla de versifikatoriska begrepp, vi hade hört talas om vid skolans modersmålsundervisning. Knittelvers, sonett, ottave rime, hexameter och dylikt kunde jag ju visserligen efter en stunds eftertanke hjälpligt definiera, men nu ville jag få dem till att bli verkligt levande och klara begrepp, när jag någon gång sysslade med att läsa lyrik.

Det var förvisso inte några litterära konstverk jag åstadkom. Därtill var min allmänna omognad och mitt valhänta handskande med formen givetvis orsaken. En av de små naiva "skolpojksdikterna" råkade jag emellertid åtskilliga år senare tonsätta för manskör och skicka in till Sällskapet för kvartettsångens befrämjande. Den blev tryckt under benämningen "Dolce far niente", så en gång i livet har jag ju faktiskt fått en dikt i tryck. Bland mina gamla gulnade papper från den tiden har jag funnit en dikt, som jag inte kan neka mig att citera. Den är nämligen så typisk för den versifikatoriska alstring, jag då ägnade mig åt, så absolut beroende av versfötter, rim och stavelseräkning. Den handlar om jamber och anapester, trokéer och daktyler och heter:

Versfötternas vandring.

Genom de forntida dimmiga sagors vikande töcken
först kan den lyssnande själen de lätta fotsteg förnimma.
Födda av blinda och åldringar buro de skälvande sånger,
sånger som växte till Iliader, till hjältarnas epos,
till dikter som sjöngos en morgon då skeppens skummande kölar
skavde en havsspolad sandstrand vid Trojas grånade murar.
Fram genom seklerna gick deras vandrings sjungande marschväg.
Orfiska hymner vordo till milda latinska sentenser,
herdarnas små elegier och pastoralernas klagan
skred genom månvita nätter över en romersk campagna.
Högt har mot himlarna burits själarnas brännande sånger,
klingande versslag ha sprungit ur konstnärens skaparegester;
en, endast en, var dock grunden för sångernas väsen,
vandrande fram från sekler till sekler, skalder till skalder,
vandrande vitt bland folkslagens tankar. En blott var grunden:
jamben, trokéen, daktylen, dess bror anapesten, de fyra
lyfte parnasser mot rymden där diktandets eviga låga
har lyst och skall lysa så länge en hjärna kan glädjas och lida.

När jamben vadar soligt glad
och lättsint genom diktens flod,
den lyser upp en värld i grått
med klang av unga gröna blad,
av bultande i ungt rött blod,
av rus och liv och övermått.
Följer så anapesten i haltande lunk!
Hur den klimprar likt banjon sitt dunk dunkidunk!
Som av fauner med bockhov på klapprande fot
är dess klang, är dess meter, dess stam och dess rot.

Tredje brodern utav fyra,
Hell troké! Din kärva lyra
stämd till hymninvocationer
klingar djupt ur själens grunder,
sjunger fast om tankens under
evighetens bittra toner!
Men när de skallande visor bli fallande
milda daktyler i svårmodigt lallande,
sjunka väl sångerna stilla till tigande
drömmarnas fötter likt jungfrur, som nigande
sänka sin panna i bön inför livet.
Sjungande ynglingar, skaldande män! Än tör väl nalkas
sekler då dikten skall flamma mot varandets eviga urkraft,
ännu skall själarna dikta brinnande högstämda hymner
burna av fyra vandrande män genom tider som skrida
fram mot den sista förgörelsens stund då varandet slutar.
Under en slocknande sol skall kanske vår saga nå änden,
sagan som lekts med små kryp av ett stort och ofattbart väsen.
Då, när den sista tanken har domnat, stanna de fyra.
Vandringens mål blir blott detta: sjunka till vila i intet
efter en färd som har dragit fram genom eviga världar,
tusende stjärnbanor bortom allt vett, fram genom himlar,
ut över fasornas nattsvarta stup, över små ängar,
fåglar och blommor och gröna blad, blodiga strider.
Ingen skall veta om detta. - Ingen blir lämnad!
Blekt ibland stjärnor som frysa rullar blott klotet,
under vars ishölje sova glömda dikter och sånger.
Jag skrev också en lång dikt på hexameter, som skildrade en av vardagslivets husliga scener i Sokrates' hem - Xantippa har jag alltid misstänkt vara orättvist behandlad i litteraturen - och fann till min häpnad, att det var riktigt roligt att skriva hexameter. Den har sina plus- och minussidor, den versformen. Den är rolig att skriva och rolig att höra, men den är inte rolig att läsa och framför allt inte rolig att komponera musik till. Jag har sedermera ofta varit tvungen att syssla med hexameter och nästan kommit att förstå den litterärt intresserade vedhandlaren i Lund, om vilken det säges, att han var så biten av detta versslag, att han - kanske omedvetet - formulerade sin skylt på klingande hexameter. Där stod:

Huggen och ohuggen ved i större och mindre partier.

Min moster Hanna var ett ruters fruntimmer, som inte stillatigande kunde åse, att hennes systerson gick overksam och slösade bort sin tid. Hennes hjärtegoda men handlingskraftiga natur gjorde det nödvändigt för mig att med det snaraste börja förbereda en organistutbildning vid sidan om fiolspelningen.

På konservatoriet vågade jag nu i början knappast visa mig. Chefen, Giovanni Tronchi, hade nämligen dekreterat, att jag såsom varande halvfrielev var skyldig att bära konservatoriets mössa, som var ett underligt mellanting mellan skolmössa, stadsbudsmössa och uniformsmössa. Där framme, där kokarden brukar sitta, skulle i stället i mässingsbokstäver stå M.M.K., vilket alltså skulle betyda Malmö Musikkonservatorium men av min gamle skolkamrat Samuel Sköld tolkades till Mbumba Matadele Kawimpi. På sidorna skulle stolpar - som på en fanjunkarmössa - antyda vilken årskurs man tillhörde. Jag höll med min morbror om att en sådan mössa var ingenting att offra pengar på, när man hade en klädsam realskolemössa.

Men Tronchi var enveten, och till slut vågade jag inte uppträda på konservatoriet i min realskolemössa, utan kom barhuvad. Det gjorde inte saken bättre.

Som väl var, låg mina lektionstider så, att jag ytterst sällan stötte på Tronchi. De lektioner jag hade var violinspelning samt på lördagseftermiddagen musiklära och elementarsång. Skulle jag nu börja med alla till organistexamen hörande ämnen, insåg jag det emellertid vara nödvändigt att inköpa en konservatoriets mössa. Jag blev därför rätt angenämt berörd, när moster Hanna kom med förslaget, att min organistutbildning icke skulle ske på konservatoriet, utan privat hos dess orgellärare, Edvin Odell, som på långt håll var släkt med oss. I pur lättnad gick jag och köpte en konservatoriemössa. Så underliga vägar går nämligen ungdomens tanke- och känsloliv. Då Tronchi tyckte, att jag borde anses tillhöra andra årskursen, fick jag alltså två stolpar på mössans sidor och kom därför att skämtsamt tituleras fanjunkar'n, när jag på mårtenslovet reste upp till Osby.

Edvin Odell hade en mycket vacker fru, och själv var han ju på den tiden skön som en grekisk gud, i synnerhet på söndagarna, när han kom klädd i jaquette, randiga byxor och lackskor. För mig, som kom direkt från snapphaneskogarna, tedde sig ju paret Odell som klippt ur en bilderbok. Men jag vill lova, att han förstod konsten att sätta sig i respekt på lektionerna. Han var mycket vänlig men också ibland rätt otålig, och det var egentligen först hos honom jag lärde mig vad verkligt arbete och icke bara lustbetonad nöjesspelning betydde.

Emellertid hade Tronchis ekonomiska metoder blivit rätt impopulära. Han fick lämna ifrån sig dirigentskapet för den av honom grundade malmöorkestern, där i stället f. d. hovkapellmästaren Richard Henneberg ryckte in. Men Tronchi var inte den som gav tappt. Han startade en egen symfoniorkester, och Malmö kunde den vintern alltså ståta med två orkestrar.

I stället för konsertmästarna och primarierna ur den av Henneberg övertagna orkestern engagerade han nya sådana, vilka också fick övertaga lärarbefattningarna vid konservatoriet i Malmö. Som fiollärare fick jag nu vid vårterminens början Carl Nordberger.

Nordberger hade studerat tre år hos Sevcík i Prag och av honom skickats fram till en debutkonsert. Han hade också givit en egen konsert i Stockholm samt under ett år varit konsertmästare för hälsingborgsorkestern. Han var en ung man om 25 år, full av entusiasm och pedagogiska idéer, undfångna av Sevcík. Senare blev han ju impressario, violinexpert och mycket annat, så man förstår nästan, att tiden inte har räckt till för en violinistisk utveckling. Men för violinklassen på malmökonservatoriet betydde han just då en oerhörd uppryckning. För min personliga del innebar hans engagemang, att det nu blev frågan om ett vettigt tillrättaläggande av åtskilliga fioltekniska problem och dessutom ett studium av verklig violinlitteratur. Det blev konserter av Rode och Viotti och slutligen Mozarts D-durkonsert.

Emellertid var Nordberger rätt sparsmakad, när det gällde violinistiska effekter, sådana t.ex. som vibratot. Och jag minns, att jag under hans påverkan en gång spelade Svendsens ryktbara - eller skall vi säga beryktade - violinromans på en tillställning på K.F.U.M. utan vibrato från början till slut. Jag kände mig stolt över att ha klarat denna asketiska självövervinnelse, men publiken var mycket kyligt oförstående. Man var ju på den tiden i Malmö van vid Ballarinis sjudande italienska kafévibrato.

Beträffande såväl vibratot som glissandot och sådana publikknipande effekter ändrade emellertid Nordberger och med honom hans elever inställningen rätt hastigt, när han kom i kontakt med den dansk-judiske violinisten Fini Henriques.

Cellisten i Det Kongelige Kapel Sigfried Salomon hade av Tronchi engagerats komma en dag i veckan, vill jag minnas, som lärare vid malmökonservatoriet. Dessutom spelade han med på Tronchis konserter, vilka ägde rum som matinéer på Metropol-biografen. Första gången han lät höra sig i Malmö var med en fullständigt virtuos tolkning av en ungersk rapsodi av Popper. Sedan arrangerades också kammarmusik- och solistmatinéer, och det var där Fini Henriques kom in i sammanhanget.

Jag har senare i Ekmans Sibelius-biografi läst, att Fini en gång i tiden var studiekamrat med Jean Sibelius. Denne skriver i ett brev till hemlandet, att han i Berlin träffat ett musikaliskt geni, en vår tids Mozart. Det var Fini Henriques.

Det finns tusen och en anekdoter om Fini, som var alla köpenhamnares gunstling. Där är t.ex. berättelsen om när han med Thomas Jensen som pianoackompanjatör någonstans i danska provinsen på en föreläsningsföreningskonsert skulle spela Mendelssohns violinkonsert.

Före konserten utlät sig Fini i artistrummet:

- Mendelssohn, ih naj, den gider jeg ikke. Na - men saa spiller vi i stedet for den lille Allegro av vores Tartinisonate. Og - som anden Sats, vafanden spiller vi saa? Det maa vaere noget smukt. Naa, men saa spiller vi min lille Vuggevise. Og som Finale maa vi nu spille noget der gaar meget hurtigt. Ved Di vad, Thomas Jensen, vi spiller min Elvedans.

Sagt och gjort. Mendelssohn lär ha fått en strålande recension för sin violinkonsert i ortens tidning dagen efter.

Nå, sådan var Fini. Respektlös, burlesk, bohème ut i fingerspetsarna. När man vid en nordisk musikfest i Köpenhamn skulle uppföra hans svit ur baletten "Den lille Havfrue", kunde man inte återfinna partituret på Det Kongelige. Ingen bibliotekarie visste var det fanns, ingen kapellmästare och icke heller Fini. Pressen engagerades, och man uppmanade allmänheten att se efter på vindar och i andra gömställen, om icke manuskriptet fanns undanstoppat någonstans.

Så ett par dagar före konserten slog en av tidningarna upp som knallsensation:

- Den lille Havfrue er funden. Den laa derhjemme i Finis Kommodeskuffe.

Det finns också berättelser om hur Fini, när anden föll på, kunde samla ihop alla kvarterets ungar och dra åstad till närmaste biogaf, där han löste trettio entrébiljetter och räknade in hela skaran.

När det var kommunistkravaller en natt på Raadhuspladsen, kom en soignerad herre i frack, vit väst och chapeau-claque och armbågade sig fram genom folkhopen, som skränade: "Ned med Kongen!" Det blev ett ögonblicks tystnad omkring honom, tills någon ropade:

- Det er Fini!

Då blev det jubel och hurrarop.

Fini var emellertid på konsertpodiet en fascinerande artist. Som han kunde spela Tartinis djävulsdrillsonat! Jag har väl aldrig fått en så skakande violinistisk upplevelse som när jag hörde honom spela den. Och vilken insmickrande charm i den tindrande e-strängscantilenan, när han spelade sin egen Vuggevise. Men det måste ha varit den egendomliga personliga utatrålningen, som fascinerade så oerhört, när man satt och hörde honom spela. Vid något tillfälle kom jag att avlyssna just denna Vuggevise, spelad av honom själv på en grammofonskiva, och jag tänkte då -kan detta vara möjligt? Dessa överdrivna vibrati! Dessa omotiverade glissandi! Är det verkligen så han spelar? - Grammofonskivan kunde ju inte förmedla den personliga kontakt, som gjorde, att man gav sig på nåd och onåd vid hans framträdanden på konsertestraden.

Just den vinter, då han och Salomon först spelade in sig i malmöpublikens hjärtan, var Fini förtjust i att spela Händels sonater. Nordberger hade kommit i kontakt med honom, när de tillsammans spelade Bachs dubbelkonsert, och hade visst försökt komma underfund med något av hemligheten med Fini Henriques' oerhört charmfulla violinton. Han fick Finis fingersättning till bl.a. Händels E-dursonat och gick med mig igenom den tredje satsen som föredragsstudie à la Fini Henriques. Det var en fingersättning, som tycktes upphäva all egentlig lägespelning. Man befann sig icke i något bestämt läge, utan den vibrerande vänstra handen svävade fritt omkring på gripbrädan. Sådant kunde man ju uppfatta som en spännande studie av violintonens smidiga sångbarhet, men den som inte var född till detta föredragssätt kunde nog känna sig frestad att utbrista på samma sätt som den militärmusikdirektör, vilken för några år sedan var med om Dean Dixons dirigentkurser i Lund:

- Det där är nog bra. Men skulle en annan börja göra på det viset, skulle dom ju tro, att man inte var klok.

Så blev det sommar och ferier. Edvin Odell ville, att jag skulle stanna i Malmö och jobba på skarpen med organistutbildningen hela sommaren, men konservatoriet stängdes, och min morbror Anders Meissner tyckte, att det skulle bli rent för dyrt för mig att gå kvar i sta'n hela sommaren och betala privatlektioner i piano, orgel och harmonilära.

Det blev en sommar i Gislöv, där jag spelade fiol från morgon till kväll. Och så kom hösten.

Organistutbildningen hade ju egentligen aldrig intresserat mig. Jag ville bli violinist. Vad jag däremot icke ville var att sitta och spela psalmer hela mitt liv. Dessutom var jag ju halvfrielev på konservatoriet och kunde således också få pianolektioner för halva priset, och det till och med för John Wilhelm Heintze, som då var den mest kände konsertpianisten i Malmö. Orgelspelningen och det andra, som hörde till examen, blev det väl tids nog någon råd med.

Hos Heintze fick jag spela Chopins preludier och valser i stället för Schyttes sonatinalbum, som jag förut hade slitit med. Emellertid var ju min stora kärlek violinen, och när det började bli knalt med möjligheterna att betala de billiga pianolektionerna, så fick dessa helt enkelt läggas åt sidan. Men då kunde jag inte längre för mina släktingar ens uppehålla skenet av att jag höll på att förbereda en organistexamen. Det blev rapport till min far ute i Kina. Han svarade med ett brev till min morbror, där det hette, att om John inte ville bli kyrkomusiker, så skulle underhållet indragas.

Under tiden hade Nordberger flyttat till Stockholm. Själv trivdes jag inte vidare med Ballarini, som nu hade återinträtt som lärare vid konservatoriet. Jag beslöt då att följa efter Nordberger till Stockholm. Men hur ordna det ekonomiska?

Jag hade en bankbok med innestående två hundra kronor. De pengarna lyfte jag. Se'n satte jag mig på tåget och åkte till Stockholm, där jag faktiskt klarade mig en hel vinter på detta belopp samt på en elev och dessutom en pantlåneinrättning på Åsögatan, där så småningom hela innehållet i mina medhavda tvenne koffertar kom att hamna.

Det var en snäll gammal flintskallig farbror, som förestod pantlånekontoret. Han lärde sig känna igen mig rätt så bra, och varje gång jag kom smygande in genom dörren, nickade han.

- Jaså, vi är här nu igen. Jaja, det måste vara dyrt att studera musik.

Kapitel XII: Symfonimusiker i Hälsingborg

Hälsingborg är ju egentligen en vacker stad. Det brukar t.o. m. malmöbor erkänna, trots all jalousie städerna emellan. Då har faktiskt landskronaborna svårare att på något område ge sitt erkännande åt staden. Kanske beror detta på den antagonism samhällena emellan, som varit rådande, alltsedan Hälsingborg lyckades lägga beslag på ångfärjeförbindelsen över Sundet, vilken Landskrona också eftersträvade. Det berättas, att när Hälsingborg fått ångfärjan, försökte Landskrona stadsfullmäktige finna en tröst i att till brandkåren anskaffa nordvästra Skånes första ångspruta. Så blev det eldsvåda i valskvarnen i Hälsingborg, och Hälsingborgs stads borgmästare telegraferade till sin kollega i Landskrona: "Skicka ångsprutan, valskvarnen brinner". En halvtimma senare hade han det telegrafiska svaret: "Släck med ångfärjan."

Ja, det var gamla idylliska tider, när smugglarfamiljerna i Hälsingborg just hade övergivit smuggleriet och i stället blivit redare och kolonialvaruimportörer. Med tiden blev de också konsuler. Hälsingborg var en konsulernas stad.

I bild15
Nordvåstra Skånes Orkesterförening repeterar under Olof Lidners ledning. Vid andra pulten 1:e violinen John Fernström

På Hotell Mollberg samlades den nordvästskånska högadeln, och till staden förlades ett av Sveriges mest aristokratiska regementen, Skånska Husarregementet. Det berättas, att i officerskåren levdes ett mycket hög toch dyrbart liv. En gång lär det ha hänt, att en från Karlberg nybakad kavalleriofficer anmälde sig för tjänstgöring hos den grevliga översten. Han hade ett mycket borgerligt klingande sonnamn, varför herr översten och greven gärna ville skrämma honom från sitt regemente.

- I vår officerskår håller vi på social standard och representationsplikter. Sådant kostar pengar. Törs jag fråga, hur det är med förmögenhetsförhållandena?

- Sextitusen ungefär.

- Beklagar, men det räcker ju inte långt.

- Ja, jag menar förstås i räntor.

Då gick det.

Till detta regemente kom som musikdirektör en vagnmakarpojk från Söderslätt. Han hade förstås varit i Stockholm och tagit militär musikdirektösexamen. Jag har av gamla militärmusiker hört berättas, att under den första repetition han hade, fick kåren stå i giv akt och blåsa 2 l/2 timma. Se'n kommenerades 10 minuters paus. Det hände, att några av de äldsta musikfanjunkarna, som endast hade ett par år till pensionsåldern, under denna paus gick fram till fönstren, gnuggade sina frusna händer och höll fram dem i solen.

- Va?! Har ni inte mer att lära?! Sätt i gång och öva på stämmorna!

Det var hans entré vid kåren. Och de exempel på rätt omänsklig hårdhet, han visade mot den honom underställda personalen under hela sin tjänstetid, bör kanske inte relateras i detta sammanhang. Det heter ju, att man icke skall lasta död mans minne - åtminstone inte onödigtvis. Någon kritik mot honom måste jag dock komma med i det följande. Annars vore jag icke ärlig, när det gäller att återge min livs- och utvecklingshistoria under de sammanlagt cirka tjugo år, jag var knuten till hälsingborgsorkestern.

Denne musikdirektör var alltså Olof Lidner.

Han var emellertid inte bara en hård man mot alla honom underställda, han var också som alla sådana småpåvar tydligen en angenäm sällskapsmänniska i de kretsar där han önskade umgås. Därför hade han många vänner i konsuls-, skeppsredar-, grosshandlar- och officerskretsar.

Vidare var han synnerligen framåt. De gamla militärmusikerna brukade berätta, att man inom kåren var mycket nyfiken på, hur vagnmakarpojken från Söderslätt skulle kunna hävda sin och musikernas ställning inom regementet. Vid första festen på officersmässen skingrades alla farhågor. Fram till smörgårdsbordet tågade först översten och överstelöjtnanten, sedan bataljonsofficerarna, och bland herrar majorer, innan kompaniofficerarna stod i tur, armbågade sig musikdirektören (med underlöjtnants grad) fram till snapsen och bordets håvor.

Uppe på musikläktaren stod musikkåren och gapade.

Så vände sig äldste fanjunkaren till sina kollegor.

- Den är det min själ ingen fara med! Han kommer nock att hålla sig framme.

Det var under de fackliga organisationernas genombrott. Personalen vid militärmusikkårer och symfoniorkestrar blev rätt snabbt organiserad i Svenska Musikerförbundet, som på den tiden ville vara en organisation för verkligt fackutbildade musiker och tonkonstnärer. Detta organisationsarbete gick tämligen friktionsfritt överallt, utom i Hälsingborg, där man av skräck för Olle Lidner måste hålla sammanträdena i en portgång med en man ställd på vakt i varje gathörn för att varsko om Lidner skulle nalkas.

Han kommenderade sin militärkår att göra folkkonserter, vid vilka man delvis utbytte bleckblåsinstrumenten mot stråkinstrument och spelade Haydn-symfonier, Rossiniuvertyrer och liknande.

Denna folkkonsertverksamhet väckte en viss uppmärksamhet, och sedermera vice preses i Musikaliska Akademin, Max von Würtemberg, som då var verksam i Skåne, lär av dessa konserter ha fått idén till de s.k. statsunderstödda orkestrarna, vilka som bekant placerades i Hälsingborg, Gävle och Norrköping. I den utredning, som föregick riksdagens beslut, var man tyvärr så kortsynt, att man ansåg 25 mans orkester som en lämplig miniminumerär. Var det möjligen Skånska Husarregementets musikkårs resurser, som frammanade denna löjligt låga siffra? Tyvärr har den konstnärliga verksamheten vid dessa tre institutioner under alla år kommit att lida av detta taktiska missgrepp.

När den civila symfoniorkesterverksamheten i Hälsingborg startades, var det alltjämt med Skånska Husarregementets musikkår, vartill fogades några civila konsertmästare samt ytterligare några enstaka stråkinstrumentalister och vidare träblåsare.

Olle Lidner ville också driva det hela rent militärt. I början krävde han t.ex., att orkestern skulle resa sig och stå i giv akt, när han på morgnarna trädde in om dörren för att börja repetitionen. Först på hans kommando fick de honom musikaliskt och konstnärligt oändligt överlägsna konsertmästarna och primarierna lov att sätta sig ned.

Troligen i känslan av att han med sådant gjorde sig löjlig i en fullständigt omilitärisk konstnärlig institution hade han måst lätta något på denna militära drill, redan innan jag hamnade i orkestern. Men fortfarande brukade förmiddagsrepetitionerna vara från kl. 9 till kl. l - ofta utan paus. T. o. m. konsertmästarna måste gå fram till honom och anhålla om permission (2 minuter för naturbehov). De gånger han verkligen gjorde paus, var det väl förmodligen för att slippa begära permission hos sig själv för samma ändamål.

Hade nu allt detta varit följden av en strålande entusiasm och en konstnärlig uttrycksvilja - helst parad med om inte geni så åtminstone talang - så hade man ju kunnat ta av hatten i vördnad och kunnat slita vidare i känslan av att för konsten är inga uppoffringar för stora. Men när detta repetitionsarbete leddes av en taktslagare, som slog sin 3/4-, 4/4- och 6/8-takt utan spår av konstnärlig inlevelse, och vars temperament endast tog sig uttryck i rena elakheten, då blev stämningen inom orkestern rätt trist.

Jag kom ju dit brinnande i anden och var naturligtvis något av en estetflabb. Dessutom var jag just den hösten mozartfrälst - Mozart och Max Reger var då mina husgudar.

I bild16
Den unge symfonimusikern i Hälsingborg

Vid en av de första konserterna spelade vi Mozarts underbara Essdursymfoni. Efter genomspelandet av verket vid första repetitionen råkade jag - rätt ovetande om, att den som inte ens var vicekorpral i det militära inte borde ta till orda i en orkester, som till över 50 % bestod av musikfanjunkare och musiksergeanter - utbrista:

- Det är ändå en genial symfoni.

Då vände sig musikfanjunkaren, som satt som konsertmästere för stämman, mot mig. Dräpande och överlägset kom hans replik:

- Jag tror min själ inte Ni kan spela den.

Sådan var alltså stämningen inom vissa kretsar av orkestern. På vägen hem från någon av de första repetitionerna fick jag sällskap med en av de "djupaste" musikfanjunkarna. Många års fast lön, rikliga och goda extrainkomster av sommarengagemang med kåren, ständigt droppande inkomster av fantastiskt välbetalda spelningar vid "skånska slott och herresäten" hade gett hans ekonomi den fasta ryggrad, som utåt manifesterade sig i ägandet av hyreshus och andra fastigheter samt delägarskap i en till synes lönande begravningsbyrå.

Han började samtalet med att tala om, hur synd han tyckte det var om vår konsertmästare, Ivar Dahlström, som ju naturligtvis kunde ha varit allra minst fanjunkare i regementet, om han hade förstått sitt eget bästa. Och vad Ernst Törnkvist och Charles beträffade, så var det ju väldigt synd, att ett par så duktiga pågar inte lärde sig att blåsa althorn vid sidan om och sökte in vid Svea Livgarde. När man var så musikalisk, så blev man mycket snabbt befordrad. Och så länkade han in samtalet på mig personligen.

- Om Fernström vill, skall jag gärna tala med direktören, och är det så att Fernström vill lära sig rida och ta några lektioner hos mig i signalblåsning, så kan Fernström nog bli befordrad till vicekorpral nästan med detsamma. Ja, detta säjer jag som Fernströms gode vän. Lyd nu en erfaren mans råd och slå om med detsamma!

Det var ju andra och mera lysande framtidsperspektiv än att bara spela Beethovens violinkonsert och bli konstnär.

Jag beslöt mig emellertid för att icke lyda hans råd.

Musikerförbundet hade på den tiden ännu inte fått den styrka och stadga, som krävdes för att det skulle kunna få sitt ord med i laget, när det gällde engagemangsuppgörelser. Den ende vid hälsingborgsorkestern, som på den tiden hade en lön, motsvarande den som betalades vid de övriga statsunderstödda orkestrarna, var förmodligen kapellmästaren, som å sin sida satte en ära i att teckna kontrakten så fördelaktiga som möjligt för institutionen och så ofördelaktiga som möjligt för sujetterna. När han efter provspelningen skulle skriva kontrakt med mig, var jag överlycklig över att jag skulle inrangeras i de verkliga symfonimusikernas skara. Alla kontrakten på de civila musikerna var på den tiden personliga också i så måtto, att ingen fast norm fanns för lönebeloppets storlek. När det gällde den exakta siffran, förklarade jag, att jag ju måste ha till kost och logi samt till lektioner i Köpenhamn. Vad lektionerna beträffade menade Olle Lidner, att han just som konsertmästare engagerat Julius Ruthströms tekniskt mest begåvade elev. Av honom kunde jag ännu ha en hel del att lära, och då Ivar Dahlström enligt kontraktet var förpliktigad att ge två gratislektioner i veckan, så behövde jag inte räkna med några utgifter för lektioner i Köpenhamn. Om jag ville äta på Lindströms pensionat, så kostade det 60 kr i månaden, ett billigt rum kunde jag säkert få för 20 kr, stärktvätt för frackgrejorna behövde inte räknas till mer än en femma i månaden, och en femma behövde jag väl i fickpengar. Så vi skriver väl 90 kr.

- Tackar så mycket, sa jag och skrev under.

Ja, en artonnårspojke begriper inte bättre - i synnerhet om han är en världsfrånvarande estetflabb med alla ynglingaårens konstnärsdrömmar.

När säsongen och engagemanget började, lyckades jag verkligen efter stort besvär anskaffa en "symfonifrack", och så började jag mina fiolstudier för Ivar Dahlström.

Jag vill lova, han var en pedagog! Men vänsterhandsvirtuos var han ju. Växeloktaver, decimor, snabba tersskalor och allt det där tycktes vara honom medfött. Men undervisningen bestod endast i att jag fick ställa upp mig vid notstället och spela en etyd och en konsertsats. Redan efter första lektionen begrep jag, att något annat kunde jag egentligen inte hämta hos honom än kontrollen på att jag varje vecka lärde en läxa och vidare kanske här och där en fingersättning. Jag tyckte därför att det var bäst att strunta i den verkliga fiollitteraturen, och bad att under ett års tid få låta de s.k. skolkonserterna, d.v.s. virtuoslitteraturen före Bériot och Vieuxtemps, mogna till. Det var när jag spelade Rodes a-mollkonsert, som Ivar Dahlström kom med den enda musikaliska anvisning, han någonsin gav mig. Solostämman börjar ju med en lång, tindrande e-strängscantilena i a-moll. Jag har alltid älskat den uttrycksfulla och kanske litet känslosamma violintonen. Mitt i cantilenan avbröts jag av Ivar Dahlström.

- Vafan ska det tjäna till att stå där och knodda sig och vibrera! Spela renhårigt vetja!

Tydligen begrep han själv, att han varken hade intresse för lärarkallet eller förmåga att ge en elev något. Han tog för vana att, när jag spelade, försvinna in i rummet vid sidan om antingen med en deckare eller Viking Cronholms Handbok i jiujitsu. Så fick jag stå framför notstället och spela upp min läxa för mig själv. En gång hände det, att jag så - ensam med Gud - spelade igenom både min etyd och min konsert och sedan sänkte fiolen och stod och väntade på vad som skulle hända. Då hör jag Dahlströms röst från rummet intill:

- Spela! Spela för helvete! Är det Ni eller jag som har lektion!

Därefter avstannade hela "studerandet" för Dahlström för mitt vidkommande. Jag bad honom aldrig mer om en lektion, och han bad mig aldrig komma.

När säsongen slutade den l maj, hade jag fått min brors löfte om att han skulle bekosta violinlektioner för mig i Köpenhamn, om familjen Meissner i Malmö ville låta mig bo i deras hem under sommaren.

Så kom jag till Max Schlüter.

Kapitel XIII: Max Schlüter

Se, att studera i Köpenhamn, det var detsamma som att studera i utlandet. Och att studera i utlandet, det var som att höja sig över pultkuliens standard. Tyckte och trodde jag.

Därför var det nästan med knottrande gåshud över hela kroppen jag gick ombord på öresundsbåten för att i Köpenhamn söka upp Max Schlüter.

Jag hade just fått en sändning pengar från min bror och tyckte mig så pass ekonomiskt oberoende, att jag kunde uppsöka försalongen. Jag slängde upp min fiollåda på en hylla och beställde en smörgås och en "gammel Carlsberg". Just som jag hade gjort min beställning, kom ett sällskap flotta herrar och satte sig vid bordet intill. Det var sannerligen inte bara gammel Carlsberg, som konsumerades vid det bordet. Stämninen blev tydligen rätt hög, man tittade sig omkring på medresenärerna och utbytte tankar. Av samtalet framgick, att samtliga herrar var från Finland, var konstnärer i en eller annan form, och att en av dem var diktaren Hjalmar Procopé, vars namn jag kände tidigare.

Deras blickar kom också att fastna på min obetydliga person, och jag hade önskat få sjunka genom jorden, när jag hörde, att de höll vad om vad den långe och långhårige svarte ynglingen (det var jag det) hade för profession. Någon gissade på målare, någon gissade på skaldeyngling, och någon undrade, om jag möjligen kunde vara musiker. Då reste jag mig från bordet, tog min fiollåda från hyllan och försvann ut om dörren.

Jag var ytterst generad men stolt över mitt yrke och tyckte nog, att han som gissade på musiker borde ha bjudit på en gammel Carlsberg till. Eftertankens kranka blekhet kom med insikten att jag måste vara fasligt långhårig för att herrarna skulle gissa på de nämnda professionerna.

Ankommen till Köpenhamn gick jag och klippte mig och frågade så barberaren, hur jag lämpligen skulle kunna komma till Vodrufs Plads, där jag visste, att Max Schlüter bodde. Jag fick anvisningen att från Gamle Kongevej söka mig upp till Vodrufs Vej, som utmynnade direkt i Vodrufs Plads.

Hur jag nu sprang och irrade, så kunde jag inte finna Vodrups Vej. Därför gick jag fram till en herre, som jag tyckte såg förtroendeingivande ut, lyfte hövligt på hatten och frammumlade på bruten interskandinaviska:

- Undskyld men var e' Vodrufs Vej?

Svaret blev:

- Devetefan, för jag e' osse från Malme.

Hur det nu var, så lyckades jag till slut finna Vodrufs Plads 8. Jag svettades om händerna av nervositet, när jag tryckte på knappen vid den dörr, där det på en hamrad kopparplåt stod "Max Schlüter". Dörren öppnades, och jag hörde, att någon inne i våningen spelade Mendelssohns fiolkonsert.

Han som öppnade hade svart, välfriserat hår och mittbena samt en aning till underbett. Det var Max Schlüter själv. Jag framstammade en begäran att få börja studera för honom och blev ombedd att stiga in i ett inre rum och vänta, medan han avslutade sin lektion. Den avslutningen skedde hastigt och lustigt. Det var en 12-årspojke, som hette Kaj och spelade Mendelssohns fiolkonsert. Men han kunde inte läxan.

- Kaj, du er en Torsk! skrek Max Schlüter och slog stråken ur handen på grabben. - Du maa gaa hjem og öve dig! Kom saa her, Herr Fernström, nickade han till mig, som satt på andra sidan ett fråndraget draperi. Så fick jag göra en 10 minuters provspelning, innan nästa elev kom. Jag spelade Wieniawskis A-durpolonäs, och Schlüter lovade ta hand om mig.

Sedan fortsatte jag faktiskt studierna hos honom i sju år. Han var en oerhört fordrande lärare, som krävde arbete, arbete och arbete, som hade ett oändligt tålamod, när det gällde att arbeta ut detaljer, som kunde vara skakande negativ (man kunde gå från hans lektioner förtvivlad intill döden och fast besluten att aldrig mer ta i en violin), men han kunde också vara oändligt uppmuntrande på sitt sparsamma sätt.

Jag glömmer väl aldrig, hur stolt jag kände mig den gången jag skulle spela Saint Saëns' h-mollkonsert med hälsingborgsorkestern. Han hade studerat in verket med mig, och sista lektionen före konsertframträdandet sträckte han sig, så att han skulle nå upp och klappa mig på axeln:

- Jä, lille Fernström, der er virkelig ett par enkelte Steder i den Concert, som Di gott kan spille.

Och så spelade jag den med hälsingborgsorkestern, såväl i Hälsingborg som i Helsingör, där kritiken skrev, att jag var en ny och yngre upplaga av Julius Thornberg - T. var just då det aktuella violinistnamnet i Köpenhamn.

Då hade jag ju redan spelat för Schlüter i åtskilliga år.

Under studierna för Ballarini och Nordberger hade det över huvud taget aldrig varit tal om någon sorts avspänningsteknik. Jag hade visserligen läst några tyska musikpsykologiska avhandlingar om saken. Där stod det t.ex., att Paganini ansåg sig ha funnit en violinspelets hemlighet, som gjorde att han menade sig kunna på tre år göra en fullfjädrad violinvirtuos av en musikalisk yngling. Någon av de avspänningsfrälsta violinpedagogiska skribenterna pekade på detta - Paganini hade kommit underfund med avspänningens betydelse, det var hans hemlighet.

Att hos en violinist som har studerat hela violinlitteraturen redan tidigare, som är musikalisk, i detta sammanhang = rytmiskt och gehörsmässigt ovanligt begåvad, på tre år lossa alla muskulära hämningar och få den redan tidigare av hjärnan instuderade litteraturen att löpa - ja, det kan naturligtvis vara möjligt. Andra musikpedagogiska författare gissade på att Paganinis tekniska hemlighet skulle ligga i sättet att hålla violinen. Någonstädes fick jag t. o. m. läsa, att Paganinis utomordentligt vida tumgrepp gjorde det möjligt för honom att spela allting med tummen och armen i första läget. Alla högre lägen skulle alltså av honom ha uppnåtts endast med handledsvridning och en fingersträckning. Detta måste väl emellertid vara uppenbart nonsens, liksom kannstöperierna om hans högst egenartade ställning vid violinspelet.

Vi har ju dessutom fördomsfria ögonvittnens berättelser. Den svenske skalden Atterbom, som hörde Paganini i Wien, talar i ett brev till hemlandet om att Paganinis stråkföring var så ytterst mjuk - avspänd skulle vi väl säga -, att den högra handen fladdrade "som en näsduk".

Jag hade ju tidigare spelat Sevciks tusentals stråkövningar, och Nordberger hade efter ett sommarbesök hos Auer arbetat rätt mycket med min högra handled. Men det kan inte hjälpas, alla handledsrörelser till trots hade jag besvärligheter med spiccatot.

Ivar Dahlström, som var Joachims violinistiska barnbarn, eftersom han var elev av Julius Ruthström, hade alltid svårigheter med spiccatot. Längre fram kom jag att studera för Alfred Wittemberg i Berlin, som en gång hade varit en av Joachims omhuldade älsklingselever. Han hade också svårigheter med spiccatot. När jag en av de första lektionerna för Max Schlüter spelade Pugnani-Kreislers Preludium och Allegro, där Schlüter i allegrot på sina ställen ville ha spiccatostråk, avbröt han mig:

- Lille Fernström, har Di aldrig kunnet spille spiccato?

Till min skam måste jag erkänna, att stråket ifråga allltid vållat mig svårigheter.

- Naa, men de' maa Di laere!

På tjugo minuter klarade han ut hela problemet för mig. Det som kostat mig övningstimme på övningstimme under flera år, visade sig vara ingenting att öva på. Det gick av sig självt tack vare en fysiologiskt riktig behandling av problemet.

Hos Max Schlüter blev jag framför allt klar över följande:

Varje rörelse av fingrar och arm beror på impulser från hjärnan. Dessa impulsers förmedlande till finger- och armmuskulatur sker med en hastighet, som väl aldrig rent laboratoriemässigt uppmätts men förmodligen är lika stor som ljusets, d.v.s. 300.000 km i sekunden, vilket vill säga 30.000 mil, medan jag räknar till ett. I realiteten betyder detta, att impulsen förmedlas så snabbt, att muskelrörelsen sker i samma ögonblick som impulsen utgår. Om inga muskulära hämningar föreligger, spelar man alltså rent tekniskt sett en sak precis lika snabbt som man tänker den. Problemet blir alltså att lära sig tänka alla tekniska prestationer samt eliminera alla muskulära hämningar, d.v.s. spänningar. En teknisk utveckling måste då fortlöpa efter tvenne linjer. Man måste dels lära sig tänka varje teknisk passage och dels lära sig koppla bort varje hämmande spänning.

Jag skulle naturligtvis kunna fortsätta att brodera på detta tema och arbeta ut det till en fysiologisk-psykologisk essä, men här är vi inne på så pass subtila saker, att det behövs psykologiska och fysiologiska detaljdemonstrationer. Sådant kan ske t.ex. vid en personlig lektion, men absolut icke endast skriftligt.

Instrumentalundervisningen när det gäller de rent tekniska problemen - de musikaliska är ju ett kapitel för sig, dem måste vi bortse ifrån i detta sammanhang - är naturligtvis en vansklig historia. Den som icke själv är ett underbarn - med underbarn menar jag då sådana brådmogna naturer, vilka bara av efterhärmningsdriften kan drivas till prestationer, som liknar en virtuos lärares - bör nog för att lära sig bemästra den virtuosa tekniken helst icke studera för en lärare, som själv varit underbarn. Det krävs, att läraren själv skall ha behövt brottas med de tekniska problemen.

Problemet musikaliska underbarn har ju alltid varit brännande för alla unga instrumentalister. För att förstå situationen kan det nog vara viktigt att betänka följande. Tyska krigsbarn, som före pubertetsåren hamnade i Sverige, lärde sig t.ex. att på en tre månaders sommarvistelse i trelleborgstrakten tala en oförfalskad trelleborgsdialekt. Unga flyktingar, som kom hit till Sverige i 17-årsåldern, gick kanske i svenskt gymnasium och tog t.o. m. svensk studentexamen, men bryter fortfarande på sitt hemlands tungomål. Däremot kan man träffa på utländska akademiker, som speciellt har studerat fonetik, och hos vilka ingen brytning är märkbar.

Överfört på violinspelning betyder detta alltså, att om ett s.k. underbarn från början är en stor violinist och en stor virtuos, så kan alla problem lösa sig utan vidare, om pojken eller flickan ifråga bara hinner fram till de stora violinistiska uppgifterna före puberteten. Har utvecklingen däremot börjat senare, vill det nog till, att vederbörande kommer till en lärare, som kan analysera "fonetiken", i detta sammanhang de muskulära och psykologiska funktioner, som är betingelser för violinistens mästerskap.

Max Schlüter hade själv icke varit något underbarn. Men vid ett tillfälle av intim personlig kontakt mellan oss plockade han fram sina urklippsböcker. Han var ju numera icke utövande violinist, utan enbart pedagog. Men vilka framgångar han hade haft med violinlitteraturens största uppgifter på kontinenten, ja, över hela världen! Speciellt minns jag de helsidor med fyrspaltiga porträtt, den australiska pressen bestod honom vid hans avskedsturné på denna kontinent.

När jag spelade för honom, hade han under många år haft åtta timmars undervisning varje dag. Han hade varje år skickat fram någon debutant med en egen konsert. Många av de konserterande violinisterna i Köpenhamn gick till honom för kontroll före sina offentliga framträdanden. Han hade elever från Canada, Australien och Tyskland, men naturligtvis huvudsakligast från Köpenhamn, och dessutom från Skåne. Från hälsingborgsorkestern var vi tre, som reste till honom.

Men själv var han under den tid jag studerade för honom vid Gud ingen violinist av rang. Det märkte man så snart han tog fatt i violinen. Numera förstår jag dock mycket mera hans inställning. Att själv spela, att själv göra en konstnärlig prestation kan naturligtvis vara underbart. Men violinen är dock ett föremål av träbitar, harts strängar och stråke. Hur mycket underbarare är det inte då att arbeta med levande material, levande människor, levande konstadepter!

Kapitel XIV: Mera om hälsingborgstiden

Som tidigare nämnts kom jag som 18-åring till hälsingborgsorkestern. Naturligtvis var jag intresserad av Ernst Törnkvist, Ivar Dahlström Charles Barkel och Johan Hye Knudsen. De var ju musikaliskt så mycket mera avancerade än jag. Men de var instrumentalister, såvitt jag kunde döma utan andra kulturella intressen än dem som följde med ett gryende instrumentalt konstnärskap. Ernst Törnkvist var nog egentligen den, som hade de vidaste musikaliska aspekterna och den mest positiva inställningen. Rätt typiskt för honom var, att när jag en gång i övermaga ungdomlig kritikyra lät förstå att jag tyckte sviten ur Delibes Sylviabalett var bara smörja, så satte Ernst Törnkvist mig på plats med det spydiga yttrandet:

- Men den är förbaskat flott instrumenterad. Så bra kan du aldrig lära dig instrumentera.

Och när vi spelade Sibelius' Finlandia, tyckte han, att:

- Det är kanske ett enkelt stycke, men det är så medryckande, så ibland skulle man vilja slänga fiolen, sträcka armarna i vädret och skrika högt.

Detta har naturligtvis Ernst Törnkvist, grånad i tjänsten, för länge sedan glömt. Han skriker väl så lagom nu i Finlandia. Men så sa han faktiskt i Hälsingborg.

De två kollegor, jag hade mest utbyte av, var faktiskt vår 1:e flöjtist, Kalle Möller, och min pultkamrat under alla senare år, urskåningen Christer Nilsson från Dalby, som sedermera tog sig namnet Barter.

Vad Kalle Möller beträffar, så lär han först ha kommit till Hälsingborg som flöjtist i ett damkapell. De fyra unga damerna var samtliga förälskade i Kalle, som på förmiddagarna iklädd lackskor och hög hatt promenerade tvenne rashundar i koppel på Drottninggatan och Hamngatan i Hälsingborg. Den flotta lebemansattityden och de unga damernas erotiska för att inte rent ut säga sexuella krav på honom gjorde, att han sökte en lugnare ställning som symfoniker.

När jag blev bekant med honom, hade han alltså sagt farväl till både lackskor och hög hatt. De båda tjusiga rashundarna hade också försvunnit. Nu hade han bara en, men en grand danois, som hade ungefär samma skulderhöjd som en vanlig svensk karl. Den var stor som en fölunge och hette Lisa. Dessutom hade Kalle Möller en fyrarumslägenhet, d.v.s. ett helt litet skränfritt hus. Och vad där hände! Vilka nätter! Vilka fester! Vilka orgier! (Vilka flickor!) Nå, som 18-åring var jag ju mest den oskyldige åskådaren.

Kalle Möller var emellertid faktiskt en utmärkt musiker på den tiden. Hans stämkamrat, Ernst Hye Knudsen - sedermera kapellmästare i dansk radio och broder till hovkapellmästaren - tyckte visserligen att Kalle hade ett för kort och torrt staccato. Men vilken överlägsen fraseringsförmåga, vilken sjungande ton, vilken oefterhärmlig teknisk briljans!

Den jag hade mest att göra med var emellertid Christer Barter. Han var som sagt en urskåning från Dalby. Mycket ekonomisk, mycket korrekt (kanske inte alltid mot flickor), i alla livets skiften en verklig kamrat och en konstnärlig arbetsmyra.

Ursprungligen militärmusiker blev han först engagerad som 2:a klarinettist i orkestern (det var han, när jag först blev engagerad i Hälsingborg) men arbetade sig dock upp som violinist. Före hälsingborgstiden hade han som musikkorpral vid Södra Skåningarna tagit violinlektioner för Carl Maull, som i tidernas fullbordan blev min svärfar. Under många år studerade vi tillsammans hos Max Schlüter, och om jag icke missminner mig spelade han en säsong, då vi samtliga 1:a fioler skickades fram som solister, Wieniawskis d-mollkonsert, medan jag spelade Tor Aulins 3:e violinkonsert. Vid något tillfälle gjorde han också en briljant teknisk prestation i Lalos Sinfonie Espagnole.

Men det roliga med vännen Christer var egentligen hans skånska bondförnuft. Vi hade ju rätt ynkliga löner på den tiden. Musikerförbundet hade visserligen lagt sin näsa i blöt, så att exempelvis mitt ursprungliga 90-kronorskontrakt utan min begäran hade utbytts mot ett på 250 kr. Men i alla fall kände vi ju oss som parias i en stad, där en människas värde mättes efter årsinkomsten.

Ja, men - sa Christer - om en affärsman tjänar pengar, så är det hans yrke, liksom vårt yrke är att spela fiol. Om han tjänar 1/2 miljon, så är han naturligtvis lika duktig i sitt yrke som en violinist, som verkligen kan prestera Mendelssohns violinkonsert. Vi föraktar dessa konsuler, som inte ens kan spela en Händelsonat, och då får dom väl lov att förakta oss, som inte tjänar tusen kronor i månaden.

Naturligtvis hade han rätt. Jag har senare många gånger tänkt på, att det faktiskt måste vara mycket lättare att bli miljonär än att verkligen kunna spela Beethovens violinkonsert. Och varför skall yrket penningförtjänare egentligen vara mera värt än yrket violinspelare?!

Nå, alltså, vi jobbade och stod i. För att ostört kunna fullfölja mina studier hade jag begärt uppskov från militärtjänsten. Det året jag hade uppskov använde jag till mycket intensiva violinstudier. Dessutom gick jag på kvällarna och tecknade på Tekniska skolan i Hälsingborg. Jag har ännu i min ägo åtskilliga gipsstudier. Det är Michelangelos Slav, det är en porträttbyst av Dante m.m. m.m. Jag fick t. o. m. ett premium (s:a kr 5:-) för mina teckningar. Och jag tror nog, att min manuella utbildning i teckning kanske är grundligare än vad numera brukar krävas av artistynglingar.

Det var Christer, som lockade mig med på denna teckningsutbildning. Han var själv mycket intresserad tecknare, men kanske litet bunden av rent naturalistiska strävanden. I kol och krita gjorde han t.ex. en teckning av en gammal mjölkkanna, som var så fotografiskt återgiven med varenda liten ljusreflex i det buckliga blecket, att teckningen visades upp för oss av vår gamle, realistiskt funtade lärare som eftersträvansvärt ideal.


* *
*
Jag hade ju tidigare spelat en hel del offentligt och jag hade till och med givit en del konserter på min gamla skola i Osby och då spelat violinkonserter av Spohr och Mendelssohn samt sådana tekniskt krävande stycken som exempelvis Wieniawskis Carnaval Russe. Men detta tyckte jag liksom icke var verkliga solistprestationer, det var mera en kamratunderhållning. Min egentliga solistdebut var väl då jag spelade Wieniawskis d-mollkonsert med hälsingborgsorkestern.

Jag hade studerat konserten för Max Schlüter, som tyckte, att jag nog kunde spela den offentligt. Men det tyckte jag själv var litet väl pretentiöst. Olle Lidner hade emellertid den goda sidan, att han gärna ville skicka fram ungdomarna som solister, så snart han var övertygad om att de skulle vara mogna för en sådan prestation. Så gav han mig order om att nästa gång jag kom till Köpenhamn gå upp till Tivoli-kapellmästaren Schnedler-Pedersen och låna orkestermaterialet. Jag var skraj och drömde mardrömmar, och när jag närmaste måndag kom till Köpenhamn, var det med döden i hjärtat jag ringde upp Schnedler-Pedersen. I telefonen svarades det att han icke var hemma. Gudskelov, ännu en veckas respit!

Vid repetitionen följande morgon var det med lätt hjärta jag steg fram till Lidner och meddelade, att då Schnedler icke hade varit hemma, hade jag inte kunnat få tag på notmaterialet.

Lidner plirade skadeglatt på mig och la den knutna handen på en packe noter, som låg bredvid honom.

- Här ligger hela materialet. Jag träffade Schnedler i går kväll.

Det var med ångestens kallsvett på hela kroppen jag gick ner och satte mig på min plats. Gubben Lundgren, som då var min pultkamrat, plockade fram mustaschborsten och putsade av sina ansiktshår, medan han läste och stavade på det notblad, som slängdes fram på notstället.

- Njaha, låt mig nu se! Wieniawski - violinkonsert i d-moll. Det är nu en märkligt stor repertoar han har, vår konsertmästare Ivar Dahlström. Men se han har arbetat mycket. Så långt kommer nog aldrig Fernström.

Just då knackade dirigenten i notstället och sa:

- Wieniawskis violinkonsert, varsågod och kom fram, herr Fernström.

När jag spelat färdigt, fick jag applåd av kamraterna och av gubben Lundgren det enda erkännande han någonsin bestod mig. Han vände sig mot mig och granskade mig från huvud till fot. Så sa han:

- Njaha, det gick ju.

På konserten var jag ohyggligt nervös. Jag började min solostämma med den kroppsställning, som jag var van vid, d.v.s. med kroppstyngden vilande på vänster fot. Jag hade emellertid inte spelat många takter, förrän jag märkte, hur det vänstra knät började darra.

- Herregud, det ser ju publiken, så smala frackbyxor som jag har.

Så växlade jag över med kroppstyngden på höger fot, tills det knät började darra. Då fick jag ställa mig bredbent med kroppstyngden fördelad på bägge fötterna. Men sedan minns jag inte mycket av nervositeten, för jag greps av det tekniska intresset för vissa passager och av den cantilena, som faktiskt finns rätt rikligt i första satsen. Wieniawskis Cantilena är ju hyperromantisk och har kanske litet grand söt salongsmässighet över sig, men den har i alla fall en viss nobless. På den tiden tyckte man nog, att den rent av var en ädel sång. Ett, tu, tre tyckte jag själv, att violinen hade börjat sjunga - det var inte längre frågan om, att jag skulle "klara hyskan". Jag spelade...

Detta var väl egentligen det enda solistframträdande jag gjorde med hälsingborgsorkestern, innan jag ryckte in som värnpliktig. Men såväl för min violinspelning som för de övriga områden, på vilka jag ville utveckla mig, var det ändå rätt händelserika år. Jag hade faktiskt då den inställningen, att mindre än åtta timmars daglig övning på fiolen icke fick lov att förekomma, om jag vid dagens slut skulle ha gott samvete. Utom dessa åtta timmar kom ju i regel tre timmars orkesterrepetition samt ett par gånger i veckan en konsert på kvällen. Det blev alltså gärna tolv à tretton timmar med violinen i hand. Det hände faktiskt någon gång, att jag, när jag stöp i sängen på kvällen, räknade ut, att jag hade spelat i fjorton timmar. Sådant är ju icke möjligt, om man inte utnyttjar tiden till det yttersta.

Andra hösten jag kom till Hälsingborg lyckades jag få hyra rum hos en gammal gumma, som hade en liten envåningskåk med tillhörande bakgård och trädgård, där vildvinets höstfärger brann i kapp med dasslängans falurött. Jag fick upp mitt akvarellblock och min färglåda med detsamma, och sen var den eftermiddagen förlorad för violinspelningen.

Så frågade jag den gamla tanten, om jag fick spela fiol hur mycket jag ville. Jo, det gick gott för sig, men hon måste ha tyst om nätterna. Efter klockan 10 skulle hon sova. Ja, det skulle jag också, men klockan 7 varje morgon började jag med mina skalor efter metronom enligt Schlüters metod, och sedan spelade jag Sevcik, så att jag hann avverka en och en halv timmes intensiv teknisk träning, innan jag sprang till pensionatet för att som hastigast kasta i mig litet frukost före orkesterrepetitionen, som började klockan 9.

Efter ett par veckor fann jag en dag på bordet i mitt rum ett brev. Det var från hyrestanten och hade ungefärligen följande lydelse:

Herrn måste förstå, att jag är en gammal människa, som inte tål det här gnidandet från morgon till kväll, så det är nog bäst, att herrn flyttar.

Högaktningsfullt fru Svensson.

Herrn flyttade. Den hyrestant, jag nu kom till, var misstänkt översvallande hjärtlig redan första dagen. Inom glas och ram på väggen hängde en sergeantsfullmakt i Frälsningsarmén.

- Jaså, frun tillhör Frälsningsarmén, sa jag.

- Det ska herrn inte fästa sig vid. Jag säjer alltid, att man kan va lika bra människa för de'.

Nu vore det tråkigt, om detta skulle kasta någon skugga över Frälsningsarmén, vars självuppoffrande arbete i människokärlekens tjänst alltid haft min sympati. Jag märkte för övrigt aldrig, att hon på något sätt deltog i Frälsningsarméns verksamhet, så medlemskapet i armén måtte väl ha tillhört hennes förgätna ungdomssynder.

I varje fall visade hon sig högst fördomsfri. Det hände någon gång, att jag efter vår söndagskonsert reste direkt till mina skäktingar i Malmö utan att meddela hyrestanten. Från Malmö reste jag på måndagsmogonen till Köpenhamn för lektion och återkom således faktiskt inte förrän tidigt på tisdagsmorgonen till Hälsingborg och mitt rum. Fru Nilsson trodde naturligtvis, att jag hade varit ute och härjat med kvinnor, eftersom jag utan förvarning var borta över ett par nätter. När jag kom hem, hade hon bäddat dubbelsäng i min ungkarlssäng. Det betydde alltså: Varsågod, det går an här också!

Men när jag så en dag kom på henne med att försöka tända morgonbrasa med pianostämman till Saint-Saëns' violinkonsert, då flyttade jag. Att tända brasor med Saint-Saëns är kanske inte fullt så blasfemiskt som att trampa på psalmboken. Men jag har alltid haft en viss vördnad för notblad. Jag vet inte, om denna vördnad möjligen kan ligga i arvsmassan. Dock skulle jag knappast tro detta. Häromåret fann jag nämligen, att min egen dotter hade hängt upp Chopins samlade preludier som toalettpapper i sin lägenhets mest avskilda rum. Och hon höll ändå på med pianostudier hos Anders Rachlew i Köpenhamn. Kanske var det just därför.

Det där med de många timmarnas dagliga spelning kan naturligtvis vara en farlig sak. Många har blivit fysiska och psykiska vrak på det sättet. Leopold Auer förbjöd ju sina elever i mästarklass att över huvud taget öva mer än fyra timmar om dagen, men då skulle varenda ton under dessa timmar vara absolut kontrollerad av en koncentrerad hjärnverksamhet. Hans resultat bevisar ju riktigheten av denna anvisning. Men man kan å andra sidan icke förneka, att det alltid funnits de, som gått en helt annan väg. Tio timmars spelning med absolut medveten hjärnkontroll av varenda ton är ju en omöjlighet. Då måste de sex sista timmarna bli en prestation av det undermedvetna, där den klara hjärnkontrollen, medvetandet av det man spelar, endast glimtvis är inkopplat. Om man skall tro vissa psykologer, sätter ju sådant, som försiggår i själen, när den medvetna tanken är avkopplad, starka spår i utvecklingen. Så alldeles bortkastad är väl inte den tid utöver fyra timmar, som man offrar på teknisk och musikalisk utveckling.

Willy Burmester, som säkert var en av alla tiders största tekniker, talar i sina memoarer om, att han i sin ungdom var god vän med en pianist, som var elev av Franz Liszt. Han for och hälsade på denne sin gode vän under en av Liszts sommarkurser i Weimar och blev förbluffad över, hur mycket alla Franz Liszt-eleverna arbetade. För dem var tio timmars daglig träningsspelning det ordinära. Men Liszt lämnade ju också efter sig en hel härskara strålande virtuoser.

Alltnog, Willy Burmester reste hem till Helsingfors, där han var konsertmästare, och övade sig tio à tolv timmar om dagen. Sedan kom som bekant hans stora genombrott, då han gav några konserter i Berlin, av vilka de två första enbart upptog Paganini-kompositioner.

Den kräsna berlinkritiken hyllade honom som Paganini redivivus och som den idealiske konstnären också i fråga om föredragets glöd och intensitet samt musikalitetens djup.

I våra dagar, när man känner Willy Burmester mest som arrangören av små publikfriande stycken av gamla mästare, har man ju nästan glömt hans verkliga storhet.

För att återgå till mina första två år i hälsingborgsorkestern så måste jag säga, att de huvudsakligen var ägnade åt violinspelning, violinspelning och åter violinspelning. Vid sidan om detta slit hann jag dock med att läsa en hel del, speciellt lyrik, och dessutom tecknade jag.

Se'n kom militärtjänsten.

Kapitel XV: Reservspel vid Södra Skåningarna

Efter en sommar, tillbragt med Tjajkovskijs violinkonsert, Sevcik och skalor samt Donts capricer, jämte porträttstudier i akvarell, John Bauerinfluerade skogsinteriörer och en del okonventionellt stiliserade studier, där det scharlakansröda, som jag hade insupit från kinesiska dekorationsmålningar - men som jag satte i kontrast mot olivgröna färgklanger i stället för kinesiska koboltblåa - kom så militärtjänsten. (Detta var en lång mening. Jag kommer nästan att tänka på Mark Twains berättelse om när han första gången läste en tysk bok. När han började första meningen och fann, att huvudsatsens predikat först kom i mitten av andra bandet, gav han upp.)

Den sommaren satte emellertid spår efter sig i mitt medvetande. Beträffande Tjajkovskijs violinkonsert gjorde jag följande erfarenhet. Vid något tillfälle blev jag s. m. s. något berörd av starka drycker. I mina öron ringde då ett av konsertens temata. Under alla de fyrtio år, jag framlevt sedan dess, har det visat sig, att varje gång jag konsumerat mer än 15 cl, börjar jag vissla eller nynna på detta tema. Det är en varningssignal, en stoppsignal och ett promilleprov. Gud give, att man alltid tog hänsyn till detta!

Jag vill minnas, att vi ryckte in i november. Hela militärtiden blev för mig på sätt och vis ett helvete. Jag var ju en bortskämd, grätten estetflabb. Alltsammans saker som gjorde att det militära för mig blev en chock. Min styvmor hade t.ex. uppfostrat oss i en pedantisk hygien, när det gällde matvanor. Första gången vi skulle utspisas i matbaracken, fördes vi dit av en korpral, som med sin blekfeta tandlöshet och sin kvisselbemängda, sjukliga hy direkt förde tanken på en syfilitiker. När vi stod och väntade på vår tur att komma in genom barackdörren, slängde han till oss var sitt matbestick. Jag fick en kniv, en gaffel och en sked, där skeden bar tydliga intorkade märken efter föregående innehavares ärtätande och gaffelns tänder var fullständigt igengrodda av gamla matrester. Vi hade ännu inte lärt oss den militära vokabulären, så jag förde handen till mössan och bockade högst hövligt och civilt:

- Ursäkta, herr korpral, men kunde man inte få lov att diska de här redskapen?

Han gav mig ett mycket förbluffat och frågande ögonkast med sina svarta tattarögon.

- Diska, sa han förvånat, dra dom ett slag i gruset!

Och det fick jag alltså göra. Men gruset var bemängt med spottkladdar och tobaksbussar. Den middagen åt jag intet.

För övrigt vill jag helst förbigå alla militärlivets militära sidor. En ljuspunkt var emellertid, att jag lyckades bli uttagen till s.k. reservspel. Det betydde, att jag fortfarande bodde kvar på kompaniet men hade min tjänstgöring på musikkåren. Frågade man efter mig på kompaniet, hette det alltså, att jag var på musikkåren, och frågade man efter mig på musikkåren, så hette det, att jag var på kompaniet.

Jag fick alltså verkligen tid att öva fiol, sedan jag hade lyckats få tag på ett rum (omöblerat), som jag möblerade med ett notställ.

På musikkåren blåste jag signalhorn och slog dessutom bastrumma. Jag kände mig som bastrumslagare verkligt betydande. När kåren marscherade genom Lunds stad (Södra Skåningarna var på den tiden förlagda till Lund), var vi faktiskt ett helt rotepar yrkesmusiker, som skötte bom-bom-bom, jag med den stora bastrumman på magen, bredvid mig gick klockaren i Arrie och alog med en tolvtumsspik på en järntriangel, bredvid honom gick ännu en klockare, som slog ett par bäckar. Fjärde mannen har jag just nu inget minne av. Men var säker på att vårt bom-pling-tjing ekade mellan husväggarna.

Och för resten fick jag faktiskt beröm av en av vicekorpralerna för min rytmiska bastrumma.

- Du, Fernström, du slår min själ riktigt bra. Du tänker alltid "ittan" precis när klubban träffar trumskinnet. Men vi hade ett annat reservspel, och han var lika svart och mager som du, men han tänkte alltid "ittan" just när han bårjade slaget oppe i luften. Han va ju osse rytmisk som faen, men de ble' ju nästan synkoper. De va ett helvete å spela i takt, när man marscherade. Han va osse en jäklit fin musiker.

- Jaså, vad hette han?

- Ja, de va nånting på Rosengren, eller nej, Rosenberg va de.

- Hilding Rosenberg?

- Ja, visst fan, de va så han hitte.

Alltså, det har faktiskt hänt mig en gång i livet, att en människa har tyckt, att jag var duktigare än Hilding Rosenberg!

Som reservspel - värnpliktigt spel kallades det för resten - fick man inte mycken kontakt med det sant militära händelseförloppet. Undra på att man var ointresserad.

Ljuspunkten i min kontakt med fäderneslandets försvar var naturligtvis sista regementsmötet, då jag, "listig som en räka", begärde att få bli placerad på regementsstaben. Detta betydde nämligen, att jag skötte mig själv under hela regementsmötet utom de sista tre dagarna, då övningarna skedde i regementsförband. De dagarna måste jag ju följa översten och regementsstaben som en skugga, men hela den föregående tiden hade jag fått disponera musikkårens repetitionssal för mina privata fiolövningar.

Se, det var nämligen så, att jag redan första dagen lät musikdirektören, som var en driftig försäkringsagent, försäkra mig för 15.000 kr. Sedan gjorde han också ett litet försök att sälja ett piano till mig, men då jag lyckades få honom att begripa, att jag aldrig skulle kunna klara avbetalningarna, uppgav han detta projekt. Jag fick öva i musiksalen.

Det är klart, att jag som reservspel kunde ordna ihop rätt mycken fritid. Under rekrytskolan var det ju endast på kvällarna jag kunde komma åt att spela fiol. Jag hade ju som nämnt hyrt ett eget rum i sta'n. Men det var så många andra väntetimmar och till synes oändliga tidsintervaller av sysslolöshet

Emellertid hade jag lyckats få tag på tre små volymer ur "Sammlung Göschen". De var icke större till formatet än att man kunde gömma dem en och en i vapenrockens innerficka, och alla tre fick jag plats med i "kalven", när vi var ute på fälttjänst. Det var "Musikästhetik" av doktor Karl Grunsky, "Einführung in die Philosophie" av professor Max Wentscher och "Allgemeine Ästhetik" av professor Max Diez.

Jag fann de tre böckerna för någon tid sedan på min bokhylla. De är så sönderlästa, att klotbandet hänger i trasor, och så fulla av understrykningar och marginalkommentarer. Det har roat mig att försöka dechiffrera den halvt utplånade blyertsskriften i dessa marginalkommentarer, som ibland kan svälla ut nästan till hela uppsatser. Min hjärna, som under de fyrtio senare åren knappast har sysslat med sådana abstraktfilosofiska och dialektiska resonemang, kan ibland endast med stor möda följa tankegången i dessa kommentarer. Ibland kommer jag osökt att tänka på strixanekdoten om den gamle professorn, som lägger sin hand tungt på det nyskrivna manuskriptet och säger:

- Käre Gud, vi är endast två, som förstår detta.

Fjorton dagar senare, när han får de första korrekturarken, suckar han:

- Käre Gud, nu är Du ensam om att förstå detta.

Naturligtvis kunde jag inte låta bli att syssla med musik. Jag hade inte råd att köpa notpapper, men jag hade en anteckningsbok, där jag med blyerts linjerade upp notsystem, och där försökte jag mig på att åstadkomma dels en violinkonsert och dels en stråkkvartett. De har för länge sedan hamnat i värmepannan.

Jag tecknade också en hel del. Det var bara blyertsteckningar, några kamratporträtt, nedkastade på baksidan av vanligt omslagspapper, och också en del skisser från de skånska landskap, där militärövningarna var förlagda.

Men allvarligast arbetade jag dock med fiolspelningen. Det kunde dock icke gärna bli mer än högst ett par timmars spelning om dagen, och att då arbeta med såväl skalor och teknik som med violinkonserter var ju inte tänkbart. För att ändå använda tiden på ett förnuftigt sätt beslöt jag att ägna detta år åt studiet av Bachs violinkonserter i a-moll och E-dur samt solosonaterna. Jag ville då ha en lärare, som s. a. s. var inne i den tyska Bach-traditionen, och satte mig därför i förbindelse med violinisten och kapellmästaren Carl Maull i Malmö. För honom studerade jag båda dessa violinkonserter samt det mesta av Bachs solosonater. På en elevafton han gav spelade jag preludiet och fugan ur den första solosonaten. Jag bad honom också om litet handledning, när det gällde instrumentation och harmonilära. Så trots allt var nog värnpliktstiden rätt utvecklande - om ock inte rent militärt.

Den mest militära gärning jag gjorde mig skyldig till var väl egentligen när jag på fiol avspelande Kungl. Södermanlands Regementes Paradmarsch tågade i spetsen för den halvtropp malajer, som med och utan högt burna skärmar på Revingehed transporterade latrintunnan från baracken till en lämplig avstjälpningsplats. Det var alltid strax före taptot.

När jag hade legat i lumpen i tretton månader, var jag en fri man.

I bild17
John Fernström och kollegan Mario Galli

Kapitel XVI: Fri spelman

Så var jag alltså nu en civil freelancer. Jag måste skaffa pengar till levebröd, och jag måste skaffa pengar till mina studier.

Jag fick disponera ett vindsrum hos mina släktingar Meissners i Malmö, som för tillfället hade flyttat upp till Årås gård i Västergötland - en tjusig gård för resten, där Gustav Vasa lär ha firat ett av sina bröllop. På det meissnerska vindsrummet i Malmö hade man för min skull ställt familjens piano. Och där jobbade jag till att börja med igenom Capellens "Fortschrittliche Harmonie- und Melodienlehre", ett verkligt fascinerande verk.

Redan andra dagen fick jag två engagemangsanbud. Det ena var från en biografägare i Höganäs, som bjöd mig 600 kr, om jag ville vara konsertmästare på hans bio. Det andra var från en musikfanjunkare W. i Lund, som ville engagera mig som konsertmästare på Regina-biografen, där han blivit kapellmästare. Han bjöd mig 700 kr i månaden. Tredje dagen kom min gamle kompis Mario Galli upp på mitt rum och ville ha mig att följa med till Lund och spela på "Akademiskan", där hans far blivit kapellmästare. Mario skulle vara konsertmästare, och hur mycket källarmästaren skulle betala för det visste han inte, för gaget skulle kvitteras ut av fadern, och Mario skulle få 10 kr i veckan i fickpengar. Jag skulle få 300 kr i gage. Det var det engagemanget jag tog. Dårfink!

Men innan jag berättar om Mario - en av de mest strålande musikantkollegor, som trampat vår jord - så måste jag berätta litet om förhistorien till ovannämnde musikfanjunkare W:s försök att engagera mig.

När jag började min värnpliktstjänstgöring, hade jag aldrig i livet haft en tanke på att någonsin bli restaurangmusiker. För mig skulle det att stå på en krog och spela för halvfulla groggubbar vara att prostituera Konstens Höga Kall. Fast jag måste ju medge, att även restaurangmusikerna på den tiden kunde hålla rätt mycket på sin konstnärliga värdighet. Det var inte alls ovanligt, att kapellmästaren meddelade hovmästaren, att under pågående solospelning fick servitriserna icke röra sig med brickor i lokalen.

Fanjunkare W. hade emellertid sådana alkoholvanor, att han var rätt beroende av extrainkomster utom tjänsten. Han passade på mig en dag, just när vi hade slutat förmiddagens signalblåsningsövningar, som skedde bakom ett plank strax söder om "Norra kasärn".

- Fernström, Fernström, han han spelar ju fiol?! I det civila? Inte sant inte sant? Stå ledig för allt i världen, stå ledig, stå ledig! Jag talar som musikerkollega. Har Fernström några andra inkomster än didär 50 örena? Från det militära? Hur vore det egentligen, om jag ordnade 3 kronor om da'n? 3 kronor om da'n varenda da'? Och så ständig nattpermission? Nattpermission varje dag till kl. 12?

- Jooaa, tackar så mycket, fanjunkar'n.

- Stå ledig för allt i världen! Stå ledig! Som kollegor lägger vi väl bort titlarna! Ja, d.v.s. inte när di hör de' ! Hör de' på regementet de-villsäja. Lita på fanjunkare W.! Han ordnar saken. Fernström ska spela med mig, spela med mig var kväll, var kväll. På Restaurang Standard. (Restaurangen låg just där numera "Sveas Hatt- och Kostympress" ligger, d.v.s. ett kvarter ifrån dr Einar Björkelunds mottagning - han som förbjuder mig att röka men själv gärna tänder pipan i tamburen efter att ha givit mig stränga förhållningsorder.)

Så fick jag alltså mitt första restaurangengagemang. Inte anade jag då, att jag under femton år skulle komma att vara restaurangkapellmästare vid sidan om min verksamhet som symfonimusiker, konsertfiolist, tonsättare och musikpedagog.

Vi var bara två man i kapellet. W. spelade piano (i det militära var han annars flöjtist) och jag violin. Första numret var en amerikansk militärmarsch av Soussa. Publiken applåderade. Vi hade börjat vårt engagemang. Så plockade W. fram ett operettpotpurri, men innan vi började spela det, talade han om för mig, hur roligt det var att träffa unga, framåtsträvande musiker. Just sådana som mig.

Så spelade vi "Lille hertigen", och innan vi exekverade uvertyren till "Kalifen i Bagdad", talade han om för mig, hur tråkigt det var att så få av dessa unga musici verkligen lyckades bli någonting.

Sedan skulle vi spela "An der schönen blauen Donau", men innan vi spelade den, talade han om för mig, att detta, att så få unga begåvade musiker blev någonting, berodde på spritmissbruk. Så spelade vi ett s.k. Siede-intermezzo. Men han hann ändå dessförinnan försöka avkräva mig ett löfte om att aldrig smaka sprit, när jag spelade på restaurang.

Jag drog ju litet på saken och tyckte liksom, att "Orsa kompani lovar ingenting bestämt". Men hur det nu var, så spelade vi intermezzot, och sedan var det paus.

I pausen serverades "musiken" supé, och då kom servitrisen med tvenne snapsglas på en bricka. Vi skulle alltså ha var sin snaps, men innan servitrisen försvann, klappade W. henne på midjan:

Ja, men lilla pullan! De' e' ju för galet! För galet! Det förstår väl källarmästar'n! Källarmästar'n förstår väl, att vi ska ha vars ett par snapsar! Vi ska ju spela hela kvällen!

- Ett ögonblick, så kommer jag igen.

Så försvann hon med sin bricka, och W. svepte sin snaps. Jag höjde mitt glas och ville göra likadant.

- Nänänej! Käre vän! Du vet vad vi har talat om! Talat om hela kvällen! Den tar ja'. Ja' har min själ ingen framtid ändå. Så svepte han min också. Liksom de två nya snapsar servitrisen kom med.

Då förstår man ju, att W. tyckte om att spela med mig.

När Regina-biografen skulle invigas, skedde det med en festföreställning, där vi hade fått i uppdrag att engagera en "stor och flott orkester". Jag satt som konsertmästare. Först spelade vi en uvertyr. Sedan var det någon som höll tal, och så spelade jag med pianoackompanjemang de två första satserna av Max Bruchs g-mollkonsert. Se'n kom filmen.

Därför var det kanske inte så underligt, att W. ville ha mig som konsertmästare inför en ny biosäsong. Men jag ville inte, liksom jag inte ville spela i Höganäs, när jag kunde få spela samman med Mario. Och vad betydde det för resten, om man hade 6 eller 700 kr eller 300 kr i månaden, när man var 21 år, och penningvärdet var sådant, att man faktiskt kunde klara både levebröd och studier på 300 kr?!

Kapitel XVII: I Skånes huvudstad

Redan förut har jag nämnt, att jag kom att spela samman med Mario Galli. Det var först på Akademiskan i Lund och sedan på Hippodromens restaurang i Malmö.

Tronchi hade nu på allvar försvunnit från Sverige. Men den symfoniorkester han skapat, efter att bl.a. Andreas Hallén hade gjort sporadiska försök till orkesterverksamhet i staden, levde kvar. Dirigent var nu Richard Henneberg, f. d. hovkapellmästaren från Stockholm. Orkestermedlemmarna var i huvudsak stadens restaurangmusiker, som en gång var fjortonde dag fick sätta vikarier på sina arbetsplatser för att i stället vara med om en symfonikonsert. Mario Galli var redan medlem av orkestern och talade om för Richard Henneberg, att han hade en obligatfiolist, som varit solist i Wieniawskis violinkonsert med hälsingborgsorkestern. Då tyckte Henneberg, att obligatfiolisten borde intresseras för att spela med i symfoniorkestern. Det blev ju dock ett par tior var fjortonde dag.

I malmöorkestern var det då brukligt, att alla restaurangkapellmästare och över huvud taget "Stehgeiger" i restaurangorkester skulle placeras i första violinstämman, medan däremot de s.k. obligatviolinisterna i huvudsak placerades i den fyra man starka andra violinstämman. Denna säsong var det emellertid så, att första pulten av andra violinstämman var besatt med en gammal uttjänt restaurangmusiker som konsertmästare och en som musiker halvt professionell handsmakare som andre konsertmästare. Vid sista pulten i den som förut nämnt fyra man starka andra violinstämman placerades ynglingen och obligatviolinisten i Gallis kapell, John Fernström, som alltså skulle få lov att leka med de vuxna farbröderna.

Varje repetitionsdag, när orkestern sammanstrålade i porten till repetionslokalen, lyfte jag vördnadsfullt och belevat på hatten för de två veteranerna vid första pulten i min stämma. Men de tog ingen notis om min hälsning. Vi var ju inte presenterade....

Så skulle vi göra Beethovens femma. Den kände jag förut - men tydligen var den en nyhet för de båda veteranerna.

Vi kom till slutet av finalen, och Henneberg gjorde den bekanta stegringen, som till slut övergår i ett slag i takten i stället för tidigare två slag. De båda hedersmännen vid första pulten fattade tydligen inte riktigt galoppen, utan vid detta ett slag i takten övergick de till att spela det till dubbelt tempo stegrade rytmiska motivet som två slag i takten, d.v.s. dubbelt för långsamt. Vid sista pulten satt jag, som visste, hur det skulle vara, och rev i fortissimo dubbelt så fort som de båda gamlingarna. Den ene av de båda herrarna vände sig halvt om och försökte visa mig, hur det skulle spelas. Just då hade jag och den övriga orkestern hunnit till slutackordet, men andra violinernas första pult hade fortfarande halva codan kvar att spela. Henneberg slog av, för symfonin var slut. Det var jag, som hade haft rätt.

Jag gjorde mitt bästa för att inte se triumferande ut, men konsertmästaren för stämman vände sig om, granskade mig förvånat från huvud till fotabjäll, sträckte fram den s.k. norra kardan:

- Johansson, sade han.

Därmed var jag äntligen presenterad - och accepterad.

Som jag redan nämnt, bestod malmöorkestern på den tiden huvudsakligast av restaurangmusiker. Första violinisterna var ju från restaurangestraden vana vid att försöka ge mera glans åt stämman genom att spela den oktaven högre. Herrar obligatviolinister i andra fiolstämman var däremot vana vid att ofta spela oktaven lägre än vad som var föreskrivet för att i salongsorkester fylla ut det tomma gapet mellan den högt belägna melodistämman och det s.k. kompet.

När vi gjorde Beethovens nia tillsammans med Sydsvenska Filharmonins kör, fick man alltså uppleva den sensationen, att första violinstämman understundom spelades oktaven högre och med briljanta flageoletter på alla accentuerade och staccaterade slutackord, medan andra fiolstämman av vissa exekutörer spelades oktaven djupare än den var noterad. Men, se konsertmästaren var faktiskt elev av Sevcik och hade enligt egna uppgifter varit konsertmästare vid operan i S:t Petersburg, där han spelat både Tjajkovskijs och Paganinis violinkonserter. Han hade också en fantastisk teknik men var så förfallen till publikknipande restaurangmanér, att det bevisligen vid något tillfälle hände, att man på restaurangen, där han spelade, skickade fram ett kort och begärde att få höra "Rigoletto utan flageoletter".


* *
*
Så lyckades jag återknyta kontakten med hälsingborgsorkestern. Jag försvann från Malmö. Det dröjde åtskilliga år, innan jag åter dök opp i stadens musikliv - och då som radiokapellmästare.

Kapitel XVIII: Om vådan av att icke läsa tidningar

Den svenska sommaren kan nu vara en ljuvlig tid. Tänk bara på livet i en mellansvensk herrgårdsmiljö. Det var så underbart den sommaren på Årås. Efter slutet av konsertsäsongen i Hälsingborg hade jag i maj månad rest upp till mina släktingar, som förstod mitt behov att få arbeta ostört med min fiolspelning. Jag kan endast komma ihåg, att jag en enda gång blev anmodad att sköta något som hade med arbetet på gården att göra. Det var just i saftningstiden, när alla gårdens kvinnfolk jäktade som värst. Moster Hanna kom klättrande uppför trappan till det vindsrum, där jag som bäst höll till med oktaverna i Ernsts fiss-mollkonsert.

- Kom här, John, så skall jag visa dig ett alldeles nytt instrument, som det nog skall roa dig att hantera.

Så drog hon iväg med mig till köket, där jag ställdes att veva den gammaldags separatorn.

Och så ålåg det ju mig att varje dag cykla den en mil långa vägen till järnvägsstationen för att hämta posten. Det var en ljuvlig färd genom susande sommarskogar, som ibland djupnade till John Bauers trollskog och ibland ljusnade till den nordiska lövängen, där understundom asparna rasslade vid åkanten med sina dallrande lövmassor, där under stundom vitstammiga björkar fick ett gyllengrönt skimmer i eftermiddagssolen, och där under stundom enbuskarnas mörkt olivgröna bröt sig effektfullt mot den blommande ljungens caput mortum.

Bror Berdén, min kusins man, tyckte om att ströva med bössan i skogen, och någon gång kunde det ju hända, att jag också blev en strövande jägare. Fast ärligt talat lyckades jag under sommaren endast skjuta en enda and. Egentligen tyckte jag, det var synd om djuren.

Då hade jag mindre medkänsla med fiskarna i sjön, eller rättare sagt de två sjöarna, som låg på egendomen. Det smala näset mellan sjöarna var genombrutet av en å med en ålkista, och i strändernas vassruggar fångade vi gäddor, som vägde många kilon. Hur många bryr jag mig inte om att nämna. Sådana gäddfiskaruppgifter tror ju ändå ingen på.

Men allt det där var ju endast bisaker. Det som betydde något var tolkningsproblem i den violinlitteratur, jag arbetade med, och det var tekniska problem i t.ex. Ernsts musikaliskt värdelösa men tekniskt oerhört nyttiga fiss-mollkonsert. Dessutom läste jag ju en del och drömde och fantiserade mycket.

Att man under sådana omständigheter skulle vilja slösa bort tid med att läsa den urtråkiga landsortstidnung, som var enda kontakten med yttervärlden, var otänkbart. Jag hade ju ingen tanke på hur det moderna samhället av sina medlemmar kräver, att i tidningar publicerade officiella kungörelser skall läsas och efterföljas.

Efter fredsslutet 1918 hade en del militära övningar, bl.a. de s.k. repetitionsövningarna, inställts. Men just denna sommar hade genom kungörelser i landets tidningar min årsklass blivit inkallad till repetitionsövningar. Hur skulle jag veta det? Jag spelade fiol och sprang i skogen och läste vid Gud inga tidningar.

Vi började konsertsäsongen i Hälsingborg den 1 oktober, och måndagen före den första symfonikonserten reste jag till Malmö för att klara mitt pass, som behövdes för lektionerna i Köpenhamn. På konsulatet fick jag beskedet att jag måste skaffa papper från de militära myndigheterna, då jag ju rätteligen borde legat inne för regementsövning. Det var en chock.

Under tisdagen hade jag inte tid att göra något åt saken. På onsdagskvällen skulle vi ha symfonikonsert på teatern, och strax före konserten stod jag ute i kulissen och mjukade upp fingrarna, när andrahornisten kallade på mig.

- Pst, Fernström, vafan har du gjort? Det står en deckare där ute i artistgången och vill tala med dig.

Först trodde jag endast det var ett skämt, men till slut följde jag med honom till artistingången, där jag fann en herre med ovanligt hög ansiktskulör och ett midjemått, som sannerligen ej var att förakta.

- E detta herr Fernström? Ja e detektivkonstapel Ekberg. De blir till å följa me här.

- Ja men det är ju omöjligt. Om fem minuter börjar vi symfonikonserten. Jag kan väl få vänta tills den är slut.

- Ja, man får väl tro, att en sådden en man som herr Fernström inte skubbar. Så om herr Fernström ger sitt hedersord på att anmäla sig på polisstationen i morgon bitti klockan 9, så må de va hänt. De gäller den militära repetitionsövningen.

Aj som sjutton, tänkte jag. Nu råkar man väl i klistret.

Nästa morgon klockan 9 infann jag mig på polisstationen, hälsade från detektivkonstapel Ekberg och talade om, att jag lovat honom att anmäla mig klockan 9. Jag tillsades att sätta mig ner på en träbänk, som stod vid ena väggen. Mitt på golvet hade man på ett bord dukat fram kaffe och wienerbröd från närmaste kondis, och omkring bordet satt skönt nedsjunkna i mjuka fåtöljer ett halvt dussin poliskonstaplar, som tydligen just nu var fria från sina pass. Man läste Helsingborgs Dagblad, sörplade i sig kaffe, avnjöt wienerbröden och behandlade mig som luft.

Så reste sig fem bullrande män, berättade lustiga historier och försvann ut genom dörren. Men en blev sittande kvar. Han petade tänderna med en tändsticka och såg begrundande ut. Förmodligen var han kvarlämnad för att bevaka den farlige fången, som satt där på en träbänk vid väggen.

På bodet låg Helsingborgs Dagblad. Jag var litet nyfiken på recensionen, reste mig, gick fram till bordet och bad att få titta i tidningen. Jag skall aldrig glömma den min av överlägset förakt, varmed herr poliskonstapeln granskade mig från huvud till fot.

- Den e inte för di anhållna.

Ja, där fick jag.

Fram mot middagstiden öppnades dörren, och in kom min gamle bekante, KFUM-ordföranden polismästare Palm, som hade använt mig som solist vid diverse tillställningar för KFUM. I sitt sällskap hade han Olle Lidner. De två herrarna var synbarligen mycket upprymda, dunkade varandra i ryggen och :

- Min käre bror!

- Min käre bror!

-Inte kan du ta ifrån mig en av mina förstafioler, när vi ska ha symfonikonsert i Landskrona i kväll!

- Min käre bror, det förstår du väl, att han får följa med.

När dom hade kärebrorat varandra tillräckligt, så blev alltså slutet på visan, att jag fick fritt för dagen men måste lova att komma tillbaks nästa morgon klockan 9.

Hemkommen på mitt rum fann jag ett brev med norskt frimärke. Det var skrivet av min far och avsänt från Oslo.

Mina föräldrar hade ett par år tidigare försökt att genom Sibirien ta sig hem till Sverige men blivit stoppade dels av sjukdomsfall och dels av bolsjevikerna i Omsk. Under ett helt år hade jag ingen underrättelse från dem och trodde, att de som så många andra hade fallit offer för den röda terrorn. Min bror hade dött i spanska sjukan 1918, och jag trodde mig alltså vara den ende kvarlevande av en familj på fem personer. Efter något års tid hade jag emellertid fått underrättelse från Japan, att föräldrarna och min halvsyster Lilly lyckats ta sig tillbaka dit. Så småningom hade dock hemfärden anträtts över Amerika, och nu var alltså mina anhöriga i Oslo. Pappa skrev, att då ingen av dem någonsin varit i Norge, önskade de stanna där minst åtta dagar. Se'n skulle de komma till Hälsingborg. Äntligen skulle vi återförenas efter tio års skilsmässa.

Men så var det det hotande spöket med polisen och militärtjänsten!

Nästa morgon tog detektivkonstapel Ekberg mig med till Lund, där regementet var förlagt. Redan på järnvägsstationen i Hälsingborg blev han i viskande ton intervjuad av alla stadsbud och hotellvaktmästare.

- Va har han gjort?

västes det i hans öra från höger och vänster, och jag kände mig som ett utstött samhällets olycksbarn. På tåget var Ekberg nog försynt att sätta sig i en annan avdelning, men att övervakningen var effektiv märkte jag nog, när jag vid ett tillfälle besökte toaletten.

Och så blev jag införd på regementsexpeditionen i Lund, och Ekberg fick ett skriftligt kvitto på att han hade "avlämnat 1 st. beväring".

Någon timma senare blev jag inkallad till förhör. Förhörsledare var en äldre officer av överstelöjtnants grad och med tämligen minimal hårväxt - möjligen också minimal hjärna. Vittnena var en för mig obekant furir samt konstnären och målaren Pehr Eklund, som var kapten vid regementet.

Först skulle jag ju redogöra för namn, ålder och födelseort.

- Född? Var?

- I Kina, Överstelöjtnant.

- Kinna, Kinna, låt mig se, det ligger visst i Östergötland.

- Nej. Överstelöjtnant, sa jag och smällde ihop klackarna. Det ligger i östra Asien.

Då såg jag, hur kapten Eklund stoppade hela näsduken i munnen för att inte brista ut i gapskratt, och herr furiren hade all möda i världen att undertrycka ett vördnadsfullt, militärt småleende.

Då jag emellertid inte kunde överbevisas om att uppsåtligen ha undanhållit mig från tjänstgöring, om vilken jag icke hade haft en aning, beslöt man att icke ådöma mig fängelsestraff, vilket annars var det vanliga för förseelsen i fråga. Det blev sex dagar i buren.

Under beväpnad eskort fördes jag in i en av de små skrubbar, som fick tjänstgöra som kasernens arrestlokaler. Jag slog mig ner på britsen och räknade efter, att om allt gick väl, så skulle jag faktiskt återkomma till Hälsingborg dagen före den övriga familjen Fernström. Så tittade jag på väggarna och blev trots min av musikantlivet något garvade syn på anständighet och hyfs chockerad. Det som där fanns uppritat och nedskrivet var ju ett utdrag av de grövsta och mest djuriska, för att inte säga svinaktiga djupen i råa drängsjälar.

Så lät jag blicken glida vidare längs med arrestlokalens brädfodrade väggar. Det fanns ett knasthål, och just som jag stirrade på denna oregelbundenhet i trävirket, såg jag, hur ett rödhårigt pekfinger med svart nagelkant fördes in genom knasthålet och lyfte bort brädan. Det var han, som satt i cellen vid sidan om.

- Pst! Har du nån snus?

Jag fick aldrig se mannen ifråga. Inte kunde jag lägga ögat till knasthålet och stirra på honom. Sådant gör man nämligen inte män emellan. Men han gav mig många nyttiga informationer.

- Tryck bara på knappen, så måste vaktbefälhavaren skicka en man för att se, vad det är frågan om. Du kan ju hålla på å dö i tarmvred eller något annat djävulskap. Han är tvungen å skicka hit en man. Å då skickar han spelet. Har du nåna kronor i börsen, så be grabben köpa cigarretter eller komma me en kaffebricka från "markan". Har du tummis me trumpetargrabbarna, så kan dom också skaffa dig tidningar och deckare.

Visst hade jag tummis med grabbarna från musikkompaniet. Och då daglöjtnanten dessutom gav sin tillåtelse till att jag fick in min fiol i arrestrummet, så hade jag det ju egentligen rätt skönt. Jag arbetade med mina studier, jag tog igen mig vid en deckare och en kaffebricka, och jag njöt av mina halsbloss. På kvällarna, när dagens tjänstgöring var slut för pojkarna på kompanierna, samlades utanför mitt gallerförsedda fönster ibland hundratals unga värnpliktiga för att lyssna. Akustiken var ju förträfflig, och där stod jag och spelade Melartins Elegie, Wieniawskis Legend och Massenets Méditation ur Thaïs. Emellanåt spelade jag också Hubays violinsolo ur "Der Geigenmacher aus Cremona". Alltsammans utan ackompanjemang. Men Bachs solosonater vågade jag mig inte på. De passade inte den publiken, och dessutom kunde jag dem icke utantill.

Under tiden hände följande i Hälsingborg. Min gamle far längtade efter att återse sin son. Därför blev det inga åtta dagar i Norge. Familjen kom till Hälsingborg. Då jag inte fanns på den uppgivna postadressen, vände pappa sig till Gamla Dragarelaget och frågade, var Orkesterföreningen höll hus. Jo, den repeterade varje morgon på goodtemplarlokalen i Karl Krooksgatan.

Jag har hört scenen beskrivas för mig. Orkestern sitter placerad, stämmer, preludierar och övar på sina stämmor. Man skall just börja dagens arbete. Då inträder familjen Fernström. Den gamle gråskäggige patriarken har ljusgrå damasker och en vidbrättad svart slokhatt, som för tanken till boerkrigets dagar. Vid sidan om honom två damer. Mamma, klädd som en grande dame från Nagasaki, och min syster Lilly, som till synes var en ung amerikanska - kanske inte precis en pinuppa - men dock en ung dam från Mellanvästern.

Pappa gick fram till Olle Lidner och frågade efter sin son John.

- Ja, han har rest till Lund. Det var visst någonting rörande militärtjänsten. Men såvitt jag vet, kommer han hit till Hälsingborg igen i övermorgon på eftermiddagen eller kvällen.

Allt detta hade jag ju ingen aning om. Men när jag reste hem från Lund efter att ha tillbringat sex dagar i buren, längtade jag efter en rakkniv för att bli av med sex dagars skäggstubb. Jag kände mig som en av samhällets utstötta, där jag satt med mitt skäggiga ansikte, mina sjabbiga, opressade kläder och min fiollåda. Glad var jag för att jag skulle ha en natt på mig för att bli i presentabelt skick, innan jag träffade mina föräldrar.

Så hoppade jag av tåget i Hälsingborg, och framför mig stod pappa! Det var tio år sedan jag såg honom sist, men jag kände genast igen honom.

- Goddag, pappa!

- Jaså, är det du John. Hur ser du ut och varifrån kommer du?!

- Jo, jag har suttit i buren i Lund, sa jag och satte upp en triumferande och ogenerad uppsyn.

- På min tid ansågs det vara en skam att sitta i buren, sa pappa. Men tiderna tycks ha ändrats.

I bild18
K. A. Fernström och fru Ida vid ankomsten till Hälsingborg - medan sonen satt i buren

Ja, de hade visst det. Jag sprang emellertid hem och rakade mig, och sedan skulle jag sammanstråla med de mina hemma hos den frireligiösa familj, där missionär Fernström med fru och dotter inkvarterats. Det blev egentligen en rätt munter kväll, för pappa kunde konsten att berätta historier. Men stämningen blev på slutet kanske litet tryckt. Pappa berättade nämligen på sitt med kinesiska och engelska uttryck späckade språk en historia om en rolig skotsk missionär, som "verkligen var full of fun". Det icke så värst språkkunniga sällskapet uppfattade tydligen pappas full of fun som "full av fan". Det blev en besvärande och isande tystnad.

Då passade jag på att säga godnatt.

Nästa dag råkade jag min syster, som tackade mig för att jag hade gått så tidigt. Hon hade också varit trött kvällen innan och försökt att med slutna ögon se tänkande ut, fast hon i själva verket satt och sov.

Det var så jag råkade min familj efter tio års skilsmässa. Kanske var det inte precis ett så lyckat återseende. Det berodde ju ytterst på att jag inte hade läst de officiella kungörelserna i tidningarna. Sedan dess har jag alltid varit noga med att åtminstone som hastigast ögna igenom sådana där kungörelser för att se, om de har någon betydelse för mig eller mina närstående. Det är därför jag än idag prenumererar på en lokaltidning, som för övrigt är mig rätt likgiltig.

Kapitel XIX: Musikstuderande i Berlin

Det var en dyster och gråkall septemberdag 1922. Den grågröna havsytan bröts av vitskummande "ällingar". Och på Trelleborg-Sassnitzfärjans däck försökte jag gå som en gammal sjöbjörn, bredbent och med rullande gång. Det gällde att hålla balansen.

Så fick jag se två herrar, som lutade mot relingen var inbegripna i en ivrig konservation. Den ene var Kurt Atterberg. Jag hade aldrig träffat honom men kände hans utseende från fotografier och tidningsklichéer.

Skall jag? Skall jag inte? Jag fastnade för det sista alternativet, d.v.s. jag skulle icke gå fram och tilltala honom och tala om, att jag nyligen hade varit med om att som första fiolist i orkestern ackompanjera hans violinkonsert, som spelades av Julius Ruthström. Jag har senare berättat det här för Kurt Atterberg, som närmast blev lömsk för att jag icke hade sökt kontakt med honom. Men jag har alltid haft svårt för att söka kontakter och skaffa relationer. Därför har det också gått som det har gått.

Nu var jag alltså på väg till Berlin för att studera musik. Varför just Berlin? Jo, detta var inflationstidens Berlin, då man kunde leva som en greve på hundra svenska kronor i månaden. Men då kunde man förstås inte studera för Flesch eller Busch, vilka båda betingade sitt honorar i amerikanska dollars. Jag hade dock fått anvisning på Alfred Wittenberg, som hade varit en av Joachims "favoritelever". Jag kände då ännu inte professor Kalauers Musiklexikon, i vilket det heter om Franz Liszt, att "unter seinen Schülern sind die Lieblingsschüler bei weitem die zahlreichsten". Förhållandet var nog likadant med Joachim och hans "Lieblingsschüler".

Jag visste emellertid om Alfred Wittenberg, att han som fjortonåring sökt inträde vid Hochschule für Musik som violinelev till Joachim och då vid inträdesprovet i biämnet piano spelat Franz Liszts E-durpolonäs, samt att han strax efter Joachims död som nittonåring givit en egen konsert, varvid kritiken med anspelning på Joachim skrev, att "violinisternas konung är död, men här har vi den som är skickad att upptaga den fallna manteln".

Alfred Wittenberg hade liksom alla f. d. underbarn en perfekt och fantastisk vänsterhandsteknik. Den Joachim-Moserska handledstekniken, när det gällde stråkföringen, var icke precis befordrande för ett gott spiccatospel. Vidare hade han ju ingen aning om modern avspänningsteknik. När jag senare kom att studera för Issay Barmas, som vid Gud icke var bekajad med någon blygsamhet, när det gällde violinpedagogik, förklarade han, att "der Wittenberg der spielt ganz gut die Geige, aber vom Geigenunterricht versteht er genau so viel wie eine Kuh chinesisch versteht". Jag måste nästan ge honom rätt.

T. ex. - jag spelade vid någon av de första lektionerna för honom Paganinis Caprice nr 6 i g-moll. Den är ju en ren tremoloetyd, men med ett tremolo, som många gånger är kombinerat med rätt besvärliga fingersträckningar. Jag som under många år studerat avspänningsteknik hos Max Schlüter hade ju inga direkta obehag av sträckningarna och tremolot, men Alfred Wittenberg tog vid slutet av etyden cigarren ur munnen:

- Jetzt sind Sie aber ganz bestimmt müde, Herr Fernström.

Då jag förklarade att jag inte kände någon trötthet i handen, fann Wittenberg detta "sehr komisch". Och så berättade han, att nere i husets källare hade en musikalisk skomakare sin verkstad. En dag, då professor Wittenberg lämnade ner ett par skor till halvsulning, hade skomakaren bett att få spela upp en sak för honom. Han hade spelat just denna Paganini-etyd. (Gud, vilka skomakare det fanns i Tyskland!) Han hade enligt Wittenberg spelat "ganz hübsch", och Wittenberg sade till honom, att han nu väl var trött i handen. Men det var inte skomakaren. Han ville visa, att han kunde spela den en gång till. Och då sa' Wittenberg:

- Jetzt sind Sie aber ganz bestimmt müde.

Då ville skomakaren spela etyden för tredje gången.

- Da bin ich aber weggelaufen, avslutade Wittenberg sin berättelse.

Hos Wittenberg studerade jag Brahms' violinkonsert, som jag ju hade arbetat mycket med redan tidigare. Hans rent musikaliska tillrättaläggande av konserten hade jag naturligtvis nytta av, men efter några veckor kastade jag mig över Sibelius' violinkonsert, som jag redan före jul hade memoreringstekniskt färdig. Den spelade jag upp för Issay Barmas, när jag på nyåret sökte mig till honom.

Under tiden hos Wittenberg sysslade jag för övrigt mest med Paganini. När jag vid en lektion spelade upp Paganinis s.k. Häxdans, satt Wittenberg vid flygeln och ackompanjerade. När stycket var slut, vände han sig om och sa':

- Jaja, käre Fernström! Det är ju nog så bra. Men kom ihåg, att om Ni hade spelat ett sådant stycke på Hochschule, hade Ni blivit sparkad ut för trapporna. Nej, Beethoven skall det vara, Brahms eller Sibelius.

Jag hade nyss hört Florizel von Reuter ge en konsert med Paganinis 24 capriser. Han var nu en medelålders godsägare. Men jag hade i en gammal årgång av "Hvar 8 dag" läst om fjortonåringen Florizel von Reuter, som hade skrivit symfonier och symfoniska dikter, som hade konserterat som violinunderbarn över hela världen, som hade blivit förmögen på sina konsertturnéer, och jag visste ju, att han numera levde som storgodsägare i Preussen. Min enda reflexion vid konserten var den, att han egentligen spelade Paganinis capricer som en gris, men att den teknik, som tack vare hans Paganini-spelande ännu levde kvar hos honom, skulle kunnat ge honom en absolut obesvärad och självfallen teknisk behärskning av hela den tungt vägande och konstnärligt betydelsefulla violinlitteraturen.

Naturligtvis skulle jag aldrig tekniskt kunna bli ett sådant vidunder, men Paganini ville jag studera för att sedan slippa känslan av att den gängse konsertlitteraturen innabar några tekniska svårigheter.

Allt detta hände i Berlin samma vinter som Walter Rathenau blev mördad, samma vinter som den tyska valutan sjönk, så att man måste ha med sig en kappsäck för att kunna bära hem alla de miljardsedlar, man i banken fick i utbyte mot en svensk hundralapp. Det var också samma vinter de s.k. Feme-morden släppte skräcken in i den tyska politiken. Och det var också den vintern den s.k. dadaismen gick som en farsot i alla yngre konstnärskretsar.

I bild19
Två musikstuderande unga svenskar i Berlin. T.h. John Fernström

Jag besökte en utställning, där det mest uppseendeväckande konstverket i katalogen hade titeln "Profetisk ande lämnar flygande kälkborgerlig familj i München".

På en kammarmusikkonsert fick jag höra en trio, komponerad för violoncell, symaskin och adresskalender.

Och på ett konstnärskafé i Charlottenburg träffade vi på ett gäng unga diktare, musiker och målare. Vi gick endast dit två kvällar. Andra kvällen uppförde "den prominente komponisten" i gänget en underlig historia. Jag hade diskuterat rätt mycket med honom redan första kvällen. Tidigare hade jag varit mycket modernistiskt intresserad och hade helst velat slänga all klassisk kompositionsteoretisk bildning överbord. Men i Berlin hade jag börjat studera musikteori för ett original, som brukade benämnas Quartenmüller. Hos honom fick jag improvisera fugor och syssla med Max Regers harmonik, så jag var väl närmast nyklassikerfrälst. Den unge prominente komponisten var emellertid en absolut musikalisk nihilist. Inga tonarter! Atonalt skulle det vara. Inga taktstreck! Ametriskt skulle det vara. Inga melodiska temata! Atematiskt skulle det vara.

Och nu den andra kvällen på konstnärskaféet skulle vi svenska musikstuderande konfronteras med denna geniala musik.

Den var komponerad som melodram. En rysansvärd dikt om en stackars förälskad flicka, som blev tvingad att hålla ett brinnande stearinljus för att lysa sin själs älskade, medan han förförde en annan kvinna, reciterades av herr komponisten, som i högra handen höll en blyertspenna, med vilken han på ett sätt som skulle föreställa suggestivt men som närmast verkade skolmästarpekpinne, underströk alla textens pekoralistiska gräsligheter. Till detta hade han komponerat en musik, som var alla gräsligheters gräslighet och som verkade närmast komisk, när den på konstnärskaféets flygel med ohämmat temperament framfördes av en av hans vänner.

Vi gick aldrig mer dit. I mitt stilla sinne gjorde jag en reflexion, som sedan så ofta har återkommit när jag hört musik, läst litteratur eller sett konst av de sista dagarnas heliga. Reflexionen var denna.

För tvåtusen år sedan formulerade en filosof i det Alexandria, som då levde i samma hetsiga efterkrigsstämning som Berlin under 1920-talet, den logiskt oomkullrunkeliga satsen, att den snabbfotade Achilles aldrig skulle kunna hinna ifatt den långsamt framkrälande sköldpaddan. Denna logiska sanning har stått sig i tvåtusen år, och man har skrattat åt galenskapen i tvåtusen år. Det är möjligt, att atonalism, punktmusik och elektronisk musik är logiskt nödvändiga sanningar i vår överhettade tid. Men kommer man inte att skratta åt galenskapen i tvåtusen år?

Beträffande min vän den unge berlinerkomponisten och hans fjantiga melodram så måste jag erkänna, att jag kom att tänka på denna afton, när jag under I.S.S.M.-festen i Bryssel 1950 hörde tolvtonsprofeten Leibowitz framföra en underlig atonal och atematisk komposition.

Ovanför detta skikt av puerilt bohèmeskapande levde emellertid den s.k. stora konsten sitt traditionsbundna liv. Min gamle idol Arthur Nikisch dog visserligen, så Filharmonin kom att huvudsakligen spela under utländska gästdirigenter, som hade möjlighet att med utländsk valuta engagera den förnämliga orkestern till ibland fascinerande konserter och ibland rätt komiska uppvisningar.

Schnedler-Pedersen från Köpenhamn trädde en dag in på podiet. Han hade Nickischs gråsprängda hår och välskurna skägg och såg för övrigt ut som en avbild av den store publikidolen. Det gick en susning igenom salen: "Das ist ja der Nickisch". Maken till hjärtlig välkomstapplåd har man väl sällan hört.

Julius Ruthström hade också hyrt Berlinerfilharmonin för en konsert. Han började med att före pausen spela Beethovens violinkonsert rent ut sagt strålande. Men efter pausen blev det rena barn- och familjeföreställningen. Han spelade några egna kompositioner däribland om jag icke missminner mig, någon sorts vals och en "svensk dans", d.v.s. en polska. Och så stod det på programmet en "symfonisats" av en tonsättare, vars namn var mig fullständigt obekant. Det var ett andante cantabile (alltså den andra satsen i en symfoni). Många år senare kom jag underfund med att tonsättaren i fråga levde i en liten småländsk köping och i telefonkatalogen stod upptagen som kompositör. Denna symfonisats var förmodligen det enda "stycke" han någonsin lyckades få uppfört, vilket ej förvånade. På programmet stod, att verket skulle dirigeras av "Herrn Musikdirektor K. Nilsson, der bei der Uraufführung das Werk dieigiert hat". (Möjligt är, att han kallades herr Karlsson eller herr Svensson, eller varför inte herr Nilsson - mitt minne har icke med visshet inregistrerat namnet.) Några år senare kände jag igen honom och blev hans elev. För honom skrev jag igenom Schreyers harmonilära och jobbade flitigt med partiturspelning. Men då hade han flyttat från Borås till Hälsingborg, där han var musikanmälare i Helsingborgs-Posten. Sedan blev han musikanmälare i Göteborgs Handels Tidning. Mannen var alltså Knut Håkansson från Borås. Det var ingen lyckad konsert och heller inga lyckade recensioner.

Som sagt, den säsongen reste all världens dirigenter till Berlin för att hävda sig med Filharmonin. Det var ungrare och brasilianare, det var italienare och rumäner. Georgescu från Bukarest hade jag tidigare hört som en strålande cellist i Marteaukvartetten. Nu gjorde han som dirigent en konstnärligt gripande konsert med filharmonikerna.

Men de två mest minnesvärda konserterna gjordes faktiskt av Georg Schnéevoigt - då i sitt livs högform - med Tjajkovskijs femma och Nils Grevillius med Richard Strauss' Till Eulenspiegel.

Scherchen gjorde också en konsert, som var mycket musikhistoriskt orienterad. Han var ju redan då en berömd dirigent men hade en muskulärt synnerligen krampaktig slagteknik, som gjorde, att jag under hela tiden satt och våndades rent fysiskt. Det intryck jag redan då fick av honom har stått sig genom åren. Han är säkert en betydande musiker men kanske icke fullt så mycket spontan musikant. För honom har det tydligen alltid betytt mest att vara det, som en dirigent alltid bör vara, nämligen en kämpe för musikaliska idéer. Jag har emellertid det bestämda intrycket, att det en dirigent allra mest bör vara - nämligen en spontant musicerande musikant - det har han aldrig uppfattat som en nödvändig del av dirigentskapet. Kanske har jag fel. Men Gud vet?


* *
*
Naturligtvis sprang vi också på operorna och på kammarmusikkonserter. På operascenerna odlade man höga konstnärliga ideal både musikaliskt och regitekniskt. En fantastisk föreställning var t.ex. framförandet på Charlottenburgoperan av Dohnányis "Der Tenor". Men lika kul var det att springa på Kaiser Friedrichstädtisches Theater, där man i en salong, som ungefär motsvarade en hälsingborgsbiograf, spelade hela den stora operarepertoaren med tolv mans orkester (inklusive kapellmästaren vid pianot) och gamla utskrikna fördettingar samt oprövade ungdomar som solister. Man fick på det sättet den stora operarepertoaren s. a. s. i träsnittsreproduktioner, vilket faktiskt var mycket lärorikt.

Berlin var ju just då en jäsande häxkittel. Folket svalt och frös, men de utländska "valutasvinen" - speciellt då tysk-amerikaner och judar samt i någon mån skandinaver - levde ju ett hektiskt nöjesliv. Det fanns många "polizeilich verbotene" nattklubbar, av vilka somliga var rena buskrogar.

En natt hade vi hamnat på en sådan klubb, där möblemanget huvudsakligen bestod av gjutjärnsstolar med träsitsar och sådana där småbord med marmorskiva, som man ofta finner på trottoarserveringar. Vid bordet bredvid oss spelade ett par bondfångartyper kort med en tysk-amerikansk gangstertyp. Han var dem tydligen överlägsen i kortspelsteknik, eller skall vi säga falskspelning, för det hela slutade med ett slagsmål, där tysk-amerikanen kastades omkull på golvet. De två berlinerskurkarna lyfte ett av borden och krossade hans huudskål med den tunga marmorskivan. Då drog "der Gastwirt" fram en revolver och sköt ett skott i taket. Lokalen utrymdes på en minut, och vi svenska pojkar fick brått att lista oss hem. Det var ju så, att en utvisning alltid blev följden av varje kontakt med polisen.


* *
*
Över julhelgen reste jag hem till Sverige. Jag var ju då så full av konstnärliga skaparidéer. "Quartenmüller" hade infört mig i fugans värld på ett annat sätt än vad som var möjligt enligt Jadassohns kontrapunkt, vilken jag tidigare hade studerat för Jöns Assarsson i Hälsingborg. Han hade vidare infört mig i Max Regers färgrika tonalitet.

Vad Max Reger säger i företalet till sin modulationslära, där han ironiserar över "innere seelische Erlebnisse", hade fått mig att arbeta med modulationsbegeppet, så att det efter det tekniska genomstuderandet trots Max Reger verkligen hade blivit "innere seelische Erlebnisse". Den latenta kromatik, som finns förborgad i oförberedda förhållningar, understundom kallade växeltoner på stark taktdel, hade för mig blivit en melodisk väckelse och uppenbarelse. Dessutom hade det hektiska berlinerlivet och mina dagliga intensiva tekniska studier gjort mig till en exalterad hysteriker.

När jag kom hem till Hälsingborg, underhöll jag familjens frireligiösa bekantskapskrets med sådana fantastiska berlinerhistorier, att pappa en dag fann sig föranlåten att kalla mig i enrum.

- Käre John, jag vill, att du skall betänka, att sanningsenligheten är något av det högsta här i livet. De persiska ädlingarna lärde sig före Cyrus' tid endast två saker, att rida och att tala sanning. En osanning är alltid en ogentlemannamässig sak. Den är en smutsighet. Och jag vet inte, om inte en del av de historier du berättar, i den meningen är smutsigheter.

Nå, smutsighet har ju alltid varit en genant sak, antingen det nu har gällt naglar, fötter eller tänder, så jag bemödade mig ju faktiskt att under resten av jullovet hålla mig strikt till sanningen - liksom jag gör i dessa mina minnesanteckningar. Men - "Vad är sanning, frågade Pilatus, och ekot svarade, profeten teg". Dessutom - för att ännu en gång citera Fröding - "Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg".

Men, vi ska inte fördjupa oss i sanningsproblemet.

När juldagarna var över, reste jag tillbaka till Berlin.

Jag hade tidigare bott hos en mycket tjusig flyktingänka från Polen. Men det var ute i Neuköln. Mina svenska vänner, cellisten Henry Ragnartz och fiolisten Herman Mårtensson, hade emellertid hyrt in sig hos en änka i närheten av Stettiner Bahnhof. Hon hade en femrumslägenhet men var villig att flytta ut i köket, om alla rummen kunde hyras ut till svenska musikstuderande. Jag blev alltså nummer tre, och sedan tillkom fiolisten Joel Hedén och Herman Mårtenssons syster Irma, med tiden gift Rybrant.

Det var då jag började för Issay Barmas.

Vid första lektionen spelade jag opp första satsen av Sibelius' fiolkonsert. Barmas nickade välvilligt och tyckte, att så kunde man naturligtvis spela, när man hade studerat för Alfred Wittenberg. Men, det var väl inte för att lära mig spela på det viset som jag hade kommit till Berlin. Nu ville han visa mig, vilken sjusärdeles violinist jag kunde bli under hans handledning.

Så slog vi oss ned för att resonera igenom problem. Hur nu samtalet föll sig, så kom vi att tala om Ernst Törnkvist, som tidigare hade spelat för Barmas men numera övergått till Busch. Att Busch var en oerhört talangfull och betydande violinist var Barmas övertygad om.

- Aber, mein Lieber, was glauben Sie! Was für ein Geiger aus ihm geworden wäre, wenn er nur bei mir studiert hätte?!

Nå, Barmas var kanske besatt av hybris, men han var en oerhört duktig och effektiv lärare, när det gällde det rent tekniska. Själv elev av den Joachim-Moserska skolan var han kanske rätt fången av en del muskulära konservativa idéer. Men samtidigt var han en lysande exponent för modern avspänningsteknik. Varje år skickade han fram någon elev till offentlig debut.

När jag hade spelat några månader för honom, förklarade han, att jag hade temperamentets glöd, jag hade teknik, och jag hade den tekniska mognad, som kunde motivera en berlinerdebut. Det gällde endast för mig att hålla mig kvar i Berlin och studera för honom till höstsäsongens början. "Den Erfolg garantiere ich", förklarade han.

Men då var mina ekonomiska resurser uttömda. Visserligen kostade mig uppehållet i Berlin endast cirka hundra kronor i månaden. Dock började Barmas nu tala om, att han också ville honoreras i amerikanska dollars.

Från min gamle far i Hälsingborg fick jag ett brev, som talade om, att han ansåg mina berlinstudier vara endast griller. En debut i Berlin skulle kosta många hundra kronor, som inte skulle ge någon utdelning.

Jag skrev till vänner och bekanta i Sverige. Resultatet blev hundra kronor från organisten i Mariakyrkan i Hälsingborg, Hjalmar Johansson, och ett lån på hundra kronor från en privatperson i Hälsingborg med min fiol som säkerhet.

Någon berlinerdebut blev det alltså icke för mig.

Kanske var det lyckligt, för då hade måhända min bana blivit rent violinistisk. Det intensiva arbete, som fordras av en instrumentalist, som vill hålla sig på höjden, hade kanske förkvävt möjligheterna till min utveckling som dirigent och tonsättare.

Så uppfattade jag det inte då. Det var med bitterhet i hjärtat jag reste hem till Hälsingborg.


* *
*
När jag passerade passkontrollen i Sassnitz, visade det sig, att mitt pass var tre månader för gammalt. Herr passkontrollören satte upp ett mycket förebrående ansikte.

- Mein Herr, das geht doch nicht.

Jag föreslog honom, att jag lämpligen borde utvisas till Sverige och alltså få resan på tyska statens bekostnad.

Då fick jag passera.

Detta med det för gamla passet hade hängt över mig som ett damoklessvärd under de sista månaderna i Berlin. Jag hade ju vetat, att varje kontakt med polismyndigheterna skulle betyda ett plötsligt avbrott i studierna. Men jag tog risken hellre än att offra ett par dagar på att springa omkring till olika myndigheter för att få passfrågan ordnad.

En gång höll jag dock på att råka illa ut. Vi hade varit på Friedrichspalast. En av pojkarna hade just fått pengar hemifrån - men de låg hemma i byrålådan. På estraden uppträdde en tjusig mulattska som magdansös. Hon hamnade slutligen vid vårt bord, och när vi räknade ut, att notan skulle överskrida de medhavda pekunierna, lovade jag att fara hem och i byrålådan hämta herr kollegans sedelbuntar.

Den tjusiga mulattskan hade tydligen förstått, vad som förehades. När jag återvände till restaurangen, passade hon på mig i vestibulen, föll mig om halsen och förklarade, att med mig och med ingen annan ville hon uppleva Kärleken. Jag fann det emellertid genant att inför garderobspersonalen gå i clinch med en halvnaken kvinna, lossade hennes armar och förklarade, att jag måste lämna pengar till min gode vän, som skulle betala aftonens förtäring.

Det blev faktiskt så, att han och kollega nummer tre följde med damen hem. Nästa kväll uteblev hennes nummer på kabaretestraden, och en dag senare kom de två ynglingarna knäsvaga och hålögda hem till vår gemensamma bostad.

Den aktuella kvällen gick jag alltså ensam hem genom ett nattligt Berlin. När jag kom till Friedrichsstrasse Ecke - Unter den Linden, såg jag visserligen, att en poliskedja var utposterad, men jag släpptes utan vidare igenom. När jag från Unter den Linden skulle gå vidare, var det emellertid stopp. Den nya poliskedjan begärde att få se mitt pass. Det var utgånget.

Jag förstod ju, att nu var det fråga om utvisning. Men inte nog med det. Jag kommenderades upp på en lastbil, där man samlade alla infångade prostituerade, sutenörer, kända ficktjuvar och andra förbrytare. Jag ställde mig vid sidan om trappstegen, som ledde upp till lastbilsflaket. Jag tittade i närmaste butiksfönster, jag gick vidare till det nästa. Jag var mycket intresserad av skyltningen i det tredje fönstret.

Under tiden var polisstyrkan mycket engagerad i att lämpa upp Berlins undre värld på lastflaket. Och ett, tu tre smet jag ner i en tvärgata. Där träffade jag på ett par smålänningar, som tillbringade sin första afton i Berlin med att ströva omkring i smågatorna.

- Nej, för sjutton, pojkar, gå inte upp till Unter den Linden, för där tar polisen alla utlänningar.

Se'n sprang vi. Fast Gud vet, om det var nödvändigt för smålänningarnas del. Men jag tyckte det var skönt att få sällskap.

Så kom jag då äntligen hem till Frau Hiller i Krögerstrasse 2, där vi bodde, fem svenska musikstuderande.

Kapitel XX: Så blev jag symfoniker

Jag kommer ihåg en vargavinter i min barndom. Vi hade kommit till Trelleborg på julbesök, och Östersjön låg frusen med milsvida isfält. Här och där sprickiga isbucklor, där en stenbrygga eller något annat brutit den horisontala vattenytan. Vad vi frös! Vad vi ryste inför naturens och frostens grymhet!

Och min far hade berättat för mig om vintrar i hans ungdom, då man gick söndagspromenader mellan Hälsingborg och Helsingör, och då kaffestånd och salubodar kantat vägen tvärs över Öresund. Men aldrig hade jag drömt om att själv få vara med om en sådan vinter. Dock så blev det!


* *
*
Vi satt hopkurade i försalongen på en isbrytare. Det var det året jag började studera komposition för Peder Gram i Köpenhamn. Jag satt och klämde på min portfölj med partituret till första satsen av min första symfoni. Och medan isflaken klirrade mot isbrytarsalongens stålväggar, nynnade jag igenom huvudtemat och sidotemat. Riktigt nöjd var jag väl inte, men jag trodde, att det var den ruggiga och frusna morgonstämningen, som påverkade min uppfattning.

När jag hade avverkat min fiollektion hos Max Schlüter, kom jag till slut blåfrusen och eländig fram till Alhambravej nr 6. Det var ett mycket gammalt köpenhamnskvarter. Inom en trädgård, som bara var snö och ris, låg det lilla huset, svart av många års storstadssot. Men inom väggarna! Vilken stämning av gammal fin kultur! Och så var det Peder själv med sin fina, gammaldags hjärtevärme - trots att han såg litet torr och fyrkantigt spetsnäst ut.

Det var Gustaf Paulson, som lurat mig till att studera komposition för Peder Gram. Just vid den tidpunkten tyckte jag mig nog vara "mig selv nokk". Till Pär Lagerkvists "Begravningståget" hade jag skrivit en tragisk musik, där begravningsklockorna klingade i pianoackompanjemanget, som var gestaltat i de "ferne Klänge" jag hade lärt ur Capellen. Och samma bisarra klanger hade jag rent spontant använt i min komposition av samme diktares "Blod, sot och tårar". En dikt av Uhland, "Beim Grab' des Kindes", hade jag också tonsatt på ett sätt som jag själv tyckte var sådär verkligt talangfullt. Men tänk bara vilka dikter, vilka ämnen, vilken begravningsfysionomi jag där visade som tonsättare! Jag kallade dessa sånger "De Mortuis" och "Op. 1 av John Fernström".

Beväpnad med dessa snillefoster samt med en packe harmoni-och kontrapunktsexempel till Hohns "Kontrapunkt Palestrinae und seiner Zeitgenossen" reste jag in till min första kompositionslektion hos Peder Gram.

Själv skakad och fången i stämningen spelade jag opp mina Lagerkvist-sånger, sedan jag först hade lagt fram alla mina harmoni- och kontrapunktsexempel.

- Jae, Herr Fernström, jeg synes nokk Deres Sange er ganske malende. Men har De nogensinde skrevet en Sonatesats, en Strygekvartet eller noget lignende?

Jag vågade nu inte nämna mina barnsliga försök under värnpliktstiden. Dock hade jag ju studerat den musikaliska formläran av Stephan Krehl (Peder Grams lärare vid Leipzigkonservatoriet), och därför skyggade jag inte precis, när han bad mig komma igen om fjorton dagar med en stråkkvartett. Hela fick jag ju inte färdig, men jag visade faktiskt upp de två första satserna av min stråkkvartett nr l i E-dur. Den spelades i Hälsingborg vid en kompositionsafton för hälsingborgskomponister (Gustaf Paulson, undertecknad och Waldemar Rudolf) men har sedan aldrig framförts. Jag vet inte - kanske är den litet naiv. Dock tror jag, att det skulle roa mig att nu ordna ett framförande. Alla vi då debuterande komponister var naturligtvis fruktansvärt gröna. Men jag kände mig oerhört stimulerad, när Peder Gram, som hade övervarit konserten, vid ett obevakat tillfälle tog mig i rockkragen och spontant utbrast:

- Kaere Fernström! Jeg synes nokk, att Deres Strygekvartet og Deres Sange var noget av det mest talentfulde denne Aften.

Det är möjligt, att han sade detsamma till de andra. Stämningen var hög!

Det var alltså stråkkvartetten. På den hade vi offrat två lektioner. När vi hade gått igenom finalen, tyckte Peder, att nu skulle jag skriva en symfoni. Ja, gärna det. Det blev min första symfoni - lika luguber som mina första sånger. Jag kallade den "In memoriam" och tillägnade den minnet av min avlidne broder. Nu har jag icke mycket minne av den. Jag vet bara, att primitiv kinesisk pentatonik hade hjälpt till att gestalta det tematiska materialet, som beträffande första satsens huvudtema och stora delar av genomföringen ävensom satsens övriga uppbyggnad var skrivet i 4/4-takt samt med en schematisk motivbildning, där det metriska omtuggandet av motivstumparna kanske rätt mycket påminde om Edvard Grieg.

Sångtemat var däremot gestaltat i kantabel 3/4-takt och heltonspentatonik - naturligtvis poco tranquillo o. s. v. Det var just den sortens sonatform, som vi sedan till mera ålder och mognad komne brukade kalla för "stockholmssonatform", vilkens kännetecken var: a) ett symfoniskt allegro som huvudtema, b) en nordisk romans - poco meno mosso, molto tranquillo e cantabile eller något dylikt - och därefter ett rapsodiskt fortspinnande. D.v.s. rapsodiskt betydde väl i detta fall oftast rent potpurriartat.

Något år senare tittade jag igenom partituret. Då hade jag redan skrivit min andra symfoni, där den symfoniska sonatformen var gestaltad med ett helt annat organiskt sammanhang.

Min första symfoni åkte via papperskorgen i värmeledningspannan. Så gott var kanske det, men någon gång har jag faktiskt önskat, att jag åtminstone hade bevarat vissa enkla tematiska uppteckningar.

Kapitel XXI: Erotikon

Avis till en eventuell läsekrets:

I detta kapitel har jag eftersträvat den mognade mannens självkännedom samt en absolut ärlighet, varför kapitlet kanske lämpligen bör överhoppas av konventionellt pryda esteter samt naturligtvis även av alla snuskmumrikar, som bespetsar sig på någonting i stil med Casanovas memoarer.

För övrigt måste jag göra följande inledande reflexioner. En är jag, men samtidigt många! Minst fem medvetna personligheter, vilkas kusiner ibland också skymtar i sammanhanget och kräver att få identifiera sig med mig. Först är jag fackmusikern, som skriver musik, dirigerar symfonier och undervisar i musikteori och violinspelning (violinisten i mig har längesedan förkvävts av min övriga musikaliska verksamhet; han är alltså bara en kusin). Så är jag - mycket mot min vilja - organisatören, administratören och skolchefen, kort sagt den kommunale musikledaren. Så är jag den medelålders herrn, som fallit offer för sin ungdoms lidelse för färger och linjer. Så är jag den oefterrätteliga fantasimänniskan, d.v.s. den lille hemtänkaren, den lille hemskalden, den obotlige drömmaren. Och sist men inte minst - jag är och har alltid varit genus maskulinum i det driftssammanhang, som av psykologerna ansetts viktigast näst efter driften till självbevarelse. I detta kapitel vill jag alltså gärna skriva mig fri från denna femte sida av mitt jag.


sjunger Hafis, shejken, störst bland Persiens poeter,
vars sång är vin och rosendoft,
som trött koranens alla saligheter
behandlar som en handfull flyktigt stoft;
sjunger Hafis medan Schiras kullar
av näktergalars tungor sövs till dröm
och dimman mängd med blomdoft rullar
i månens matta silverström;
sjunger Hafis, när hans sinne villas
av åtråns dröm, av himlens blå,
av längtan som ej någonsin kan stillas
förr'n kärleken får blomma, -
sjunger Hafis, knäppande på lutan
med tanken vilande på hennes slanka kropp,
han sjunger sakta, viskar utan
att ögat vågar blicka opp:
"Din själ, o kära, din mjuka milda själ,
den är en strof av himlens djupa blå.
en sällsamt skön och ljuvlig vers,
som skrivits av Allah - han vare lovad!

*
O, kvinnosjälar diktade av gudar
som sång av himlens blåa ljus!
O dröm, o rosendoft som budar
om Eros' ljuvlighet och rus!
Se - Hafis sjöng i Schiras gröna dalar
och drack sitt vin, men flickan såg en tår
i schejkens öga - såg en tår som talar
till oss igenom många hundra år.

En dikt! Av Allah! Av det högsta, det fullkomliga väsendet. Är det inte det kvinnan alltid har varit för mig?!

Muhammed visste vad han fantiserade om, när han lät paradiset befolkas av sköna kvinnor, houris. Men tyvärr var han alltför ensidigt orientaliskt maskulin. Låt våra kvinnor få sköna män i paradiset! O, Allah, skapa om oss till våra kvinnors sköna män!

Finns det någonting i människans liv, som kan betyda mer än kärleken? Som lycka och glädje, som inspirationskälla, som självhävdelse, som livsmål?!

Men, Herre min Gud, vad den kärleken har blivit missförstådd och förvanskad! Den har ibland blivit en rent djurisk fysiologisk funktion, den har ibland blivit ett äganderättskomplex, och den har ibland blivit Othellos tragiskt-komiska svartsjukehysteri.

Och ändå kunde det hela vara så enkelt1

Det finns naturligtvis den stora - som man tror och hoppas slutgiltiga - kärleken. Den är att likna vid ett fostbrödraskap i liv och död. Den behöver inte ha mycket med erotik och sexualitet att göra, men den är ofta sammankopplad med dem.

Det är den, vid vilken man hoppas att alltid få leva tillsammans! Låt oss åldras ihop och låt oss en gång få sitta som Philemon och Bauchis i Heidenstams skiss. Medan stormar och regnskurar rasar därute, lägger vi nytt bränsle på härden och känner att här sitter jag med min kära, med den människa som alltid varit mitt andra jag, som alltid hållit med mig (my country right or wrong!) i livets skiften! Här sitter jag vithårig med den vithåriga livspartner, som jag vill hålla i handen den stund då den sista, den ensamma, den oåterkalleliga resan börjar!

Och för mig har det alltid varit en såväl psykologisk som fysiologisk nödvändighet att denna djupare kärleksupplevelse skulle ske med en person av motsatta könet. Jag vet ju att så inte är förhållandet med alla män. Så var det inte för Platon. Och så har det ju inte varit för alla dessa konstens och tankens enslingar, som kanske inför livsödets fullbordan dragit sig tillbaka med en manlig tjänsteande - givetvis ofta utan ringaste skymt av medveten homosexuell erotik. Fy fan för fruntimmer! - har det hetat. Men så har aldrig jag kunnat tycka.

Kanske beror det på att jag på ett mycket tidigt stadium blev utsatt för homosexuella närmanden, som väckte mitt äckel och min avsky. Det var först en kinesisk "boy" - kineserna har sedan uråldriga tider samma inställning som de franska bondbarnen i Marcel Aymés "Det gröna stoet", där författaren skriver:

".... Av nödtvång eller rättare sagt av bekvämlighetsskäl tog Alexis ad notam att skåran i sätet är likadan hos flickor och gossar. Men när byfogden en dag blev vittne till hur Alexis bevisade saken för en ung herde, fann han måttet rågat och skyndade att varsko den brottsliges far.

- Jag skäms att säga som det är, Honoré. Men din son är värre än en bock...."

Sedan råkade jag här i Sverige faktiskt ut för lika skrämmande närmanden.

Kanske var det icke så förvånande. Man har sagt mig, att jag under ynglingatiden hade ett visst feminint drag som hängde samman med mitt utseende. Men sådant går ju gudskelov över. För något år sedan råkade jag en av mina kompisar från ungdomsåren.

- Nej men Fernström, sa han, är det du som ser ut på det sättet?! Du liknade ju mest Nicolo Paganini. Nu påminner du faktiskt mera om Johann Sebastian Bach.

Men alltså, skämt åsido, jag har varit utsatt för vissa homofila närmanden, som jag avskydde och blev skrämd av på ett sådant sätt, att jag ännu i denna dag har en känsla av obehag, om jag bara blir tvungen att gå arm i arm med en karl, som för mig in till ett middagsbord.

Hur annorlunda är det icke att gå arm i arm med en kvinna! Att bara ledas genom en sjukhuskorridor av en söt liten sjuksyster! (Måtte hon nu aldrig läsa detta!) Det har ingenting med vulgärerotik eller sexualitet att göra, men det är lindrigt talat "synnerligen angenämt".

Inte vet jag, när jag första gången blev kär. Men första gången jag själv kallade det kärlek, var jag i skolåldern. Jag och några andra pojkar hade under ett mårtenslov bjudits av hennes bror ut till en bondgård, som ägdes av deras släktingar. Vi skulle jaga med riktiga dubbelbössor och komma hem tyngda av villebråd och ära.

Flickan var med för att gå husmodern till handa. Jag var redan kär i henne. Och tänk - när jag på andra dagens morgon satt där i salen i en länstol och väntade på att fruntimmerna skulle bli färdiga med frukostdukningen, så märkte hon tydligen, att jag inte kunde låta bli att följa henne med blicken. I ett obevakat ögonblick stannade hon i dörren och såg mig djupt i ögonen! Jag kände mig färdig att svimma.

Det ljuvligaste ögonblicket i denna förälskelse inträffade någon tid senare. Efter att ha tänkt på henne en hel kväll hade jag äntligen somnat. Då drömde jag att jag höll henne i handen. Jag tryckte den sakta och smeksamt - och hon - oh - tryckte tillbaka! Jag blev så salig att jag vaknade. Mera var det inte.

Sedan råkades vi ju rätt ofta och småflirtade så där rätt intresserat. Men det blev aldrig ens en kyss. Jag var bara fjorton år på det femtonde och hon ett år yngre.

Historien fick en komisk upplösning. Jag läste ju Nietsche, Häckel och Darwin och ansåg mig för en stor och mogen filosof. Så en kväll var vi några ungdomar ute i roddbåt på Osbysjön. Jag, den store, vise filosofen, satt vid årorna och fick plötsligt se att min älskade, min Beatrice, min Julia, min "unsterbliche Geliebte" plockade fram en celluloiddocka, som hon med det trettonåriga flickebarnets oskuldsfulla leklust badade i vattnet vid sidan om relingen.

Det var hemskt! Skulle jag, den snart femtonårige, vars drömmar sysslade med den sfärernas ohörbara musik, som ligger i rymdens oändliga utsträckning, i kometernas iskalla lopp och vintergatornas svindlande djup, vars vakendrömmar ofta rörde sig kring Häckels "Studien zur Gastraetheoria" och andra cellkopplingsproblem och vars käraste läsning just då var "Om arternas uppkomst" (Ljus förlag, författare Charles Darwin), beblanda mig med barnungar som lekte med dockor?!

Aldrig i livet!

Så slutade den förälskelsen. Vilken barnslig idiot man var! Ja, jag var ju ett barn.

Det är klart att det sedan blev en hel del andra skolpojkssvärmerier. Men ingen sådan djup förälskelse.

Just i de åren vaknar ju för resten den rena sexualdriften på ett sätt som blir en chock för de flesta pojkar. Också jag var vid femtonårsåldern medspelande i en sådan där kollektiv förförelsescen, som Bellman på ett av de flesta kommentatorer förbigånget ställe beskriver, och där en ungmö blir kvinna:

"Sjung här om jungfrumord,

om hur en brud blir gjord,

hur under valthorn hon kämpar och spritter på ett bord -...."

Aderton år gammal blev jag åter vansinnigt förälskad. Flickan var en blondin i tjugofemårsåldern. För henne var kyssandet en skön konst fylld av tekniskt raffinemang. De få årens åldersskillnad hade kanske inte betytt så mycket, om våra öden hade sammankopplats. Men jag var ju alldeles omogen. När hon bröt vår förbindelse på grund av min barnsliga svartsjuka, var jag nog självmordet nära.

Samtidigt kände jag mig så fylld av självförakt. Jag märkte nämligen till min fasa, att jag ej var monogam. Jag anade inte då, hur livet en gång skulle visa mig, att människan är ett polygamt däggdjur. Hela vår äktenskapslagstiftning är ju praktiskt taget ett bevis på den saken. För en monogam mänsklighet hade de flesta stadgandena varit meningslösa.

Trots min nästan patologiska besatthet av kvinnan ifråga var jag periodvis vansinnigt kär i en annan flicka. Och vid ett tillfälle råkade jag ungefär i smedens situation i Kaj Muncks "Puzzle". Uppeggad av den kvinna jag älskade drevs jag till erotiska excesser med en annan. Hon var kabarésångerska och sjöng på en två dagars välgörenhetsbasar, där jag var engagerad som violinsolist.

Nå, det blev kontakt, och hon blandade andra dagen upp sin lättsinniga repertoar med både Griegs "Jeg elsker Dig" och Sibelius' "Svarta rosor". Och så slutade det hela med en hektisk natt på ett hotellrum, där hon, som för övrigt var narkoman, spelade upp hela sitt perverterade känsloregister.

Så kom gryningen och dagen. Jag var klädd och sade just adjö.

- Säg att du älskar mig, kved hon.

Jag gick bort till dörren.

- Aldrig i livet! Det vore lögn!

Jag ryckte upp dörren och försvann ut i korridoren, när hon i ilska slängde en sko efter mig.

Naturligtvis skämdes jag. Det där hade ju inte med kärlek att göra. Men det hjälpte mig att komma underfund med följande.

Det förhåller sig för de flesta människor likadant med kärleken som med förmågan att uppfatta fugans stämmor. Man hör temat - den stora förälskelsen. Så kommer svaret på en annan tonhöjd -den andra förälskelsen. Man kan i alla detaljer uppfatta de båda stämmorna, liksom man i alla detaljer kan genomlida kärleken i båda dess uppenbarelser. Så kommer temat i en annan oktav - den tredje samtidiga förälskelsen. Den blir nog bara ett svärmeri. I fugan har man redan litet svårt för att ge alla tre stämmorna samma betydelse. Och den fjärde stäminsatsen! Nej, för en genomsnittsmusiker blir det svårt att följa det samtidiga stämförloppet, även om det teoretiskt är nödvändigt och riktigt. Det blir motivstumpar och styckverk som tränger sig på (se min "Vår tids tonalitetsbegrepp", sid. 52). Av kärleken blir det erotiskt och moraliskt kaos.

Jag har läst en bok - "Morgondagens människa" av Beskow - där författaren, om jag förstått honom rätt, menar att religion, moral, samhällsskick o. s. v. kommer att omformas efter de anlag som ligger förborgade i vår arvsmassa. Beträffande morgondagens äktenskap tror han, att det kommer att inledas av en sökandets period, under vilken den unge mannen liksom den unga kvinnan genom erfarenheter så småningom finner sin lämpliga livspartner.

Naturligtvis är detta det rätta sättet. Bland någorlunda modernt orienterade människor sker väl redan nu urvalet till äktenskap på så vis.

Ibland hör man den åsikten, att kärleken på det sättet skulle plottras bort i småportioner, som gjorde den stora kärleksupplevelsen omöjlig. Det är en löjlig och föråldrad försvarsbastion för de tanter av båda könen, som önskar leva kvar i tankegångar, nödvändiga på den tid samhällsskicket gjorde det önskvärt, att kvinnans försörjning säkerställdes av mannens trohet. Den verkligt skakande kärleksupplevelsen, den allra största förälskelsen, den som kan ligga till grund för crimes passionelles, den träffar vid Gud inga oskulder och renlevnadsmän.

Några och tjugo år gammal blev jag nästa gång gripen av en stor förälskelse. Hon hette Dagmar och var syster till min vän Gustaf Paulson. Vi gifte oss när jag var 24 år.

Hon hade humor - kolossal, hon hade i högsta grad det som psykoanalytikerna kallar libido, vilket innebär delvis någonting annat än den innebörd som ordet har hos en allmänhet. Vi fick två barn (flickor) och slipade våra temperament mot varandras. Det slog gnistor ibland, men de sista tre à fyra åren tror jag väl knappast, att vi yttrade något enda ovänligt ord till varandra.

När vi gifte oss, hade Dagmar vunnit ett litterärt filmpris. Hon hade vidare fått någon eller några dikter publicerade i dagspressen. Till professionen var hon ordinarie banktjänsteman men av födsel och böjelse rätt bohemisk, samtidigt som hon underligt nog var den perfekta sekreterartypen, som fann ett nöje i att ordna papper, katalogisera noter o. dyl.

Musikaliskt sett var hennes situation sådan, att hon hade hört mycket musik, hon hade, tack vare brodern Gustaf, fått klart för sig att en musiker måste ha arbetsro, men själv hade hon över huvud taget aldrig sysslat med musik.

Under vårt äktenskaps första år spelade jag dels i orkesterföreningen - dagliga förmiddagsrepetitioner - och dels på kafé - alla kvällar upptagna. Hon ville lära sig spela fiol för att "förstå ditt jobb". Jag försökte komma åt att ge henne en halv timmes lektion i veckan, och vi hade hunnit ungefär halva Hohmann-Sitts violinskola, när hon en dag slog sig ned vid pianot och spelade Schyttes Etude Mignonne. Hon hade mig ovetande tagit pianolektioner och under mer än ett år offrat flera timmar daglien på målmedvetna tekniska pianostudier..

Det var hon som skötte vår ekonomi- enligt min önskan. Fick jag bara cigarrett- och fickpengar och slapp tänka på skatter och hyra, så var jag nöjd.

Så hände sig en dag att hon började resonera om min konstnärliga framtid.

- Du håller på att fastna i grottekvarnen. Du måste rycka dig loss, resa ut och studera vidare.

- Hur i Herrans namn skulle man skaffa pengar till det?!

Då drog hon fram en bankbok, där hon sparat ihop pengar till mina fortsatta studier.

Hennes absoluta självförsakelse, hennes absoluta övertygelse att min framtid var det enda viktiga - därför att den var vår, d.v.s. min, hennes och flickornas, var naturligtvis oerhört sporrande.

Så skickade hon mig till Sondershausen.

Att jag där inte var henne absolut trogen, brydde hon sig inte om. Den saken tog hon mera från den skämtsamma sidan. För övrigt var hon väl åtminstone i tankarna icke heller absolut trogen. Hennes inställning var den, att när man verkligen litar på varandra, så skall man icke behöva förmena sin livspartner det berikande av livet som en erotisk upplevelse kan vara.

När vårt liv var som lyckligast dog hon. Det var en skakande upplevelse, som jag ännu i dag inte kan tala likgiltigt om.

Fostbrödralaget, livsgemenskapen - allt var slut!


* *
*
Men körtlar och hormoner arbetade vidare! Det följde en tid då jag var offer för de lagar, som säger att de kroppsliga funktionerna icke låter sig hämmas.

Liksom jag under värnpliktstidens rekrytmarscher kunde falla offer för hungerns tvångsfantasier (det var ju l917-18 års klass, då vi värnpliktiga levde under en ständig näringsbrist) och då en smörgåsbricka med ost och marmelad kunde vara utsökta njutningar för en förvriden fantasi, allt medan fötterna trampade vidare mil efter mil, så föll jag nu efter Dagmars död offer för den sexuellt ursvultnes erotiska fantasier.

Det var fantasier, som det visade sig att många kvinnor ville hjälpa mig att förverkliga. Är det underligt då, att jag föll för frestelsen att uppleva kärleken à la carte?!

Några av mina kvinnliga partners under denna period blev jag för resten riktigt fäst vid. I synnerhet minns jag en av dem, men det vore kanske indiskret att här gå in på några detaljer.


* *
*
Och så kom Nattsländans juileum!

Nattsländan var en årligen återkommande maskeradbal, som arrangerades av journalisterna i Hälsingborg. Det första året och de närmast följande åren hade jag varit kapellmästare för dansorkestern. Därför blev jag nu inbjuden till jubiléet med tvenne fribiljetter.

Som partner fick jag med mig en ung kvinnlig journalist. När det gällde orkesterföreningens konsertreklam, hade jag haft mycket med henne att göra. Nu fick vi också mänsklig och erotisk kontakt.

Vi gifte oss. Äktenskapet blev kanske inte så lyckat. Det var naturligtvis bådas fel. Hon hade många fina personliga egenskaper men också många egenskaper, som inte passade in i det familjesammanhang, där hon nu blev inkopplad. Därför gjorde vi ofta samlivet till ett sannskyldigt strindbergskt äktenskapsinferno för varandra.

Dessutom hade hon sin egen karriär att tänka på. När jag flyttade från Hälsingborg, blev det ju långa avbrott i det s.k. familjelivet. Slutligen hamnade hon i Stockholm, och så upplöstes detta äktenskap, som naturligtvis endast gett henne besvikelser.

Erotiskt hade vi då redan länge vandrat skilda vägar. Äktenskapet hade emellertid, liksom mitt första, varat i tio år - åtminstone rent juridiskt.


* *
*
Det fanns ingen anledning för mig att tveka inför ett nytt äktenskap, denna gång med en ung sångerska, som kommit att stå mitt hjärta nära. Hon var charmig och fördomsfri. Hon hade musikalisk fackutbildning. Hennes far var en av mina tidigare lärare. Och hon älskade de sina på ett sätt, som kom mig att begripa hur ljuvligt det kan vara med de familjeband, som inte egentligen är band utan en gemenskap till kropp och själ, en styrkekälla och en lycka. Flickan var Elisabet Maull.

Med henne kom åter humorn in i mitt liv - och vänligheten och godheten. Äktenskapet blev inte längre ett nervuppslitande drama. Det blev roligt och soligt, en lugn, trygg gemenskap.

Jag tror nog, att vi båda har den troheten mot varandra, att vi inte kan tänka oss att leva vidare med någon annan partner. Vi kommer att hålla ihop till livets slut. På frågan om vi rent tekniskt sett varit varandra trogna under de tio år vi nu varit gifta kan man kanske svara både ja och nej. Jag tror väl inte att någon av oss någonsin tvekat, när det gällt frågan om vår ödesbundna samhörighet. Men de stimulerande upplevelser, som ett nytt svärmeri eller en ny erotisk kontakt kan skänka, har vi gudskelov icke förmenat varandra.

Och för resten måste jag säga, att de kvinnor jag varit gift med alla till full evidens med sina ibland rätt intensiva svärmerier bevisat, att vi människor är polygama - d.v.s. på ytan. Innerst inne, ovanför det polygama skiktet, finns en botten, som inte kommer till ro, förrän en är funnen - en som är det slutgiltiga, det oåterkalleliga ödet.


* *
*
Rent kronologiskt har jag med detta kapitel fullständigt sprängt ramen kring dessa mina minnesanteckningar. Men livets erotiska aspekter bör kanske hållas isär från det kronologiska skeendet, även om de som här får en sekundär placering. Med tanke på kärlekslivets centrala ställning inom mänskligt själsliv skulle det kanske ha varit befogat att gestalta en memoarserie som denna som ett livs erotiska historia med allt det övriga som oväsentligt staffage. Ibland undrar jag, om inte det hade varit riktigast.

Kapitel XXII: Sondershausen

Den sista biten av resan gick bland Thüringens skogklädda åsar. Vid varje tågombyte hade järnvägen verkat allt lantligare och medresenärerna allt enklare. Nu satt jag inklämd mellan några bönder med skrattande kulmagar och fjäder i hattarna.

Utanför kupéfönstret böljade landskapet fram i mörka, barrskogsklädda åsar. Och på vägen vid sidan om tåget kom en man klädd i tyrolerhatt, korta byxor och stadiga marschskor. I en kätting ledde han en björn, som väl måste ha varit danskonstnär och nu fördes omkring bland bygdens bondgårdar, för att mannen med tyrolerhatten skulle ha ett levebröd. Tåget töffade fram så sakta, att jag kunde se, hur en skock ungar följde efter björnen, hoppade och dansade och lekte björn.

Detta var sannerligen landet, där bröderna Grimms sagor var en levande realitet. Det var något annat än Berlins asfaltgator.


* *
*
- Sondershausen - ropade konduktören.

Jag plockade ihop mitt pick och pack och hoppade av tåget. Och stod plötsligt framför ett stationshus på en perrong, som kunde ha hört hemma i Kråkemåla någonstans i småländska obygden. Fast så värst mycket skog såg man ju inte på nära håll. Det var mest böljande kullar, som nog i århundraden hade burit säd.

Är nu detta det rätta Sondershausen - tänkte jag. Det kanske finns flera olika orter med det namnet, likom man hemma i Sverige har många Broby och många Torup. Det här kunde omöjligt vara en musikalisk kulturstad med opera och konservatorium. Ett konservatorium, där jag visste att Georg Schnéevoigt, Nils Grevillius, Ivar Hellman och Henry Melchers hade varit dirigentelever tillsammans med musikstuderande från hela världen.

Det var ju snöpligt, att man hamnat på fel ställe, men jag beslöt att hålla god min. Man skulle väl alltid kunna låtsa sig vara turist och stanna över natten. Nog kunde man väl få sova i någon bondgård.

Bakom en kulle vid vägen låg emellertid en liten vit villa av svensk förortstyp. Den hade ett rött tegeltak, och på väggen ovanför ingångsdörren hade man målat med stora, svarta bokstäver "GASTHAUS WEBER". - Aha, - sängplatsen för natten var ordnad.


* *
*
Turisten John Fernström gick en liten eftermiddagspromenad - och bakom nästa backkrön såg jag den, staden, som var framväxt ur bröderna Grimms sagor. Där låg den med korsvirkeshus och körsbärsalléer. Där flöt en liten å, och på toppen av en kulle vid sidan om staden låg värdshuset Frauenberg. Ovanför husgyttret skymtade jag ett gammalt slott. Gud, så tjusigt det såg ut! Kanske hade jag ändå kommit rätt.

I bild20
Gatubild från Sondershausen

Naturligtvis gick jag in i staden, och där fann jag följande.

En av de första gatukorsningarna var mellan Beethovenstrasse och Mendelssohnstrasse. Det fanns också en Max Regerstrasse, och i ett cigarrhandelsfönster skyltade herr cigarrhandlaren med Echte Sinfoniezigarren, och det visade sig, att en förpackning av märket Erste Geige kostade Mk 1,50, medan Zweite Geige bara kostade 1 mark.

Jag blev styrkt i min tro, att detta var det riktiga Sondershausen, när jag fann, att ett par av stadens gågossar tydligen som visslings- och igenkänningssignal använde sig av inledningstakterna i Mozarts Eine kleine Nachtmusik, och riktigt säker på min sak blev jag, när jag på en husvägg upptäckte en metallskylt, som meddelade att här i detta hus hade Max Bruch komponerat sin berömda g-mollkonsert.

Tyskarna har, när detta skrives, förvånat världen med sitt Wirtachaftswunder. Det förefaller mig, som om denna nation hade en speciell fallenhet för att förvåna världen. Något av det icke minst häpnadsväckande var väl i själva verket musikstaden Sondershausen. Tänk er en stad av ungefär Ängelholms storlek med en opera, där man spelar såväl Fidelio som Carmen och Madame Butterfly. En opera med Richard Strauss' Salome på den ständiga veckorepertoaren, med Tannhäuser som publikknipande räddningsplanka, när teaterns affärer behövde en uppryckning. Den sextio man starka orkestern fyllde ju praktiskt taget halva parketten på denna teater, som för övrigt också odlade den litterära talscenen med verk av Shakespeare, Ibsen och Strindberg.

På torgdagarna var det faktiskt brukligt, att torgmadammerna någon halvtimme lämnade sina stånd i en välvillig medmänniskas omvårdnad och tog med sig en flaska pilsner och ett par smörgåsar upp på teaterns galleri, där de avlyssnade en generalrepetition på Trubaduren eller Friskytten.

Det är klart, att dessa småstadsföreställningar kanske ofta närmade sig det pekoralistiska spexet. Det berättas t.ex., att den sedermera så högvördige professorn vid Kgl. Musikhögskolan i Stockholm Oscar Lindberg under sin tid som dirigentelev i Sondershausen hade en förbluffande fin falsettröst. Han tjänstgjorde dessutom som biträdande repetitör vid operan, och vid något tillfälle hände det, att en liten birollssopran sjukanmälde sig. Den unge Lindberg klädde sig i kjolar, hoppade vid kvällens föreställning in på scenen och sjöng partiet i falsett.

Den saken har han mycket noggrant hemlighållit här i Sverige, men i Sondershausen skrattade man på min tid ännu gott åt episoden. Det lär ha varit vid en premiär. Varken publik eller kritik hade märk något.

Jag var ju litet nyfiken på mina skandinaviska föregångare i Sondershausen, så en av de första dagarna gick jag in på sekretariatet och intervjuade den Herrn Sekretär Jule Graboffsky om de tidigare nordiska musikstuderandena vid konservatoriet. Namnen kände han ju, men annars var han faktiskt rätt förtegen. Vad jag fick ur honom var egentligen bara, att Georg Schnéevoigt var "ein schrecklicher Mensch". Nå, det omdömet har ju Schnéevoigt fått på många andra håll. Om Henry Melchers visste emellertid den gode Jule att berätta, att han hade "eine sehr hübsche Frau. Wissen Sie, Herr Fernström. - Pariserin - ah - wunderbar!"

När jag kom till Sondershausen, hade jag ju den föreställningen, att inträdesprovet i dirigentklassen skulle vara ohyggligt svårt. För Gustaf Paulson hade jag studerat in Beethovens klaversonat op. 14 nr 1 i E-dur, första satsen, som jag spelade upp. Jag hade dessutom med mig kompositioner, harmoni- och kontrapunktsexempel en masse och hade för säkerhets skull t. o. m. lånat med någon fullskriven uppgiftsbok till gammal kontrapunkt av Gustaf Paulson. Den lämnade jag också in, men hu vad jag skämdes!

Professor Corbach, konservatoriets direktör, kastade bara en blick på instrumentationen i min andra symfoni och tittade på högen av uppgiftsböcker.

- Nå, det där tycks Ni ju ha gått igenom alltsammans. Några teoristudier behöver Ni inte befatta Er med här. Fiollektioner för mig hinner Ni inte med. Som dirigentelev måste Ni arbeta med pianospelning och partiturspelning.

Det finns många, som har studerat vid dirigentklassen i Sondershausen. I vissa fall bara några månader. Konservatoriet bedrev - och måste göra det - s.k. realpolitik. För honorarens skull togs elever emot, som egentligen icke önskade lära sig något, utan bara ville kunna åberopa studier i Sondershausen som merit. Beträffande mig låg ju saken litet annorlunda till, vilket Corbach tydligen också förstod. Jag ville skaffa mig den tyskutbildade dirigentens praktiska kunskaper. Följden var, att jag faktiskt måste sitta vid pianot och jobba med min pianospelning (två lektioner i veckan för professor Graboffsky), min partiturspelning (också två lektioner i veckan för professor Graboffsky) och min generalbasspelning (två lektioner i veckan för en av Hugo Riemanns elever, som hette Wolff; förnamnet har jag glömt).

Därtill kom det allra viktigaste - den praktiska orkesterdirigeringen. Konservatoriets orkester gav en symfonikonsert var fjortonde dag och hade två grundliga repetitioner i veckan. Då dirigerade endast vi dirigentelever, medan Corbach satt vid sidan om och utdelade kritik.

Av dirigenteleverna var jag ju faktiskt den ende, som hade en mångårig symfoniorkesterrutin. Det märkte snart eleverna. Följden blev, som Jule i förtroende meddelade mig, att de solistelever, som med hälsning från respektive lärare kom in på sekretariatet för att anmäla sig som solister till nästa konsert, brukade tillfoga: "Aber der Fernström muss dirigieren."

Många gånger funderade jag på att vägra. Jag tyckte icke, att det var rätt mot de andra dirigenteleverna. Men så tänkte jag på vilken utomordentlig nytta man hade av att som dirigent träna upp sin sinnesnärvaro samman med dessa osäkra och av rampfeber paralyserade elevsolister. Den träningen har jag haft mycken nytta av senare.

Redan många år tidigare hade jag hos "Quartenmüller" i Berlin fått lära mig, att en helt vanlig "Harmonieschüler" skulle kunna improvisera fugor - nämligen om man hörde till den kategori av elever, som i det avseendet var bildbar. Här i Sondershausen fick jag lära många andra saker, som kanske verkar lika otroliga för skandinavisk kapellmästarurbildning. Det hette, att en kapellmästare skulle spela lika bra efter partitur som efter en pianostämma. För att vi skulle lära oss transponera fullständigt obehindrat, fick vi studera Clementis sonatiner, som skulle kunna spelas upp i alla tonarter. Palestrinas körverk skulle spelas efter partitur i c-klaver men skulle också kunna spelas efter partitur transponerade hur många tonsteg som helst. Ärligt talat var det ju inte många av dessa meritfiskande utlänningar, som tog så värst allvarligt på denna form av utbildning. Men själv slet jag ohyggligt. Då jag dessutom icke var pianist utan fiolist, hade jag speciella svårigheter.

Efter hemkomsten till Sverige kom jag tyvärr inte att få en ställning, där mitt kunnande på något sätt kom att utnyttjas. Vad har en fiolist i en symfoniorkester för användning av förmågan att på ett tangentinstrument spela ackompanjemangsstämman i Händels sonater direkt efter en besiffrad basstämma?! Så många gånger har jag naturligtvis med vemod tänkt på allt det jag en gång i tiden åtminstone trodde mig kunna men som nu hör till de bortglömda ungdomsfärdigheterna.

Den kväll jag för sista gången hade gjort en uppspelning på piano - det var skalor och etyder och Mozarts à la turca-sonat, det står i mitt diplom - slog jag igen pianolocket och försäkrade min goda vän Ilse Bötcher, att nu skulle jag aldrig i livet öva piano mer. Det löftet har jag nästan hållit. Jag ackompanjerade dock själv en gång i Hälsingborg en elevafton med mina fiolelever, och före den måste jag erkänna, att jag faktiskt "övade in" pianostämmorna till såväl Paganini-Wilhelmijs Introduktion och Tema med variationer som Spohrs 8:e violinkonsert och Vitalis Chaconne.

Den som ville arbeta och lära sig något kunde ju i Sondershausen pressas in i ett hektiskt studietempo. Naturligtvis fanns det där som överallt lättingar, för vilka arbetets ära och arbetets glädje var okända begrepp. Men även de ivrigaste arbetsmyrorna kunde konsten att kasta loss och finna avkoppling i ett nöjesliv, som också var intensivare än vad som är brukligt vid nordiska konservatorier.

Staden hade två ordinarie poliskonstaplar, som väl närmast betraktades som smått löjeväckande figurer, när de nattetid smög sig efter varje sen flanör. Men när konservatoriet hade fest, inkommenderades sex extrakonstaplar. Och det behövdes.

Den första konservatoriefesten under min tid i Sondershausen skulle gå av stapeln. Jag anmälde inte mitt deltagande. Det hettes nämligen, att man skulle tåga åstad ända upp på Frauenberg, där festen huvudsakligen skulle avhållas. Tyskarna tycker ju om att marschera i tåg, men för mig hade det ingen lockelse. Från mitt fönster på tredje våningen i det sexhundraåriga ruckel, där jag lyckats få bostad, såg jag tåget draga förbi. I täten gick professorerna Corbach och Garboffsky. Så följde övriga konservatorielärare i noggrant iakttagen rangordning. Sedan kom en sextio mans blåsorkester, sammansatt av konservatoriets blåsarelever. I själva elevkåren, som tågade fram bakom blåsorkestern, gick dirigenteleverna först. De följdes av eleverna i operaklassen, och så kom alla instrumentalisterna. Alla placeringar i tåget var noggrant gjorda efter den rang, som tillmättes vederbörandes studiefack. Allra sist gick konservatoriets städerska.

Detta med rangen var en mycket viktig sak i dåtidens Tyskland. Det berättas t.ex., att bland Lohorksterns orkesterfruar ansågs det otänkbart, att makan till en första flöjtist skulle kunna umgås med andra flöjtistens fru. Hon måste söka sitt umgänge bland fruarna till orkesterns första blåsare.

Också inom elevkåren kunde man märka denna rangskillnad. Det var t.ex. brukligt, att de av orkestermedlemmarna, som var av god familj och alltså hade fått lära sig bildade umgängesseder, efter repetition skyndade fram för att hjälpa dirigenteleverna på med rocken. För dem, som kom från det demokratiska Sverige, verkade ju sådant närmast pinsamt. Och som professorerna behandlades! Inte skulle man t.ex. i Stockholm kunna tänka sig, att en dirigentelev framför orkestern hoppade ned från podiet för att med sin näsduk damma av den stol, som Tosse Mann skulle sätta sig på. Men sådant hände alltså i Sondershausen.

Nu var det alltså den kväll, då konservatoriefesten skulle avhållas i värdshuset uppe på Frauenberg. När tåget hade dragit åstad, släntrade jag i min ensamhet bort till Haus zur Tanne, den restaurang, Franz Liszt brukat frekventera, när han i Sondershausen gjorde förberedande uruppföranden av sina symfoniska dikter, innan han vågade släppa fram dem i Weimar. Det var också här Max Reger och Carl Corbach hade avhållit sina symposier på den tid de turnerade tillsammans.

Ensam med en flaska vin satt jag och fantiserade om konservatoriefesten. Kanske borde man gå dit. Jag hade ju hört vilda historier om den lössläppta glädjeyran vid sådana tillfällen. Vid den senaste festen hade det hänt, att när solen gick upp, kastade den fullaste professorn kavajen av sig. I bara skjortärmarna satte han kurs mot den uppgående solen, sträckte armarna i höjden och skriade: Der Sonne entgegen! Så rusade han fram över kanten och började rulla nedför stupet. Det var hagtornsbevuxet, så han fastnade rätt snart. Se 'n lär han ha fått köras hem i en skottkärra.

Nå, där satt jag alltså och funderade, och slutet på visan blev naturligtvis, att jag frampå nattkröken hamnade uppe på Frauenberg. När jag öppnade dörren till värdshussalen, dansade just konservatoriets skönaste kvinnliga organistelev mitt på golvet med sin lärare och med pianoprofessorn Graboffsky. De båda herrarna höll henne i var sitt ben, så dansstegen måste hon ju ta med händerna.

Mycket mera av nattens händelser minns jag inte. Nästa dag härskade en duven dagen efter-stämning i hela den lilla staden. Klockan 4 på eftermiddagen skulle vi ju rätteligen ha orkesterrepetition. När klockan slog, fanns inte en människa på orkesterestraden, men på en bänk satt fem väntande dirigentelever. Då öppnades dörren till den gamla furstliga logen uppe på läktaren. Det var professor Corbach, som kom in. Orakad var han och utan krage och med blodsprängda ögon. Han tittade sig omkring i salen med trött blick och fick syn på oss dirigentelever:

- Na, da sind Sie ja!

Så skickade han oss upp till Frauenberg för att längs vägen och i busksnåren där omkring söka efter under hemfärden borttappade trumpetmunstycken, notklämmor o. dyl. Instrumentförrådet var efter aftonens händelser mycket illa åtgånget.


* *
*
Det glada lättsinnet gick mycket bra att sammankoppla med arbetsintensitet. Rätt typisk för denna sorts livsstil var min gode vän Spalteholz. Han kunde omöjligt vara varken jude eller arier, för han såg närmast ut som någon sorts halvblodstungus eller samojed. När föräldrarna inte längre ville betala för hans studier i Sondershausen, lyckades han och en god vän få disponera en kolonistuga uppe i en skogsbacke. Där odlade de grönsaker, som de sålde på torget, och när pengabehovet blev alltför påträngande, skickades alla deras gamla smutskläder hem till respektive ömsinta mödrar. De skickades mot efterkrav. Så var situationen räddad för den gången. När jag reste från Sondershausen, hade Spalteholz börjat tjänstgöra som Chorrepetitor vid operan, så man får väl hoppas, att den värsta ekonomiska nöden var över. Bara nu han med sitt utseende under slutet av trettiotalet kunde klara Hitlers arierparagrafer!

Och romantiken blommade, i synnerhet på våren och sommaren.

Kanske var den s.k. sexuella moralen av rätt betänklig standard, om den bedömdes av dem, som ännu var inställda på förkrigstidens erotiska konvenans. Stadens styrande myndigheter hörde nog i regel till de åldersgrupper, som fått sin livssyn stabiliserad redan före 1914. Nu var det så, att de äldre herrar och damer, som gärna tog sig en eftermiddagspromenad i de natursköna omgivningarna, ville hugfästa sitt minne genom att göra en s.k. Stiftung. Denna Stiftung bestod i regel av en bänk, på vilken givarens namn skulle anges, och som skulle placeras på något av donators favoritställen. Det väckte ohejdad munterhet bland ungdomen, när stadens myndigheter "av hänsyn till det sedliga tillståndet" beslöt att avböja alla bänkar, som mätte över en meter i längd. Att man efter 1914 börjat mera allmänt använda sig av tekniska förfaringssätt, vid vilka bänkens längd inte hade någon betydelse, hade tydligen undgått gubbarna.

Att det biologiskt riktiga kärlekslivet skulle göra förälskelsen blottad på romantik och poesi är såvitt jag kan förstå en idiotisk lögn, som uppfunnits av själsliga eunucker och konvenansslavar. Nog levde romantiken bland ungdomarna i Sondershausen, och när man gick en ensam kvällspromenad i någon av de omgivande skogarna, kunde man i mörkret höra, hur det prasslade av parningslekar i snåren. Var det rådjur, var det hjortar, eller var det Thüringens ungdom?


* *
*
Och så var det tid för mig att återvända till orkesterslitet i Hälsingborg.

Kapitel XXIII: Åter i Hälsingborg

Den höst jag gjorde första studieresan, den till Berlin, gav Gustaf Paulson och jag i Hälsingborg vår första violin- och pianoafton. Programmet upptog för min del bl.a. Saint-Saëns' h-mollkonsert och Paganini-Wilhelmijs Introduktion och Tema med variationer.

Sedan försökte vi praktiskt taget årligen ordna en liten konsertturné. Men då vi fann, att förlusten för varje konsertafton blev hundratals kronor, inskränkte vi oss så småningom till att endast årligen ge en konsert i Hälsingborg. Jag ville gärna få den kontrollen på att jag arbetade vidare på mitt instrument. Kompositionsarbetet hotade nämligen att jämte eleverna tränga undan det rent violinistiska arbetet.

Under åren före vistelsen i Sondershausen hade jag emellertid så smått börjat dirigera. Gustaf Paulson och jag arrangerade elevkonserter, där mina elever samt ett antal engagerade yrkesmusiker fick utgöra den ackompanjerande orkestern.

År 1927 blev jag vald till ordförande i hälsingborgsavdelningen av Svenska Musikerförbundet, och i slutet av vårsäsongen organiserade jag i musikerförbundets regi en sydsvensk musikfest. Hilding Rosenberg dirigerade en av sina symfonier, Gunnar Ek dirigerade sin andra symfoni och Knut Håkansson sitt körverk "Skåne". Vid kammarmusikkonserterna uppfördes en stråkkvartett av Gustaf Paulson och en violinsonat av Edvin Kallstenius, som kom med i detta sydsvenska program därför att han faktiskt en gång varit elev vid gossläroverket i Hälsingborg och där avlagt studentexamen. Vid samma konsert spelades min andra stråkkvartett.

Allt detta betydde ju, att jag måste komma in i ett rätt hektiskt arbetstempo, såväl när det gällde musikaliska som organisatoriska uppgifter. Jag hade nog på känn, att man på vissa håll fann mig litet för energisk och framåtsträvande.

Vid sammanträdena med programrådet för sydsvenska musikfesten hade jag blivit erbjuden att göra min andra symfoni. Men jag avböjde, då jag tyckte det vara viktigare, att hälsingborgspubliken skulle få göra bekantskap med symfonierna av Rosenberg och Ek. Man föreslog då, att jag i stället under höstsäsongen 1927 skulle få framföra symfonin i orkesterföreningen.

När saken blev aktuell, hade jag redan komponerat min tredje symfoni, "Exotica", och ville hellre göra den.

Symfonin ifråga är ren programmusik, och programmet utgöres av citat ur Birger Mörners bok "Arafis' tropiska år". Det kan väl vara onödigt att anföra alla de delvis rätt poetiska Birger Mörnerska satsrubrikerna. Det stora finalrondot hade emellertid benämningen "Fest hos kannibalerna från de fem byarna vid den namnlösa floden".

Publik- och pressuccès blev det förstås i Hälsingborg, men när jag gästdirigerade symfonin i Norrköping, ställde sig kritiken rätt avvisande, och en av tidningarna publicerade sin recension under rubriken "Kannibalfest på Hörsalen".

I bild21
Så här såg en hälsingborgstecknare i Öresunds-Posten John Fernström någon gång vid slutet av 20-talet


* *
*
Efter hemkomsten från Sondershausen fortsatte jag att arbeta i det febrila tempo jag tillämpat sedan 1927. Och nu började man på vissa håll känna sig irriterad över denna arbetsintensitet. En av recensenterna skrev vid något tillfälle, att jag arbetade på energiskt som en tysk handelsresande.

Vid sidan om mitt arbete som första violinist i orkesterföreningen lade jag då ner ett icke obetydligt arbete på musikerförbundets rent fackliga angelägenheter. Samma höstsäsong gjorde jag också med ett av mig grundat körsällskap Brahms' Ein deutsches Requiem och ett sceniskt framförande av Glucks Orfeus.

Då jag skaffat mig utbildning som symfonikapellmästare och dessutom i olika sammanhang dirigerat orkestern, ansåg sig orkesterföreningens styrelse icke kunna underlåta att engagera mig som dirigent också på några av sina ordinarie konserter. Så blev jag i tillfälle att dirigera bl.a. ett par Mozartsymfonier, mina egna Symfoniska variationer samt min fjärde symfoni.

Då tyckte jag tiden var mogen för en framstöt, som skulle hjälpa mig att komma in på kapellmästeriet som yrkesbana. Jag skickade därför in en skrivelse till orkesterföreningens styrelse, i vilken jag anhöll om kontrakt som andre kapellmästare, och i vilken jag framhöll, att jag icke begärde förhöjd lön samt förutsatte fortsatt tjänstgöring som första violinist i orkestern vid alla de program jag icke själv dirigerade.

Olle Lidner var nu sjuttio år gammal och borde mänskligt att döma varit färdig att dra sig tillbaka. I varje fall tycker man icke, att han kunde ha anledning att lägga hinder i vägen för "Nachwuchs" på kapellmästarbanan. Men på grund av hans motstånd avslogs den av mig inlämnade framställningen.

Det fanns emellertid krafter i orkesterföreningens styrelse, som ville utnyttja mitt arbete. När därför konserthuset i Hälsingborg skulle invigas - det var vid början av höstsäsongen 1932 - lyckades man få mig utsedd till orkesterföreningens intendent. Det ålåg mig då att dirigera samtliga s.k. studiekonserter, ett visst antal populärkonserter samt en symfonikonsert varje säsong. Den s.k. Symfonikören, som egentligen inte var något annat än det körsällskap jag tidigare hade grundat, skulle jag också ha hand om som repetitör. Det blev inalles tolv à fjorton konserter per säsong att dirigera (vid alla konserter jag icke dirigerade satt jag ju som första violinist), förutom körarbete under två kvällar i veckan. Den musikaliska arbetsbördan kunde väl motiverat yrkesbeteckningen "andre kapellmästare", men när jag nu inte fick kallas det utan skulle vara intendent, så följde därmed reklamchefsjobbet för sextio à sjuttio konserter per säsong, redigering av alla program med programnotiser, underhandlingar om lokaler och delvis engagerandet av solister jämte en massa kameralt arbete.

Det var tre mans arbete: full tjänst som violinist i orkestern, full tjänst som intendent med allt vad detta innebar, konstnärligt ansvar för så stor del av verksamheten, som annars rätteligen kunde ha begärts av en andre kapellmästare. Så skulle jag vara familjefar och dessutom ägna mig åt det som jag hade börjat betrakta som mitt egentliga levnadskall - komponerandet. (Den solistiska violinspelningen hade jag efter Sondershausen fullständigt lagt åt sidan.)

Mitt Stabat mater, min klarinettkonsert, mina symfonier nr 5 och 6, min 3:e stråkkvartett, mitt concertino för flöjt med damkör och liten orkester m.fl. verk tillkom under denna tid.

År 1938 meddelade Musikaliska Akademin, att den icke ansåg sig kunna tillstyrka ett bibehållande av statsanslaget, om icke den nu snart åttioårige Olof Lidner ersattes med en yngre kraft. Det skulle alltså bli dirigentval.

Jag hade då redan varit med i konkurrensen om dirigentbefattningarna i såväl Gävle som Norrköping.

I Gävle hade den norske statsministerns son, Johan Ludvig Mowinckel, försökt införa en modernare, kanske något amerikaniserad anda. Han tillhörde också tydligen det kotteri i Gävle, som just då sökte lancera "den nya gävleandan".

Vad Gävleborgs Orkesterförening beträffar så tog sig väl den mowinckelska andan ibland litet underliga uttryck. Att han varje dag när orkesterföreningen hade konsert hissade flaggan i topp på den villa, där han bodde, var bara ett naivt reklamtrick. Och när han prydde alla orkesterföreningens annonser och trycksaker med ett #, till vilket han fogade förklaringen: "Korset som höjer, Orkesterföreningens märke", så var detta väl närmast ett utslag av modern reklamanda. Värre var det, när han försökte locka publiken med ett sådant program som "En dag i Grönköping", där han skildrade dagens gryning på så sätt, att orkestermedlemmarna instruerats att lägga huvudena fram på notställen och med ljudliga snarkningar simulera sömn. Så småningom skulle de vakna och spela Griegs "Morgenstemning". Så har det i varje fall berättats mig. Vid något program ville han skildra skillnaden mellan svart musik (negermusik) och vit musik. Den svarta dirigerade han med en svart taktpinne och den vita med en vit. Då Gottfrid Berg, som då var recensent i en gävletidning, hade skrivit en ofördelaktig recension, svarade Johan Ludvig Mowinckel med att på nästa konsert framföra en fantasi han hade komponerat över "Höga berg och djupa dalar". Han lär därvid ha vänt sig till publiken och förklarat, att den var tillägnad en recensent i Gävle, som hette Berg och var hög.

Johan Ludvigs ständiga muntliga kommentarer och oberäkneliga infall hade naurligtvis slutligen tröttat ut den musikaliskt fordrande delen av gävlepubliken. Och när han slutligen gav "En afton i trolldomens tecken", vart måttet rågat. Det blev anmälan till Kgl. Musikaliska Akademin, och Mowinckel måste avgå. Den herostratiskt ryktbara trolldomsaftonen lär ha tillgått så, att programmet började med uvertyren till Trollflöjten, varefter en s.k. trolleriprofessor kom in och gjorde konster för publiken. Så följde som mellanspel ett potpurri ur operetten Trollkarlen vid Nilen, och så omväxlade programmet med trollkonster och mer eller mindre "trolsk" musik, för att så småningom sluta med Trollkarlens lärling.

Mowinckel visste, att jag hade haft en viss framgång med mina s.k. studiekonserter i Hälsingborg. Han skrev mig ett mycket vänligt brev, där han talade om, att han ansåg mig vara den ende, som skulle kunna fortsätta "i hans anda".

Ryktet om hans bravader i Gävle hade ju ännu icke nått mina öron, så jag kände mig mycket smickrad och lovade att komma upp till Gävle och göra en kåserikonsert. Programmets rubrik var "Att skildra eller icke skildra - programmusik och absolut musik".

I pressen hade Mowinckel publicerat en artikel, där han talade om att jag var hans specielle kandidat. Dagen efter konserten fick jag av tidningarna besked om, att problemställningen när det gällde musik i Gävle sannerligen icke var att skildra eller icke skildra utan snarare att prata eller icke prata vid konserterna. Det var ju något av en kalldusch efter den succès konserten faktiskt hade varit.

Därmed var jag praktiskt taget utslagen vid kapellmästarkonkurrensen i Gävle.

Skall man döma Johan Ludvig Mowinckel endast efter det som här ovan har berättats, så framstår han ju snarast som en komisk figur. Ett sådant omdöme vore emellertid orättvist. Han var för det första verkligen en god musiker och dirigent, för det andra hade han en strålande självironi, och för det tredje var han en fin och god människa. Hans konstnärskap kan kanske vara svårt att exemplifiera i detta sammanhang. Om hans självironi vittnar väl anekdoten om när han skulle gästdirigera en orkester med ett relativt lättspelat program. Den ordinarie kapellmästaren förmanade honom att absolut avhålla fyra repetitioner, då orkestern icke borde skämmas bort med alltför lättvindigt repetitionsarbete. Efter tre repetitioner var Mowinckel färdig och skickade iväg orkestern. För kapellmästaren förklarade han, att han icke var en så bra kapellmästare, att han kunde göra fyra repetitioner. Beträffande den beryktade trolleriföreställningen förklarade han för mig med glimten i ögat, att "den store skandale var ju slet ikke den, att jeg engasjerte en tryllekarl. Den store skandale var ju den, att han kunne slet ikke trylle".

Det fanns många berättelser om hur han lät sitt goda, varma hjärta råda i situationer, då han som chef för en kulturinstitution borde handlat mera kallhamrat. När jag skulle repetera in mitt program med gävleorkestern, blev jag förvånad över att en av fiolisterna tycktes fullständigt nonchalera mina anvisningar beträffande stråk o.dyl. Johan Ludvig satt som åhörare vid repetitionen, och jag tänkte, att det kanske var bäst att i pausen rådgöra med honom, innan jag tog i med hårdhandskarna med hans orkestermusici. - För allt i världen, med den mannen fick jag icke lov att bråka, hans familj var absolut beroende av gaget, och själv var han endast försöksutskriven från sinnessjukhus. Ett ovänligt ord eller t.o.m. bara en besvikelse inom yrket skulle kunna vålla ohjälplig skada.

Just den kvällen hade orkestern engagemang för att spela på en biopremiär. Det hade stått anslaget i repetitionslokalen. Den nyssnämnde mannen hade tydligen icke uppfattat detta, varför Johan Ludvig efter uvertyren skyndade sig upp på repetitionslokalen och plockade ner anslaget. Sedan sprang han omkring till orkestermedlemmarna och fick dem att lova att icke för sin tankspridde kollega nämna något om att orkestern hade haft engagemang.

Efter konsertsäsongens slut lämnade Johan Ludvig Mowinckel Sverige. Under de oroliga ockupationsåren i Norge gick han en våldsam död till mötes.


* *
*
Något år senare var det platsen som dirigent för norrköpingsorkestern som var ledig. Av de många sökandena plockades efter ansökningshandlingarna ut fem man, som kallades att provdirigera. Efter min provdirigering hade jag ett samtal med orkesterstyrelsens ordförande och reste därefter hem till Hälsingborg med den uppfattningen, att jag väl närmast endast hade att vänta en vecka på kontraktet. Så blev det emellertid inte. Den siste provdirigenten, Heinz Freudenthal, fick platsen och jag ett brev från en av orkesterkollegorna, som uppbyggde mig med skvallerhistorier om diverse musikpolitiska och finansiella operationer, som enligt hans mening skulle ha påverkat valet. Ja, men vid ett kapellmästarval i dessa småorkestrar, där kapellmästarens uppgift var att vara orkesterns allt i allo, dess förkämpe och representant i alla situationer, måste ju hänsyn tas till många faktorer.

* *
*
Och så blev platsen vid hälsingborgsorkestern ledig. Rent formellt sett måste jag ju säga upp min befattning som orkestermusiker och intendent. Just i samma veva hade jag ett personligt samtal med Radiotjänsts dåvarande musikchef, som erbjöd mig platsen som radiokapellmästare för skåneorkestrarna. Jag bad att platsen skulle hållas öppen i avvaktan på resultatet av dirigentvalet i Hälsingborg. Det blev alltså inte frågan om något kontraktskrivande, vilket jag sedan fick anledning att ångra.

Om provdirigeringarna och valet kan jag kanska fatta mig kort.

Efter provkonserterna ansåg man sig endast kunna reflektera på mig, Eric Bengtsson, som sedan placerades i Gävle, och Sten Frykberg, som fick platsen. Orkestern hade beretts tillfälle att rösta på kapellmästarekandidat, varvid jag fick majoritet. Orkesterstyrelsens mycket affärsmässigt inställde ordförande visade emellertid på att Sten Frykberg lyckats få högre publiksiffror vid sina provkonserter. Och vi andra, som hade trott, att uteslutande musikaliska synpunkter och icke något eller några hundratal fler besökare på de tre konserterna skulle vara avgörande!

Sten Frykberg var emellertid icke ett dåligt val som kapellmästare för hälsingborgsorkestern.

Själv drog jag vidare till Malmö, där jag nu under tre år kom att vara kapellmästare för Radiotjänst.

Kapitel XXIV: Man är mans gamman

På Klintmans kondis. Vartenda bord i nedre våningen var besatt. Där satt små flickor från stadens butiker och ögonflirtade med välfriserade kontorister vid andra bord. Där sprang servitriser med fyllda brickor, och uppifrån övre våningen hörde man kapellet, som spelade en Tavan-fantasi över Puccinis Tosca. Och vid ett bord i en avlägsen krok satt ett gäng unga musiker från orkesterföreningen - det var mitt första år i hälsingborgsorkestern.

Då stod han där plötsligt och klippte med ögonen. Han stod mitt i trappan upp till övre våningen, rättade på glasögonen och slungade ut en kaskad av djupt barytonalt skratt över lokalen.

- Vem sjutton är det? frågade jag.

- Åh, de e den tossige skolläraren, som kallas musikaliska Johansson, för han har tagit högre organistexamen vid Akademin.

Det var på det sättet jag första gången fick syn på honom. Sedan blev jag bekant med sångerskan och musiklärarinnan Elin Urban-Ohlson, och hemma hos henne fick jag första gången höra Hjalmar Johansson spela piano. Han var väl inte i egentlig mening pianist men spelade vid tillfället ifråga Rachmaninoffs numera rätt utslitna ciss-mollpreludium med ett häpnadsväckande temperament och en hisnande inlevelse.

Med tiden kom jag att spela rätt mycket med Hjalmar. Jag minns t.ex. en söndagsförmiddag, när Karin Swanströms operasällskap gasterade i Hälsingborg. Uppe på Hjalmars kula hade sångaren Eric Åby och några till samlats för en liten pratstund, och då spelade Hjalmar och jag Griegs F-dursonat för dem. Under instuderingen av Wieniawskis d-mollkonsert, som ju kom att bli min debutuppgift med orkesterföreningen, hade Hjalmar Johansson hjälpt mig med ackompanjemanget.

Så blev organistbefattningen i Mariakyrkan ledig, och bland de sökande befann sig Hjalmar Johansson.

- Den här gången skall jag vara klokare än den gången när jag sökte i Tidaholm - förklarade Hjalmar - för då sjöng jag i kantorsprovet Mendelssohns "Jag är ej bättre jag än mina fäder". Och det trodde dom jäklarna, höhöhöhö! Den platsen fick jag inte.

Vid röstningen om organistbefattningen i S:ta Maria i Hälsingborg skulle kyrkan som vallokal hållas öppen så länge fortfarande några röstande infann sig. Malicen påstår, att det som fällde utslaget var det som hände vid restaurangstängningsdags. Då kom alla sta'ns kypare och servitriser och röstade på Hjalmar. För sanningshalten i detta garanteras icke.

Hjalmars första ämbetsåtgärd vid tillträdandet av platsen var emellertid oändligt hedrande. Han begärde ett års tjänstledighet för musikstudier i Leipzig. Det påstås, att Stephen Krehl, som blev hans kompositionslärare, vid något tillfälle beklagade, att Hjalmar icke tidigare hade kommit till honom, "dann hätte ich aus ihm den schwedischen Nationalkomponisten gemacht".

Hjalmar kom hem och spelade en klaversonat, som han hade komponerat i Leipzig. Det var ju ett sobert och välklingande verk, formellt sett fulländat, men vi i vänkretsen var just då rätt bekajade av s.k. modernistiska idéer och gav kanske icke Hjalmar den uppmuntran han var värd. Hjalmar slutade att komponera.

Men han var genom alla åren en strålande färgklick i vänkretsen. Hans recensioner kunde ofta innehålla rätt tokiga infall. En av de senaste gångerna han recenserade mig var efter en symfonikonsert, då Håkan v. Eichwald hade gjort min "tolva". Jag hade just då blivit invald som ledamot i Kgl. Musikaliska Akademin, och Hjalmar Johansson skojde i sin recension om att jag faktiskt enligt Akademins statuter skulle haft rättighet att träda fram och tacka för applåderna iklädd värja och trekantig hatt. "Kan någon människa begripa, varför han inte gjorde det?!"

Det var Hjalmar Johansson, som första gången nämnde Gustaf Paulsons namn för mig. Gustaf var då en i alla offentliga sammanhang fullständigt obekant musikstuderande men ansågs som en mycket talangfull pianistelev till Alexander Stoffregen i Köpenhamn. Gustaf och jag blev bekanta och kom att under årens lopp spela och konsertera tillsammans. Vi studerade komposition hos samma lärare, Peder Gram i Köpenhamn, och hade oändliga diskussioner om såväl musik som om den framtid, vi båda hoppades så mycket på. I ärlighetens namn måste jag medge, att det mest rörde sig om Gustafs framtid. Jag minns t.ex. vid ett tillfälle, när Gustaf fick besök av Georg Crona - numera tecknare och konstnär men då en mycket ivrig violinstuderande.

Alltså, Crona kom in genom dörren och Gustaf reste sig från pianot, där han suttit fastklistrad hela dagen under intensivt arbete.

- Tjänare, Jojje! Det var bra att du kom, så att vi kan gå ut och promenera och resonera om min framtid.

Gustaf Paulson visade sig vara en mycket intressant begåvningstyp. Han var ju nog som musiker och konstnär närmast att betrakta som den poetiske och drömmande romantikern, även om han av sitt mycket omfattande teoretiska kunnande många gånger drevs att skriva musik, som var rätt fränt tidsenlig. Som pianist var han mycket temperamentsfull, men han hade samtidigt ett utpräglat sinne för subtila impressionistiska klangeffekter. Knut Håkansson, som under sin hälsingborgstid blev vår gode vän, engagerade Gustaf att spela det stora variationsverk, som väl är Håkanssons förnämsta verk inom pianolitteraturen, vid den kompositionsafton i Göteborg, då den dödsmärkte komponisten så att säga ville ta avsked av livet. Någon månad före konserten gjorde Gustaf en uppspelning. Han hade byggt upp en klangligt raffinerad och mycket fantasibetonad gestaltning av Knut Håkanssons i grund och botten tämligen robust musikantiska verk.

Knut Håkansson lät Gustaf spela igenom verket utan att komma med några anmärkningar. När det var slut, tittade han på Gustaf med sina bruna ögon och sade:

- Ja, det där är ju en alldeles ny komposition. Men det är faktiskt bra så också. Spela det så.

Samtidigt som Gustaf var den drömske klangpoeten, hade han emellertid en mycket klart tänkande hjärna.Under några år var hans mest omhuldade hobby lösandet av schackproblem. Intrikata musikteoretiska resonemang intresserade honom också.

För den från början Bergenson-skolade musikteoretikern är ju Hugo Riemanns abstrakta teoritänkande ibland en stötesten. Icke så för Gustaf. Palestrinas kontrapunkt liksom Kreneks tolvtonsstudier, allt lärde han sig så amåningom behärska, såväl teoretiskt som praktiskt. Jag tror väl knappast, att någon av de unga avantgardisterna är så förtrogen med den litteratur, som växt upp omkring tolvtonsmusiken som Gustaf Paulson. Detta encyklopediska musikteorivetande kan kanske innebära en fara. Man tappar till slut respekten för alla konventionella och kotterimässiga värderingar. Kanske är det detta plus den med Falstaff Fakir befryndade humorn, som har gjort Gustaf Paulson rätt omöjlig bland alla de enkelspåriga profeterna - var och en för sin lilla tidsströmning.

Tag t.ex. ett par sådana verk som hans orkestersvit "Livet på landet" eller hans Symfoniska variationer - för att nu inte tala om den symfoni han betitlat "Aron Bergenson in memoriam".

I sviten Livet på landet står han fortfarande på någorlunda klassicistisk grund men skojar med en respektlöshet, som kunde varit värdig en George Bernard Shaw, med kända koryféer. Någon utförlig analys av verket kanske vi inte skall bry oss om. Jag nämner endast satsbeteckningarna.

Första satsen heter "Intåg i sommarhagen". Men det är ett intåg, där fräna trumpetfanfarer frammanar en helt annan stämning än Peterson-Bergers bleka nationalromantik.

"Den glade lantmannen" har vid Gud ingenting av Schumann över sig, och i "Flickan med linhåret" får den lilla flickan, som tydligen icke är en alltför avancerad pianoelev, spela den bekanta Kalle Johansson-polkan på det obligata pianot.

Sista satsen kallas "Glada känslor efter åskvädret", vilket tydligt nog anger, att det också här är frågan om en respektlös drift med konventionella begrepp.

Gustaf Paulsons Symfoniska variationer ger först som tema den lilla melodi, som i nybörjarskolor för piano brukar kallas Irländsk folkvisa ("Hade jag vingar, som duvan jag flög"). Det behövs ju inte mer för att ett igenkännande leende skall glida över publikens anleten och för att herrar kritiker betänksamt skall skaka på huvudet. Detta tema varieras sedan som militärmarsch för blåsorkester, som slow-fox för jazzorkester, som tjusiga stråkkantilenor och som rafflande modernistiska orkesterintermezzi.

Symfonin "Aron Bergenson in memoriam" är byggd över ett tematiskt material, som utgöres av den givna basstämman i första exemplet ur exempelsamlingen till Aron Bergensons harmonilära. Att av ett så enkelt material kunna bygga en symfoni så fylld av musikaliska händelseförlopp visar på ett sällsynt tekniskt mästerskap.

Att sedan delvis publiken men framför allt kritiken ofta har ställt sig oförstående, bekymrade inte vännen Gustaf, som gärna fick sig ett gott skratt på kritikens bekostnad.

Hans respektlöshet får förresten inte bara uttryck i musik. När jag för några år sedan skulle dirigera en Sinfonia da chiesa av honom, fann jag på partiturets sista sida - just där Haydn och de andra gamla gossarna brukade skriva "Soli Deo Gloria" - följande text av tonsättaren: "Gustaf Paulson en del av äran".

Att kritiken så ofta ställt sig avvisande har kanske delvis berott på de respektlöst flugiga programkommentarer, som Gustaf så gärna bifogat sina verk. När jag någon gång råkat läsa sådana recensioner om honom, har jag - liksom faktiskt ibland när det gällt mina egna verk - kommit att tänka på ett yttrande av Eric Linklater.

"En kritiker". säger Linklater, "är liksom en hundvalp. Pekar man på en sak, ser han inte vart man pekar, utan kommer fram och luktar på pekfingret".

Ja, naturligtvis är det lätt att bli förvillad av en tonsättares egna kommentarer. Men jag tror, att om man i fallet Paulson bortser från dessa och studerar Gustaf Paulsons omfattande symfoniska, kammarmusikaliska, pianistiska och vokala produktion, så skall man nog finna honom vara en av vår tids mest betydande och produktiva svenska tonsättare.

Som konstnärskollega är Gustaf Paulson så oegennyttig och självuppoffrande som endast en verkligt fin människa kan vara. Samtidigt älskar han att chockera, vilket ibland kan bringa honom i mycket underliga situationer.

Ett par ytterligare smådrag för att belysa hans personlighet:

Det är så roligt med falska människor, brukar han säga, för de är alltid så vänliga.

Hans blyghet kan ibland verka närmast patologisk. När jag en gång dirigerade hans Uppståndelsesymfoni i Väsby kyrka, höll prästen i församlingen efteråt ett anförande och riktade sig mot en herre, som satt på den plats, där tonsättaren nyss hade suttit. Den herre, som satt där, var emellertid endast en av tonsättarens goda vänner. Själv låg Gustaf Paulson gömd under bänken.

När Dean Dixon vid en av sina dirigentkurser i Lund för några år sedan hade satt Gustaf Paulsons oboekonsert på programmet, lyckades vi efter många påstötningar få Gustaf att bila ner till Lund för att övervara konserten. Vid generalrepetitionen satt han gömd bakom en pelare i universitetsaulan, men vid konserten var han helt oanträffbar. Då hade han flytt till Conditori Lundagård, där han satt och drack kaffe och inmundigade sin favoritföda, wienerbröd.

Rätt belysande för hans självironi är för övrigt historien om generelrepetitionen vid uruppförandet i Hälsingborg av hans pianokonsert. Brevledes hade han överenskommit med Witkowski att spela konserten, vilken Gustaf tänkte sig som en briljant pianistisk uppvisning och icke ett stycke djupsinnig musik att bedömas med grubblande uppsyn och filosofiskt-estetiska överväganden. Nå, Witkowski kom till Hälsingborg och generalrepeterade konserten, som skulle dirigeras av Olle Lidner.

På ett ställe ville Witkowski ändra ett e till ess. Olle Lidner menade, att det måste man ju fråga tonsättaren om, som satt i lokalen. Gustaf blev framkallad och föreställd för Witkowski, vars personliga bekantskap han tidigare aldrig hade vågat söka.

- Ja, herr Witkowski vill ha ess på det här stället och icke e, menade Olle Lidner.

- Nej, nej, det stället har jag knyckt från César Franck, svarade Gustaf, och han har e!

Witkowski hade väl under hela sin pianistiska bana här i Sverige knappast någon mera strålande succès än med Gustaf Paulsons pianokonsert. Det var ju det Gustaf hade velat med kompositionen. Att sedan verket som sådant blev utskällt bekymrade honom föga.

Jag hade redan varit ledamot av Föreningen Svenska Tonsättare i flera år, när Gustaf Paulson blev invald. Första gången han deltog i årssammanträdet, stannade han liksom jag kvar vid det symposium, som avslutade de mera högtidliga förhandlingarna. Vid något tillfälle hamnade jag ute i "det hemliga rummet" i Stims lokaler, där vi herrar stod i avskilda bås. Då hör jag ett par högtidliga professorer vid Akademin, som resonerar om aftonens upplevelser. Så säger den ene:

- Du, dendär Paulson från Hälsingborg! De va mej en rolig dj-l!

- Ja, det har du rätt i, sa den andre.

Några år senare hade Föreningen Svenska Tonsättares sekreterare Albert Henneberg ordnat en s.k. skiva i sitt hem för några av de kollegor, han önskade sammanstråla med. Då fick vi vara med om den häpnadsväckande upplevelsen, att Sten Broman fullständigt bragtes till tystnad av en annan kåsör i sällskapet, som stal hela kvällen från honom. Det var Gustaf Paulson.


* *
*
Jag har här talat om ett par goda vänner, som kom att betyda mycket för mig under hälsingborgstiden. Några till av mina hälsingborgsvänner skulle jag vilja nämna, nämligen musikläraren och tonsättaren Waldemar Rudolf, redaktören och skalden Carl Schill samt några av mina kära orkesterkollegor och målarvänner.

Dessutom var det under denna hälsingborgstid jag fick kontakt med Föreningen Svenska Tonsättare. Ture Rangström, Kurt Atterberg, Eric Westberg och Albert Henneberg var ju var och en för sig intressanta personligheter. Men Föreningen Svenska Tonsättare får jag kanske behandla i ett senare kapitel.


* *
*
Waldemar Rudolf har jag inte träffat på många år nu, och mänskligt att döma kommer vi väl tyvärr inte att få tillfälle till mycken vidare samvaro. Han var emellertid en sällsynt nobel människa - beläst, intellektuellt och konstnärligt intresserad. Hans försynta väsen jämte det förhållandet att han av ledgångsreumatism blivit fysiskt rätt handicapad gjorde kanske, att han inte gärna ville vara med i alltför exponerade sammanhang. Men otaliga var väl de aftnar, kamratkretsen tillbragte i hans icke vräkiga men med kräsen personlig och artistisk smak ordnade hem. Hans hustru Margareta var som skolkökslärarinna ju professionell kokkonstnärinna och hade också på detta sitt specialgebit en skapande konstnärlig fantasi.

Av Waldemars kompositioner minns jag speciellt ett variationsverk för orkester över den urgamla skånska medeltidsmelodi, som på sin tid fick tjänstgöra som danska radions paussignal, samt en stråkkvartett, som jag var med om att uruppföra, och som jag senare många gånger tänkt försöka ordna ett framförande av. Den är för god musik för att bara gömmas undan och glömmas.

Dan Andersson var i icke akademiska men litterärt intresserade kretsar närmast en legendarisk figur. Det finns otaliga anekdoter om hans fattiga liv. Hans diktsamlingar köpte vi efter hand som de kom ut, och "En spelmans jordafärd" blev ju närmast någon sorts litterär portal in till hans speciella skönhetsvärld.

En av Dan Anderssons goda vänner hade hamnat som journalist på Skånska Socialdemokraten i Hälsingborg. Det var Carl Schill.

En afton i Gustaf Pausons föräldrahem hade vi just suttit och resonerat om Dan Andersson. Öresundspostens sportreferent hade kommit med det yttrandet, att det var märkligt, hur främmande Dan Anderssons vildmarksromantik var för oss nyktra skåningar, och just nämnt, att en sådan dikt som En spelmans jordafärd väl knappast hade något att ge oss. Då tog Carl Schill min fiol och började så sakta knäppa den melodi på vilken Dan Andersson själv brukade sjunga En spelmans jordafärd. Och så nynnade han till med sin rostiga och skrovliga basstämma. Det var inte längre dikten sådan man läser den, naivt och överspänt romantiskt, det var inte längre deklamationsstycket. Det var över huvud taget icke Dan Andersson sådan vi känner honom. Utan den låga, okultiverade stämman tycktes hålla fram för oss ett stycke av den svårmodiga och obotliga ensamhetsmystiken från nätterna kring kolmilor och vindfällen i milsvida norrlandsskogar.

Carl Schill var naturligtvis en skaldenatur, även om hans poetiska alstring kanske inte alltid var så litterärt värdefull. Några dikter av honom har jag emellertid tonsatt.

Själv framsprungen ur A.B.F.:s och folkhögskoleväsendets bildningssträvanden hade han ett starkt intresse för allmogekultur och dylikt. Gamla träskofioler, psalmodikon och liknande saker riktade han sitt samlarintresse mot.

Som mångårig musikrecensent i den tidning, där han var anställd, visade han egentligen en strålande okunnighet i alla fackspörsmål men samtidigt en stilistisk formuleringsförmåga, som räddade hans recensioner från att bli pekoral.


* *
*
Från 1916 till 1939 var jag anställd i hälsingborgsorkestern, med undantag för de år jag gjorde min värnplikt, studerade i Tyskland och de år jag spelade med Galli och var medlem av malmöorkestern. Det var alltså rätt många år jag kom att nötas mot orkesterkollegorna i Hälsingborg. Därför är det rätt märkligt, att så få av dem gjort något djupare intryck på mig. Jag har förut nämnt Charles Barkel, Ernst Törnkvist, Ernst och Johan Hye Knudsen samt flöjtisten Kalle Möller. Och så naturligtvis Christer Barter. De övriga av de här nämnda försvann ju efter något år. Det hann aldrig bli några djupare vänskapsband. Men Christer och jag kamperade ihop under alla åren.

Av de musiker, som under de senare åren från och till var engagerade i orkestern, minns jag med särskild glädje Nils Otteryd. Han var musiksergeant vid Skånska Husarregementet men samtidigt soloklarinettist i orkesterföreningen. Olle Lidner brukade kunna ordna ihop tjänstgöringen, så att den militära och den civila befattningen kunde skötas samtidigt.

Jag blev rätt förtjust i Otteryds ton och skrev för honom min klarinettkonsert, som han spelade såväl vid en av våra konserter som i radio.

Så en dag, när musiksergeant Otteryd är kommenderad ut på tjänstgöring med skvadronen och sitter till häst med signaltrumpeten på ryggen kommer en ordonnans sprängande och meddelar, att sergeanten skall infinna sig på expeditionen.

- Det har kommit telegram att sergeanten har utnämnts till lärare vid Kgl. Musikhögskolan.

Så försvann sergeanten från Hälsingborgs horisont.


* *
*
Under en del år hade vi i Hälsingborg något som kallades Konstklubben. Vi ordnade några utställningar och samlades dessutom till symposier, där vi spelade och diskuterade. Klubbens största betydelse var emellertid, att vi genom den fick kontakt med de flesta av dem, som sysslade med något konstnärligt yrke. Utom oss musiker och en del av de litterärt intresserade journalisterna var det målarna Albert Abbe, Erik Cederberg, i någon mån Per Siegård samt Hugo Gehlin, Georg Crona och kanske några till.

* *
*
Man är mans gamman, säger Havamal. Här har jag nu beskrivit de män, som var min gamman under hälsingborgsåren. Det var en landsortsbohème och en vänkrets, vars like kanske icke är så lätt att uppleta. Naturligtvis var det i viss mån ett sällskap för inbördes beundran, vilket nog framgår av Hjalmar Johanssons replik vid ett tillfälle, då vi efter en konsert avfestade dagens solist.

- Gud, vilken trevlig stad, tyckte herr solisten, och vilka trevliga människor sen!

- Ja, menade Hjalmar, du har haft tur, som råkat i lag med oss, för de e vi, som e di trevligaste i sta'n.

Ja, så tog hälsingborgstiden slut.

Kapitel XXV: Mellanspel i Malmö

Så flyttade jag till Malmö.

Natanael Broman lovade mig guld och gröna skogar både beträffande anställningsförhållanden som radiokapellmästare för skåneorkestrarna och beträffande det ekonomiska vederlaget. Kontraktet skulle emellertid undertecknas av doktor Dymling, som var på utlandsresa. På min direkta fråga förklarade Broman, att saken i alla fall var klar, och att jag utan betänkande kunde hyra lägenhet i Malmö och flytta mina bopålar.

Alltså började jag min tjänstgöring - en tjänstgöring, som kom att bli en bitter besvikelse både mänskligt och musikaliskt.

Vid sin hemkomst lär Dymling ha förklarat, att han principiellt var absolut emot anställandet av någon som helst fast personal vid landsortsorkestrarna. Utsändningarna hade han blivit tvingad till under förhandlingar med musikerförbundet, och det låg i Radiotjänsts intresse att snarast möjligt fullständigt avveckla samarbetet med dessa orkestrar.

Malmöorkestern skulle vara delad i två orkestrar, Malmö Radioorkester och Malmö Underhållningsorkester. Orkesterns ombudsman, Eric Ahlberg, meddelade, att Radiotjänst uppdragit åt musikerförbundet att planera och ordna tjänstgöringen i de båda olika orkestrarna. Detta gjordes utan ringaste hänsyn till musikaliska synpunkter. Det var fackföreningsmässiga tjänstgöringsförhållanden som fick avgöra orkesterns sammansättning vid varje enskilt tillfälle.

Det fanns en del mycket goda musiker i malmöorkestern, men det fanns också en del rutinerade medelmåttor, som närmast torde kunna karakteriseras som fördettingar, för att inte rent ut säga blindpipor. Orkesterns sammansättning vid en speciell utsändning visste ofta varken musikerförbundet eller kapellmästaren besked om förrän samma dag utsändningen skulle äga rum.

Dessutom vägrade Radiotjänst bestämt att betala för mer än en timmes repetition för varje utsändning - vilken ibland kunde vara delad på två sändningar med en halvtimmes mellanrum och med en sammanlagd sändningstid av en och en halv timma. Musikerförbundet vägrade absolut att låta sina medlemmar medverka till någon gratis repetitionstid.

Någon notrepertoar för radioutsändningarna fanns icke i Malmö, utan Radiotjänst meddelade, att allt notmaterial skulle rekvireras från biblioteket i Stockholm. Någon gång lyckades jag få det nedsänt till Malmö, så att jag kunde titta igenom materialet dagen före sändningen, men för det mesta kom det som ilpaket sändningsdagens morgon.

Jag glömmer väl aldrig den gången vi skulle göra Georges Enescus rumänska rapsodi, som jag kände rätt väl tidigare från restaurangmusikens salongsorkesterarrangemang. I Radiotjänsts notkatalog stod det angivet, att materialet var bearbetat för mindre orkesterbesättning av Ivar Hellman. När jag äntligen fick materialet tio minuter innan repetitionen skulle börja, visade det sig, att Ivar Hellmans bearbetning endast gällde hornstämmorna, vilka från sex horn reducerats till fyra. Jag hade bara två.

En rätt pinsam sändning var också den med Cherubinis uvertyr till "Vattendragaren". Det var ju en gammal känd restauranguvertyr, och vem kunde ana, att musikerförbundet just den dagen skulle skicka en orkester, där varken cello eller kontrabas hade förmågan att tillnärmelsevis klara stämman.

Verkligt minnesvärd var också den sändning vi gjorde samma dag som tyskarna hade ockuperat Danmark. Vi repeterade först en timme och skulle sedan ha en timmes sändning med början klockan 1. Efter vår sändning skulle sedan svenska riksprogrammet ha paus till - jag vill minnas klockan 4. I Stockholm hade emellertid ett rykte börjat cirkulera, att tyskarna skulle ha ockuperat även Skåne. För att ta död på detta rykte beslöt tydligen Radiotjänst att låta sändningen fortsätta ifrån Malmö ända till klockan 4. Därom visste vi ju intet, men mitt under sändningen kommer malmöstudions chef, doktor Anderberg, in och lägger en lapp på dirigentpulten. På den lappen stod det: Order från Stockholm. Fortsätt att spela till klockan 4.

Jag lyckades få upp en blyertspenna ur fickan, och medan jag dirigerade med vänsterhand, skrev jag på baksidan av lappen: Spring ut och låna noter i sta'n för 2 timmars extra spelning.

Lappen skickade jag så ner till en av mannarna i orkestern. Inom en halv timme var han tillbaka med en trave noter, och så spelade vi vidare, allting prima vista, tills klockan blev 4 - endast avbrutna av d:r Anderbergs anmälan för varje nummer: "Nu spelar Malmö Radioorkester etc. ...."

Dessa arbetsförhållanden måste ju kännas i hög grad förnedrande, och tanken på sändningarna blev närmast en mardröm. Det var därför faktiskt med en känsla av befrielse jag erfor, att Konserthusstiftelsens intendent, Emil Gagner, och Georg Schnéevoigt rest upp till Stockholm och av Radiotjänst krävt, att Schnéevoigt som malmöorkesterns ordinarie dirigent skulle få ha hand om radioutsändningarna, vilka skulle ges icke av de två tidigare nämnda småorkestrarna utan av den samlade ordinarie orkestern och med program, som plockats ut ur orkesterns ordinarie konsertplan.

För att tysta all eventuell opposition inom orkestern höll Schnéevoigt vid en repetition ett anförande, i vilket han försäkrade orkestern, att han inom ett år skulle ha utverkat samma betingelser för malmöorkestern gentemot Radiotjänst som de betingelser, vilka gällde göteborgs- och stockholmsorkestrarna. Om detta icke lyckades honom, skulle han efter ett år dra sig tillbaka från radiodirigerandet.

Nå, detta är väl ännu i denna dag en orealiserbar utopi. Men Schnéevoigt stod troget kvar som radiokapellmästare så länge han levde.

Själv flyttade jag så småningom till Lund, där ett nytt verksamhetsfält öppnade sig för mig.

De malmöår jag här har skisserat i stora drag var naturligtvis en besvikelsens tid, när det gällde det rent yttre. Den inre fördjupning och den stilla ensamhetens glädjekällor dessa år hade att ge kommer jag att återvända till. Men kontakten med omvärlden höll på att göra mig rätt bitter.

Jag kom från Hälsingborg med den övertygelsen, att konstens broderskap skulle öppna alla dörrar - åtminstone i musikaliskt och konstnärligt intresserade kretsar. Men hej vad jag bedrog mig! Överallt fick man känna sig som en utböling. Några exempel kanske kan vara värda att nämna.

Jag hade bl.a. den lilla idén att på Malmö museum skulle kunna ordnas en fortlöpande konsertserie, som för skånska tonsättare och skånska vokal- och instrumentalartister skulle kunna få samma betydelse som Skånes Konstförening har för skånska målare och skulptörer. Jag hade också en konferens med intendent Fischer på museet, där jag framlade mina planer. De ekonomiska garantierna var ordnade. Men alltsammans stupade på ett rent, skall vi säga, "musikpolitiskt" motstånd.

Till Emil Gagner vände jag mig också med ett förslag om studiekonserter, organiserade på samma sätt som i Hälsingborg. Dessa studiekonserter var en blandform av populärföreläsning och skolkonsert. Varje studiekonsert borde visserligen vara lättillgänglig, för att inte rent ut säga roande, men skulle samtidigt ge något väsentligt kunskapsstoff. Denna konsertform hade slagit synnerligen väl ut i Hälsingborg. Vissa terminer hade vi t.o.m. på grund av tillslutningen varit tvungna att dubblera konserterna. Men Emil Gagner ställde sig oförstående.

- Det har aldrig hittills visat sig något behov här i Malmö av sådana konserter. Varför skulle vi då göra något sådant bara för att Ni skulle få något att göra?!


* *
*
Men allt detdär var ju endast det rätt likgiltiga utanverket. Hur var det med det väsentliga, det verkligt personliga inre livet under denna min malmötid?

Det var under denna tid jag blev god vän med Hjalmar Gullbergs tänkande lantbrevbärare och Karin Boyes sköldmö. Det var nu jag av Paul Lundh lärde mig betrakta nära ting, och nu följde jag Carl Sandburg på tidlösa vandringar bland "Tusen röda män", som ropade och gav sig iväg till nya platser för säd och kvinnor ....

Ett tidigt år ropade här vildanden i sin fjäderskrud av purpur och grönt; nu smattrar nithamrarna, ljuder polispatrullens och ångbåtens sirénvisslor.

Över tusen år räcker jag min hand åt en man och säger till honom: "Broder, fatta dig kort, ty tusen år är en kort tid."

Och Frans G. Bengtsson lärde mig i "Efter slutet av sagan om Tristan och Isolde" se hur diktens fågelflockar fly, men också hur Jubal, Jabal och Tubalkain i allsköns gamman kunde rulla ett vinfat.

Vad jag läste dikter! Nils Ferlin, Karlfeldt, Ingeborg Björklund och allt vad dom nu hette. På mitt gamla, skandalöst skraltiga piano drömde jag fram klanger till dikterna, klanger, som jag själv tyckte vara besläktade med den gamle organistens i en dikt av Sigfrid Siwertz, han som fann en ton, som gick "genom märg och ben".

Jag tyckte, att tiden aldrig ville räcka till. "Ars longa, vita brevis" har Anders Zorn textat på sitt kanske mest berömda självporträtt. Och i denna sentens tyckte jag, att jag måste instämma. Inför detta måste man lära sig resignera på samma sätt som den gamle egyptiske faraon, vilken suckade; "Ännu ett år har gått, och min pyramid är knappast halvfärdig".

Jag skrev mon celloconcertino, op. 49, och min symfoni "Amore studiorum".

Det var efter en sjukhusvistelse jag skrev symfonin, och jag måste unna mig nöjet att citera programnotisen:

"Amore studiorum - genom kärlek till studierna - har verket tillkommit. Som satsrubrikerna visar har det icke strävat efter detaljernas tematiska originalitet. Det har för tonsättaren haft ett långt viktigare ärende: det vill vara en hymn till arbetets ära och arbetets glädje. Att den fantasins eggelse, som av somliga kallas inspiration, lät spånorna i verkstaden växa samman till ett helt, därför är han tacksam.

Det var efter en tids sjukdom, då alla hjärnans associationsbanor tycktes igenrostade, som ungdomstidens käraste följeslagare - några gamla läroböcker - plockades fram för att ge material till andliga spänstövningar. Vid gamle hederlige Knorrs utläggningar om fugan vaknade minnet av konvalescensens nöjesläsning. I en novell, "Ödets vägar", roar sig den amerikanske novellisten O. Henry med att genomföra följande motiv:

En skaldeyngling från landsorten smyger sig nattetid förbi sin faders fårhjordar ut mot världen och friheten. Han kommer till sitt ödes korsväg, och novellen skildrar i fortsättningen, hur det skulle gå honom, om han följde den ena eller andra vägen. Han tar vägen till vänster. Den slutar med en nattlig värdshusduell, i vilken ett skott ur marquis de Beaupertuys' pistol ändar poetens liv. Han tar vägen till höger, kommer till Paris och stupar genom förväxling för en mördares kula. Mördaren är marquis de Beaupertuys. Den tredje och sista vägen för honom till desillusion och självmord. På pistolen han köpt av en armenisk jude finns en vapensköld ingraverad - marquis de Beaupertuys'.

Var inte denna lekfullt konstruerade makabra intrig en illustration till vad Knorr hade att säga om mollfugans trenne modulationsvägar? När vägarna skildes vid korsvägen, d.v.s. när första fugagruppen var slutspelad, förde de åt var sitt håll. Men vilken väg man än valde, så hamnade man i samma slut. Det roade mig att på alla de tre möjliga vägarna vandra vidare i den fugauppgift jag hade för handen, och jag fann, att jag skrivit en sats av symfonisk bredd, en sats alltså, som hade samma uppbyggnad som Henrys novell, fast den naturligtvis ej hade minsta avsikt att på något sätt skildra densammas händelseförlopp. Fördenskull kastades emellertid inte det trägna arbetandet i vingården med de övriga kompositionsuppgifterna undan, men det var som om fördämningarna för det symfoniska tänkandet hade lossnat. Av harmoniexemplen enligt Weigl blev det symfoniska bildserier - en av dem är verkets andra sats -, kanonstudierna grupperade sig till ett Scherzo, och det var verkligen med en känsla av fullt övervunnen konvalescens som sista satsens material tumlades om och tillpassades för att bli en arkitektonisk enhet.

Aldrig har väl en symfoni skrivits under större arbetsglädje. Är det underligt då, om detta verk fått en alldeles särskild ställning i sin upphovsmans hjärta? Om det är värt denna ställning, därom må åhörarna döma."

Jag skrev sedan en liten självbiografisk skiss i "Musikvärlden", där jag om just den symfonin nämnde att den aldrig uppförts, därför att hrr kapellmästare "är lika rädda för musikteori som basunister för att spela pianissimo". - Ja, då blev ju symfonin strax uppförd i radio från Stockholm.

Till mina blygsamma framgångar som tonsättare under denna tid skall jag sedan återvända. - Men nu är det fråga om min personliga livsföring.

Under hälsingborgstiden hade jag som orkesterföreningens reklamchef varit tvungen att redigera program och sköta reklam mellan klockan 7 och 9 på morgonen. Mellan 9 och 12 repeterade vi. Sedan hade jag expeditionstid ett par timmar, och så gjorde jag upp fullständigt bokslut för varje konsert. - Styrelsens ordförande tänkte sig, att en solist, som kostade 250 kronor, också skulle dra biljettintäkter som med 250 kr. översteg en viss uträknad medelintäkt. (Annars skulle vederbörande ej reengageras - affärsmässighet framför allt!). Därför var dessa ständiga bokslut nödvändiga.

Och på eftermiddagen skulle jag komponera, öva mig, ha lektioner och vara människa.

Allt detta bortföll i Malmö. Jag vaknade, kokte och drack kaffe. Fransbröd, smör och mjölk hade redan placerats i trappuppgången. Så sjönk jag ner i badkaret med en ask cigarretter och en diktsamling. Ibland var det icke direkt dikter. Jag minns t.ex. en njutningsfull förmiddag med mutationsteorier och kromosomer. Oh, vilken poesi! Och "People of all nations"! Och "Den norske litteraturs historie"!

Under denna tid kom jag för resten att syssla rätt mycket med körarbete. Jag hade redan i Hälsingborg dels haft hand om det av mig bildade Oratoriesällskapet, som vid konserthusets invigning uppgick i den med orkesrterföreningen samarbetande s.k. Symfonikören, dels hade jag under ett decennium varit dirigent för manskören Lyran. Med tanke på Symfonikören hade jag skrivit min stora mässa i c-moll med svensk text, av vilken mässa endast Gloriasatsen hittills uppförts, samt för manskören Lyran ett otal manskvartetter. Många av dem är aldrig uppförda, men en del sjungs ju i manskörerna.

Tyvärr är det så, att man numera ofta stöter på den inställningen, att manskören är ett sällskapsnöje, som har mycket litet med musikalisk konst att göra.

Sällskapsnöje var det! Ja, naturligtvis. Det trofasta broderskap, som kan möta en i sångarkretsar, är ju ett sällskapsnöje av utsöktaste art. Men det behöver icke utesluta allvarligt konstnärligt arbete. Detta allvar inför uppgiften mötte jag redan många gånger under jobbet med bröderna i Lyran i Hälsingborg. När jag kom till Malmö och blev anmodad att ta hand om manskören Sångarbröderna, mötte jag samma spontana arbetsglädje.

Första uppgiften med denna kör var att instudera ett program till körens årskonsert. Det var två repetitioner i veckan, då kören mangrant mötte upp till ett mycket intensivt arbete. Hela programmet var fullständigt nytt och upptog bl.a. Gustaf Paulsons tokroliga "I kvarter" ("Var finns den lille rare söte 84 Strand?") till text av Karl-Ragnar Gierow samt min egen tonsättning för kör och orkester av Geijers Manhem.

Man har på senare åren gjort mycket för att kultivera körklangen inom manskörkretsar. Jag har emellertid starkt på känn, att endast tonbildningskurser och mer eller mindre pedagogiskt upplagda tonträffningsövningar icke på långa vägar räcker till för att säkra manskörsångens plats inom vårt konstnärligt syftande musikliv. Jag tror, att vad som framför allt är av nöden är en kader av verkliga musici som ledare, icke endast musikdirektörer och intresserade dilettanter. Och sedan är det ju dessutom frågan om att hos körsångarna övervinna den instinktivt negativa reaktionen mot allt som höjer sig över dilettantismens nivå.

Hur skulle allt detta kunna genomföras? Ja, inte vet jag, men jag är ju gudskelov icke kallad att inta någon ledande ställning, när det gäller manskörsångens utveckling.

Jag kom som sagt under dessa malmöår att syssla med en hel del körer, även blandade sådana och damkörer. Ett slag var jag faktiskt dirigent för fem stycken, och då jag även var dirigent för S.O.R.-orkestern i Ystad, hade jag sannerligen mycket nog av dirigentuppdrag.

De flesta av våra manskörer är ju numera arbetarkörer, och så kom det sig att jag fick beställningar på en hel del jubileumskantater för olika arbetarorganisationer. Under några år skrev jag nio sådana kantater för kör och orkester. Det var ju beställningsarbeten, som många gånger fick snickras ihop på rekordtid till texter, som merendels var rätt olämpliga som underlag för tonsättning.

Men när det nya Folkets Hus i Malmö skulle invigas, beställde man ett stort körverk av mig. Det var på sätt och vis en intressant uppgift. Det gällde att göra ett helaftonsverk, där flera av manskörerna skulle samverka med Konserthusstiftelsens symfoniorkester, prominenta solister o.s.v. Jag gick igenom alla mina kantater, sovrade och vägde mot vartannat och blev till slut klar över, att mycket av det jag hade skrivit skulle kunna ordnas in i en större, konstnärlig enhet samman med en hel del nykomponerad musik. Så kom mitt profana oratorium "Den mödosamma vägen" till.

Jag hade då redan flyttat till Lund och var sedan någon månad lyckligt omgift. Men min fru var just vid festuppförandet engagerad som solist i mina "Songs of the Sea" med Göteborgs radioorkester, så hon var bortrest.

När jag skulle springa till tåget, märkte jag, att en av hängsleknapparna i byxorna satt löst, och störtade ut i köket till städfrun för att få den fastsydd.

- Åh, den håller nock kvällen ut. Så kan frun sy i den i morgon.

Men se det stämde inte alls. Efter några temperamentsutbrott strax i inledningen märkte jag, hur knappen hade lossnat och hängslorna och därmed byxorna började glida. Jag är rädd, att min dirigentplastik under de närmaste fem kvarten blev tämligen egendomlig, då jag med den vänstra handen ideligen måste försöka hålla byxorna på plats.

Jag hoppas emellertid, att publiken inklusive landshövding och regeringsmedlemmar intet märkte. Vilka malörer en dirigent kan råka ut för!

Stort bättre var väl inte min situation en gång i Ystad vid en symfonikonsert, då Olallo Morales hade kommit ner i egenskap av Musikaliska Akademins inspektor. När jag på hotellet skulle dra på mig fracken, fann jag till min skräck, att jag glömt packa ner frackbyxorna. I all hast lyckades jag telefonledes få låna ett par byxor, som dock visade sig vara dels a) för korta och dels b) så smala i midjan, att jag inte kunde knäppa igen dem. Som väl var skulle emellertid Brita Hjort spela Beethovens pianokonsert i c-moll som mellersta nummer på programmet, så jag ordnade med, att flygellocket fick stå uppställt under hela konserten, och bakom det gömde jag hela nedre delen av min lekamen.

Så långt var ju allt väl, men efter konserten var jag jämte Morales och orkesterföreningens styrelse inbjuden till supé hos musikdirektör Rasmusson, och där måste jag till allmän munterhet berätta hela historien för att i någon mån förklara min underliga klädsel.

För att nu återkomma till "Den mödosamma vägen" så har jag många gånger lekt med tanken att få till stånd ett förnyat uppförande. Men ämnets speciella art gör kanske icke verket så lämpligt för framförande hos en konsertinstitution. Då oratoriet kräver en mycket stor apparat, blir väl kostnaderna för stora.


* *
*
Jag har förut nämnt, att jag under malmötiden läste mycket lyrik och skrev många sånger. En dag, när jag rotade bland mina gamla papper, fann jag några av de versifikatoriska stycken jag roade mig med i slutet av tonåren. Och så började jag skriva.

Det blev till ett par romanutkast och ett otal dikter. Ibland plockar jag fram de sakerna - ett oskyldigt nöje, som jag väl må ha lov till, om jag icke besvärar min omgivning med min litterära produktion.

Kapitel XXVI: Oss greker emellan

Ja, med greker, hellener, menar jag i detta sammanhang kollegorna inom Föreningen Svenska Tonsättare.

Jag hade ju redan under hälsingborgstiden blivit invald som ledamot av Föreningen Svenska Tonsättare. Och när konserthuset invigdes i oktober 1932, kom jag egentligen för första gången i kontakt med en av de verkligt färgstarka personligheterna inom föreningen. Det var Ture Rangström.

Det var så att hrr konsuler, disponenter, direktörer och redare hade beslutat göra konserthusinvigningen till det verkliga societetsspektaklet. Man hade inbjudit biskopar, generaler och landshövdingar till denna invigning. Man hade anskaffat en gästbok, som för all framtid skulle ligga i en förseglad glasmonter i konserthusets foyer, och man hade inköpt en guldreservoarpenna för 200 kronor (vilket var mycket för den tiden).

Efter festligheternas slut var pennan försvunnen!

Herr Biskop eller Herr General! Skicka gärna pennan anonymt till Hälsingborgs Konserthus! Bättre att samvetet vaknar sent än aldrig!

Till banketten efter invigningskonserten hade man glömt att inbjuda orkesterföreningens intendent, ledamoten av Föreningen Svenska Tonsättare John Fernström. Närmast för att bespara arrangörerna den offentliga blamagen gjorde jag någon dag före festligheternas början ett litet påpekande och blev alltså inbjuden att övervara banketten - på en mycket undanskymd plats.

Men Föreningen Svenska Tonsättares representant, Ture Rangström, lyckades upptäcka mig på placeringslistan, kom så småningom bort och svingade en bägare och bad att få träffa mig och övriga hälsingborgstonsättare - som naturligtvis icke var inbjudna att närvara - påföljande dag. Det visade sig, att han hade Föreningen Svenska Tonsättares för honom tämligen likgiltiga uppdrag att övervara konsulernas och donatorernas invigning av ett konserthus men samtidigt ett mera inofficiellt och för honom viktigare uppdrag, nämligen att finna kontakt med tonsättarkollegorna.

Ja, det var mitt första sammanträffande med Ture Rangström och med den generation av skapande musikaliska tonkonstnärer, som han företrädde, och som kanske var något äldre än min generation.

Just när jag skriver detta har jag lyssnat till en jubileumsutsändning i svensk radio, där hela 30-talet har manats fram. Men Ture Rangström, Kurt Atterberg, Algot Haquinius och Eric Westberg var ju inte 30-talister. Deras psyke - liksom mitt - var kanske huvudsakligen danat av det hektiska 20-talet, men med rötter i den exalterade krigstiden l914-1918 och den estetiska drömtillvaron före första världskriget.

Mina första upplevelser inom Föreningen Svenska Tonsättare kom mig att tänka på Jack Londons skildringar av prinsessan Lihues festliga kavalkad genom Hawaii i novellen "På makaloamattan": Kransade med blommor, spelande och sjungande och med äventyrets gloria kring pannor drar den födde prinsen och hans följeslagare genom landet. Det var fest omkring tillvaron.

Det var faktiskt fest omkring tillvaron runt Rangström, Westberg och Atterberg - åtminstone för oss svältfödda och blygsamma landsortskomponister.

Kurt Atterberg var den ingenjörsbegåvade och ingenjörsutbildade administratorn, Eric Westberg var den diktatoriske Stim-chefen. Men Ture Rangström var François Villon, Lasse Lucidor och E.T.A. Hoffmann i svensk personifikation.

Ända sedan skoltiden i Osby hade jag egentligen saknat denna vänskap, som betyder andlig gemenskap, gemensamma fantastiska äventyr i känslans och fantasins världar. Och i tonernas.

Calle Schill i Hälsingborg löste världsgåtor tillsammans med mig, men han hade egentligen ingen aning om musik, ingen aning om mycket av det, som låg utanför Dan Andersson och den diktarkretsen. Gustaf Paulson och jag levde samman i den trollkrets, som hette gemensamt konsertmusicerande, och Knut Håkansson tillhörde en äldre generation, för vilken man egentligen icke öppnade sig. Jag minns t.ex., att Knut Håkansson vid något tillfälle predikade om, att jag som harmoni-, partiturspelnings- och kompositionselev egentligen borde läsa Ibsen och Strindberg. Gud vet, om inte jag hade läst mera Ibsen och Strindberg än den gode Knut.

Men beträffande Ture Rangström ställde sig saken helt annorlunda. För honom var det naturligt, att jag rörde mig på samma intellektuella, litterära och musikaliska plan som han själv.

Jag hade råkat honom vid några symposier i Stockholm, men ute på sitt Törnsholmen var han en annan människa.

Ture mötte oss, min fru och mig, i Gryt, och så stuvades vi ner i skärkarlen Algots motorbåt, och Ture gav mig en liten vink om att jag lämpligen borde springa tillbaks till Gryts handelsbod och köpa ett paket snus till Algot. Sedan töffade vi i två timmar fram bland skären, innan vi äntligen nådde Törnsholmens båtbrygga. Medan vi rumsterade bland grejorna vi skulle ha i land sprang Ture uppför backen och - pang! small salutkanonen. Så kom Ture ner på bryggan med en flaska konjak och ett glas.

- Ett glas för var och en som landstiger!

Och sedan följde alla dessa dagar, då vi diskuterade musik, filosofi och lyrik.

Ture svarade ju själv för hela hushållet. När disken hade fyllt en mangelkorg, bar vi ner den på bryggan. Till mig överlämnades ett lämpligt antal handdukar. Bredvid bryggan stod Ture klädd i sjöstövlar och drog mangelkorgen fram och tillbaka i havets salta vatten, medan han pudrade över varje tallrik med diskpulver.

Så slängde han upp en tallrik till mig och handdukarna på bryggan, medan han ropade över vågbruset:

- Vad säger du, min käre Broder, om Carl Nielsens "Sagadröm" jämförd med Sibelius' "En saga"? Finner inte min Broder, att Carl Nielsen där är en finare ande än Sibelius?

Nå, vi diskuterade Sibelius och Carl Nielsen och torkade disk, och sedan gick vi upp i stugan och läste dikter.

Ture Rangström var just då sysselsatt med sin stora opera "Gilgamesj". Från Ebbe Linde hade han fått texten, och han levde på sätt och vis i denna underliga tillvaro kring världens första stora diktverk. Den gamla urtidsvärldens brokiga stadsliv lekte honom i hågen, när han föredrog de första körerna, som var tänkta som färgrika folkscener.

Här måste jag inskjuta en liten kritisk reflexion kring Kgl. Operans senare framförande av verket. De brokiga torgscenerna, där musiken sprakar av färg och liv, gestaltades av någon sorts underliga, mörklagda skymningsbilder. Mitt på scenen hade man byggt upp något, som till synes var en lantlig dansbana, på vilken huvudrollsinnehavarna skulle agera - icke dramatiskt men med ofta omedvetet komiskt stiliserade rörelser. I dunklet kring denna byggmästarglädje stod till höger en "kyrkokör", klädd i grådaskiga trasor, och sjöng med högsta allvar uppsluppet tänkta torgscensrepliker till den lika påvra "kyrkokören" till vänster om mittelscenen.

Varken kapellmästare eller regissör hade tydligen en aning om vad verket rörde sig om. Om någonsin en opera har blivit ihjälregisserad, så är det väl Ture Rangströms Gilgamesj!

Men allt detdär var ju saker som inträffade först efter Ture Rangströms död.

Så minns jag en natt, när vi stod nere vid bryggan och tittade på månreflexerna och de fantastiska skuggorna på Gräsmarös enebacke.

- Detdär är den gamla kolerakyrkogården, sa Ture, och här finns för resten rätt många makabra minnen från gamla dagar. På detdär hållet ligger Ålänningsskäret. Det var nämligen så, att en skuta med ålänningar hamnade på det skäret någon gång under 1700-talet. Dom ägnade sig sedan åt sjöröveri här i skärgården, tills skärkarlarna gaddade sig samman och for ut till skäret och slog ihjäl ålänningarna. Det finns det emellertid inga officiella uppgifter om. Det gjordes sådär diskret i all hemlighet.

- Och i morgon seglar vi till Harstena, där fiskarna lever i Sveriges enda kommunistiska samhälle.

Ja, nästa dag skulle vi alltså segla till Harstena. Vi kom ut med Tures lilla segelbåt. Men vinden passade inte, och dessutom mojnade det, så vi fick faktiskt ro hem. Men Ture berättade under tiden om harstenafiskarnas från medeltiden härstammande kommunism.

Det som mest fascinerade honom var väl berättelsen om harstenabornas höstliga säljakter. Sälbådarna lär vara platsen, där samtliga Östersjöns sälar parar sig och förökar sig. I oktobermörkret binder harstenafiskarna tygtrasor om årtullarna och smyger sig i land på sälbådarna. Där tänder de facklor och bloss och slaktar sälar i tillräcklig mängd för att säkra vinterns näring.

När vi kom hem från denna färd, satt vi kring bordet i Rangströms storstuga. Det var bara ett stearinljus, som lyste honom, när han läste en underlig och fantastisk engelsk romantisk berättelse om säljägaren, som bytte själ och efter döden också kropp med en säl. Så plockade han från bokhyllan ner en antologi av engelska dikter. När han hade läst färdigt, nappade jag boken ur hans hand.

- Du tycker om boken! Käre Broder, den är din! Skål!

Så fann jag idén till - och texterna till - ett av mina verk: "Songs of the Sea". Det är kanske ett av de verk, som ligger mitt hjärta närmast.

Det tillägnade jag Elisabet Maull, som kom att göra urframförandet med Tobias Wilhelmi och Stockholms Kammarorkester på Nationalmuseum.

Själv var jag konsertdagen bunden i Malmö. D.v.s. jag hade inte råd att resa till Stockholm för att övervara konserten. Men vid 9-tiden fick jag ett telegram från Stockholm, undertecknat Granström (en av Tures pseudonymer), där han talade om mina musikaliska havsdikter, och att "flickan som sjöng" var en "Süssmäulchen". Gud vet, vad Ture hade för sig på kvällen, men han eggade tydligen upp sig efter hand, där han väl någonstans satt ensam och grubblade över havet, drömmarna om havet, lyriken och musiken. Under flera timmar bombarderades jag med telegram, undertecknade växelvis Ture, Granberg och slutligen Jönsson. Ture hade nämligen så småningom fått den erfarenheten, att när man frampå småtimmarna ringde efter en taxi, så måste man alltid bokstavera sådana krångliga namn som Rangström, Fernström, understundom även Granberg, medan däremot namnet Jönsson alltid uppfattades ögonblickligen.

Mina "Songs of the Sea" hade tydligen slagit an på medverkande och initierade. Tobias Wilhelmi gjorde senare verket i Ystad som gästdirigent. Jag var ordinarie dirigent och spelade vid tillfället ifråga altfiol i min egen komposition. Tobias var sträng mot både solisten och mig, men han motiverade detta på ett underbart sätt. Med tårar i ögonen förklarade han:

- Jag älskar det verket.

Vid något tillfälle talade han om, att han på nätterna kunde ligga och tänka på verket - så fullständigt tagen var han av det.

Visst har jag varit med om s.k. brusande publiksuccèser, där applådåskorna har framtvingat bisseringar. Efter framförandet av en av mina manskörsånger i Finland skrev t.ex. en recensent, att en bissering knappast var tillfyllest. Den sången hade man velat höra åtskilliga gånger.

Naturligtvis har jag också upplevt veritabla utskällningar i pressen, men jag har också varit med om att känna mig enkel inför panegyriska utgjutelser.

Dock, detta att någon har kommit att älska ett av mina verk är ändå en av de högsta upplevelserna för mig som tonsättare. Det hände med Tobias Wilhelmi och "Songs of the Sea", och det har faktiskt hänt också vid några andra tillfällen.

När jag framfört något opus av en yngre tonsättarkollega, har jag så ofta ertappat mig själv med tanken: detta är naturligtvis god musik - på sitt sätt - och den är utvecklingshistoriskt nödvändig. Men finns det någon, någon enda, som om detta verk kommer att tänka och känna, att detta stycke älskar jag!? -Är icke annars detta de sista dagarnas musicerande ett jagande efter vind, fåfängligheters fåfänglighet?

Därmed har man faktiskt fått en anknytning till det stora problemkomplex, som heter musiken och känslan.

I min ungdom lärde vi oss, att känslan var en och odelbar, lust och olust. Allt annat kunde hänföras till känslans innehåll. I tysk psykologi heter det väl inte lust och olust utan Spannung och Entspannung. Denna Spannung och Entspannung kunde grafiskt framställas i en kurva, liksom spänningsförhållandena i musiken. Mellan musikens kurva och känslans ägde ett associationsförlopp rum. En melodi, som steg till en höjdpunkt och därefter föll till ett neutralt läge, var Spannung und Entspannung, hade alltså direkta associationer till den i vårt själsliv alltid levande känslokurvan. Med en dissonans, som upplöstes, var förhållandet enahanda.

För oss, som var fångna i denna schematiska psykologi, var läroböckernas formulering om att musiken var ett känslans språk en levande realitet. Så är det som bekant icke numera. Modern psykologi har vandrat andra vägar, liksom modern musikestetik. Känslans betydelse för musikalisk konst brukar man mer eller mindre förneka.

Det är lätt att komma med ett snusförnuftigt empiriskt bevis mot denna förnekelse.

Under ett halvt årtusende har Sveriges huvudsakligen av filistrar bestående befolkning offrat millioner sinom millioner på kyrkomusik och avlönandet av kyrkomusiker. Under lika lång tid har de praktiska och - låt oss vara ärliga - tämligen småsnåla svenskarna offrat kanske lika stora summor på militärmusiken.

Varför nu detta?!

Naturligtvis därför att det har ingått i gemene mans erfarenhet, att kyrkomusiken har betytt något väsentligt för den religiösa känslan, liksom militärmusiken något väsentligt för den militära känslan.

Detta är fakta, som vi inte kommer ifrån. Vill modern psykologi och modern musikestetik finna andra förklaringsgrunder, står det dessa discipliner fritt, men försöker man få det dithän, att musiken icke längre är ett känslans språk, då är man inne på samma vacklande grund som den förut nämnde alexandrinske filosofen, för vilken den snabbfotade Achilles icke kunde hinna fatt den långsamt framkrälande sköldpaddan. Med andra ord, man har hamnat i de tankens återvändsgränder, där de svaga begåvningarna älskar att uppehålla sig.

För att nu återvända till Ture Rangström, så kom han ju som människa att betyda rätt mycket för mig. Bekantskapen med honom innebar en injektion av levande idealism och konstnärlig syn på livet. Rent musikaliskt tror jag knappast, att han påverkade mig. Därtill var våra uttryckssätt i grunden alltför skiljaktiga. För Ture var melodin bunden vid den metriska symmetrin på samma sätt som t.ex. hos Grieg, ja, kanske ännu mera bunden. Detta upprepande i det oändliga av samma lilla rytmiska motiv låg icke för mig som violinist. Jag måste ha vidare spända melodibågar för att få luft under vingarna. Tures mustiga harmoniska kolorit var för honom en nödvändighet. Han tänkte ju uteslutande melodiskt och harmoniskt, även om han faktiskt någon gång tvingade sig till att skriva med kontrapunktiska biavsikter. Jag har ju däremot alltid tänkt melodiskt och kontrapunktiskt, även om det harmoniska har färgat rätt mycket av min produktion.

Emellertid lyckades jag förmedla uruppförandet av hans symfoni "Invocatio". Det skedde i Hälsingborg under Olle Lidners ledning och blev egentligen en stor framgång. Tures dissonansbehandling är i detta verk många gånger av en gripande verkan. Själv dirigerade jag uruppförandet av hans körverk "Efter slutet av sagan om Tristan och Isolde" - ett verk, som tyvärr alltför sällan kommer till utförande.

Nu är Ture borta. Också Eric Westberg är avliden. Endast Kurt Atterberg finns fortfarande kvar av det gamla triumviratet. Vid de tillfällen, jag under senare åren bevistat Föreningen Svenska Tonsättares sammanträden, tycks det mig som om andan totalt förändrats. De gamla herrarnas unga gosselynne har försvunnit för de unga männens gammelmansmentalitet! Fast själva anser de den väl vara värd benämningen antiromantisk, tidsenlig saklighet.

Någon tid efter Rangströms död blev jag anmodad att enligt hans uttalade önskan färdiginstrumentera operan Gilgamesj. Det var ett arbete, som tog mig ett år, under vilket hela min egen produktion fick ligga nere. Men det var Ture värd, och jag arbetade verkligen med glädje på uppgiften.

Konsertföreningen i Stockholm brukade varje år genom Föreningen Svenska Tonsättare rikta en anmaning till föreningens ledamöter att i god tid före generalprogrammets uppgörande inkomma med förslag på de av sina verk, vederbörande önskade få uppförda. Ett år skrev Rangström mig, att han meddelat Stockholms Konsertförenings programråd, att han för året önskade avstå från varje framförande, om plats i stället kunde beredas för något av mina verk. Jag vill minnas, att det var det året jag första gången fick ett opus framfört i denna institution. Det var mitt flöjtconcertino. Dirigenten, Carl Garaguly, hade tydligen verkligen gått in för uppgiften. Som vanligt hade jag inte råd att resa till Stockholm, men recensionerna var utmärkta, och Ture Rangström skrev ett entusiastiskt brev, där han menade, att det raffinerade artisteriet väl aldrig förr kommit till ett sådant uttryck i svensk tonkonst.

Glad över framgången satte Garaguly min 6:e symfoni på nästa års generalprogram. Framförandet, som skedde i februari, lyckades jag övervara. Det blev så pass framgångsrikt, att man talade om ett genombrott. Sannerligen på tiden! Jag hade redan skrivit nio symfonier och varje år sänt in verk till Konsertföreningens programråd men dittills endast fått mitt flöjtconcertino spelat. Nu ville Garaguly ha en ny symfoni, och jag skrev för honom min "Sinfonie discrète", som han uppförde på hösten samma år. Jag kan inte nu påminna mig i vad sammanhang några andra verk framfördes, men jag minns, att om ett radioframförande medräknas, så blev stockholmspubliken under ett kalenderår konfronterad med fyra av mina symfonier, vilket väl får anses vara tämligen unikt för en svensk tonsättare.

Sedan framförde Garaguly under årens lopp mina nya symfonier inklusive 12:an, som han för resten dirigerade också i Göteborg, Bergen och Malmö samt i svensk radio.

Att Garaguly försvann från sin ledande ställning inom svenskt musikliv är utan tvivel en stor förlust för svenska tonsättare. Jag tror väl knappast, att någon dirigent varken förr eller senare har visat ett sådant intresse för att uppföra svenska verk.

Kapitel XXVII: Lund blev mitt öde

Över entrén till universitetets aula står en grekisk sentens, lika oläsbar för mig som för majoriteten av våra dagars studenter. Det är möjligt, att några kemiska eller matematiska formler skulle förståtts av fler studenter. I varje fall tror jag väl knappast, att den unge matematiker hade rätt, som på min fråga om sentensens lydelse och innebörd svarade:

-Åh, det vet väl alla, att där står "Spotta ej på golvet" på grekiska.

Så uttrycker man sig, när man är ung och oberörd av vördnad för traditionerna.

Universitet i Lund är ju annars ett traditionernas hus, vilket jag såsom nyinflyttad snart kom underfund med, trots att jag icke var akademiker.

Bland de mest sympatiska traditionerna måste väl en musiker räkna Akademiska kapellet och dess verksamhet.

När jag som tjugoårig värnpliktig var förlagd till Lund, spelade jag och Mario Galli med i detta akademiska kapell. Då var det gamle Fader Berg som förde taktpinnen. Jag minns honom bekvämt nedsjunken i en karmstol uppe på dirigentpallen. Bredvid vänstra foten i så riskabelt läge, att jag hela tiden hoppades han skulle välta det, hade han placerat sitt grogglas. Under tiden dirigerade han Mozarts g-mollsymfoni på ett sätt som väl skulle ha tillfredsställt kyrkorådet vid Mariakyrkan i Lübeck år 1676. Det förständigades nämligen då körledaren att beflita sig om att sångerna skulle sjungas "fein langsam", på det att församlingen skulle kunna följa med i "jämn, god och betänksam ordning". Symfonin spelades under Fader Berg verkligen i jämn, god och betänksam ordning.

Nu var andan i kapellet en annan. Gerhard Lundqvist var en eldsjäl och som sådan icke precis någon vän av den jämna, goda och betänksamma ordningen vid musicerandet. Kapellets slentrianmässiga medverkan vid professorsinstallationer och andra akademiska högtidligheter var icke nog för honom. Han hade lyckats få det organiserat till något som kallades Lunds Orkesterförening och var en S.O.R.-orkester, vars sammankoppling med kapellet innebar fyra symfonikonserter på vintern. Vilket givetvis var till båtnad för kapellet och dess reglementerade syftemål - att utbilda de medverkande studenterna i tekniskt och musikaliskt hänseende.

Gerhard och jag blev mycket goda vänner. Han spelade min första violinkonsert både i Lund och Ystad., och han skapade kontakten mellan mig och den förpuppade Lunds Kvinnliga Studentkör.

För den kören blev jag alltså dirigent, och vi hade verkligen några otroligt uppfriskande arbetsår tillsamman. Vi gjorde t.ex. med hjälp av de manliga kollegorna i Lunds Studentsångförening Haydns "Skapelsen" tre gånger, varav en gång i Petrikyrkan i Malmö, vi gjorde Lars-Erik Larssons "Förklädd gud", vi gjorde ett sceniskt framförande av August Ennas enaktsopera "Den lille Pige med Svovlstikkerne" och slutligen min egen enaktsopera "Isissystrarnas bröllop", som jag skrev direkt för kören, och vilken vi framförde både på Akademiskan i Lund och i konserthuset i Hälsingborg. Samman med Lunds Orkesterförening gjorde vi också ett konsertframförande av Glucks "Orfeus".

Vid en av orkesterföreningens konserter spelade vi för resten med min gamle, då i Malmö verksamme ungdomsvän Kalle Möller mitt concertino för flöjt med damkör och liten orkester. Kören hjälpte mig också vid ett tillfälle, då jag samman med ett par av mig dirigerade malmökörer framförde dels mitt Stabat mater och dels mitt körverk "Den omistliga skatten" till Bertil Malmbergs text och tonsatt för Härnösands Musiksällskaps 100-årsjubileum. Kantaten döptes för resten av den manliga malmöitiska sångarhumorn till Wigforsskantaten.


* *
*
Julen 1946 var mina båda flickor synnerligen hemlighetsfulla men tydligen också förväntansfulla inför tanken på pappas min vid utdelningen av julklapparna. Något var i görningen. De hade gått omkring och tisslat och tasslat med min elev Marie-Louise Anjou, som för övrigt brukade kalla sig "den mellersta av Johns båda döttrar".

Och så kom då julaftonen. "Lill" Anjou, vars syster Bobban gick på Valands målarskola i Göteborg, hade hjälpt dem att välja ut ett målarskrin!

Det var nu trettio år sedan jag höll i en pensel, men vid vårterminens början skrev jag in mig vid Skånska Målarskolan i Malmö.

I bild22
Vid staffliet en sommar i Smygehamn

En jobbig tid blev det. Vi började måla modell klockan 10 varje förmiddag, och mellan klockan 1 och 3 målade vi porträtt, stilleben och vad som annars speciellt intresserade oss. På eftermiddagarna hade jag ju några lektioner att ge hemma i Lund, och närmast varje kväll var upptagen av repetitioner. Men ändå hann jag med att teckna en hel del efter läroböcker och korrespondenskurser och dessutom skriva min 11:e symfoni, "Utan mask". Om den vill jag gärna citera programkommentaren.

Varje konstverk, alltså även en symfoni, blir på sätt och vis ett porträtt av sin upphovsman - men ofta ett porträtt där verkets syfte har gett modellen en mer eller mindre förvillande maskering.

Min symfoni "Utan mask" är ett försök att i möjligaste mån rycka undan denna maskering, ett försök att ge en musik, som inte - likt min sjätte symfoni - har axlat tragödens svarta mantel, som inte är klädd i den asketiska munkkåpan från min "Sinfonietta in forma di sonata da chiesa", kontrapunktistens toppiga astrologhatt som i "Amore studiorum" eller globetrotterns tropikhjälm som i min tredje symfoni ("Exotica").

Kort sagt, här har jag velat vara rätt och slätt den komponerande hyresgästen i fastigheten S:t Månsgatan 6 i Lund.

När jag skrivit de två första satserna, fann jag att musiken kanske gav uttryck åt så skilda stämningsfundament i sagda hyresgästs psyke, att satsrubriker som förklarande ordvinjetter kunde vara motiverade. Efter de spontant framsprungna ångest- och grubbelstämningarna i de båda första satserna blev de två sista sedan avsiktligt byggda på ett sätt som skulle avbalansera de föregåendes litet tragiska grundton. Naturligtvis kan man då på sätt och vis tala om en maskering - eller skall vi nöja oss med uttrycket scensminkning?

Att de båda sista satserna i någon mån faller under rubriken programmusik, går ju inte att bortresonera. Med tanke på såväl dem som f.ö. helt väsensskilda verk av t.ex. Hindemith och Rosenberg må det tillåtas mig att stilla framviska ett förhoppningsfullt "programmusiken är död. Leve programmusiken!"

Jag hade just läst Somerset Maughams Gaugin-inspirerade roman, i svensk översättning benämnd "Månen och silverslanten", och kanske lekte jag ibland med tanken att liksom en gång Gaugin kasta hela min tidigare tillvaro överbord och tygellöst hänge mig åt min passion för färg och form. Men jag fann det också svårt. Under många år hade dock tonerna varit mitt naturliga konstnärliga uttrycksmedel. Hade det gällt att som Gaugin sadla om ifrån en korrekt borgerlig, sifferfylld existens, så hade jag kanske icke tvekat. Men så låg ju saken inte till för mig. Och när Skånska Målarskolans chef, konstnären Tage Hansson, en gång samtalsvis antydde, att han, om inte min relativt höga ålder gjorde det olämpligt, skulle kunnat råda mig att helt övergå till måleriet, svarade jag med gott samvete, att detta icke ingick i mina planer. Men Gud vet! Det stod liksom och vägde under ett par års tid.

Mina små framgångar som målare verkade ju uppmuntrande. Vid en utställning i Ystad lyckades jag sälja en hel del. Jag accepterades faktiskt som medlem i Arildsgruppen och utställde tillsammans med den i Hälsingborg. Jag blev inbjuden av Alingsås' konstförening att göra dess vårutställning, vid vilket tillfälle jag emellertid, för att det icke skulle verka så pretentiöst från min sida, tog med mig ett par av kamraterna ur Arildsgruppen samt målaren Einar Kihlman. Och slutligen gjorde jag en utställning i Lund tillsammans med Nils Guttorp, som tidigare under många år utställt med Skånes Konstförening men sadlat om för att ägna sig helt åt musik och nu studerade kontrapunkt för mig.

För en begynnande målare var detta ju icke dåligt marscherat, om man nu skall se till det rent yttre. Men min ställning var onekligen rätt ömtålig. Jag hade ett visst renommé som tonsättare, dirigent och violinpedagog. 1948 hade jag också blivit kommunal musikledare i Lund och var alltså en kommunal tjänsteman i s.k. chefsställning. Om nu en sådan medelålders herre med fast förankring i samhällslivet helt plötsligt börjar producera sig som målare, så blir omvärldens instinktiva reaktion den, att den medelålders herrn skaffat sig en liten hobby, som han gärna vill pråla med.

Det kan inte hjälpas - alla de konstnärsbekanta, för vilka säljandet av tavlor är en gripande nödvändighet, måste med grämelse se, att jag vid utställningar sålde mina verk. Man ville gärna i mig se en självlärd och oskolad dilettant, fast jag säkert redan under min gröna ungdom jobbat mera med ren utbildning än vad många av dem gjort senare. Mitt år vid Skånska Målarskolan hade jag ju utnyttjat till det yttersta, och när jag sedan blev i tillfälle att under några veckor teckna croquis på Academie de la grande Chaumière i Paris, hängde jag där från morgon till kväll och hann säkert på dessa veckor med mera arbete än de flesta av de unga målarbohèmerna gjorde under hela år.


* *
*
Som sagt, jag var vorden kommunal musikledare. Det innebar först och främst, att jag skulle organisera stadens musikskola. Dessutom borde jag hålla populärföreläsningar, leda studiecirklar, undervisa fiolelever och dirigera de eventuella körer och orkestrar, som verksamheten kunde ge upphov till. Det blev en väsentlig arbetsbörda, och då jag dessutom aldrig varit någon vän av s.k . förnuftigt levnadssätt, hamnade jag på Lunds lasarett för en hjärtinfarkt.

Just då hade jag kanske haft möjligheter att flytta över till andra och mera musikaliskt-konstnärligt givande arbetsfält, men coronartrombosen var en stoppsignal. Det gick inte längre att bränna sitt ljus i båda ändar. Jag måste lugna ner tillvarons rytm och beslöt därför att förnöjsamt finna mig i det verksamhetsfält, som nu var mitt.

Dock, hur är det Karlfeldt säger:

"Men se, en gammal gök skall man aldrig tro!
Hans sinne har ej ro,
och hur hans lycka skiftat vet ingen.
Han kan väl duvna till, men om våren spricker ut,
då gal han som förut
och får sorlande luft på nytt i vingen."

Det har blivit den Nordiska Ungdomsorkestern, där symfoniernas klangmassor fyllt universitetsaulan, det har blivit mästarkurser med prominenta musiker och handledare, och det har blivit mycket annat, som en förnuftig medelålders herre väl inte bort syssla med.


* *
*
Hörnhuset mellan Grönegatan och Stålbrogatan har en stor, lummig, gammaldags trädgård. Där inne bodde en gång August Strindberg. När man längs Stålbrogatan promenerar förbi, får man ett starkt intryck av gammal, fridsam idyll. Något av den stämningen vilar, eller vilade åtminstone tidigare, över de kringliggande kvarteren. Några hus längre bort tar Stålbrogatan plötsligt slut. I rät vinkel skäres den av S:t Månsgatan, och just i blickfånget ligger då S:t Månsgatan 6, som, när jag bodde där, var övervuxet av vildvin och över huvud taget tedde sig fullständigt otroligt i nutida stadssammanhang.

Huset ifråga verkade som en så fantastisk relikt från underliga fjärran tider, att Ture Rangström, när han hoppade ur taxin vid ett besök hos mig blev stående mållös mitt på gatan. Så brast han ut i ett homeriskt löje:

- Min käre Broder! Finns det verkligen sådana hus! Och bor Min Broder här?!

Lika förvånad blev min vän medicinaren Bengt-Erik Nystedt, när han första gången fick se var jag bodde.

- Herregud, Fernström, är det här du bor! I gamla dagar lär det här huset ha kallats Veneriska Institutionen.

Den sortens ryktbarhet hade fastigheten inte numera, men jag undrade ibland, vad det borgerliga Lund kunde tycka om invånarna i detta hus, där det kunde hända sådana saker som att operasångaren Folke Andersson en vacker söndagmiddag trädde ut på trappavsatsen och höll tal till en fingerad folkmassa, eller där gatan en tidig augustimorgon kunde blockeras av en hel bilkaravan med ett upprymt sällskap, som efter en kräftskiva i Malmö kom för att hämta var sin tavla .....

Efter oss inflyttade bibelforskande exegeter, och numera har fasadens vildvin rivits bort, alla våra små trevliga, garderobsstora krypin har fått väggarna raserade, och lägenheten lär bilda ett bibliotek. Den lilla roliga fastighet, om vilken det har berättats lustiga anekdoter i radio, är vorden ett hus bland alla andra.

När jag flyttade dit, höll ännu värden, som bodde på andra våningen, en levande hönsgård ute i trädgården. På mornarna vaknade man vid tuppens galande. Min yngsta dotter, Karin, fick i present av Lill Anjou först några vita möss. Då vi inte ville ha dem, skaffade jag Karin ett par undulater - vilket emellertid alls icke var detsamma. Slutligen skänkte Lill henne ett marsvin, som döptes till Håkan och under sommaren brukade få springa fritt i trädgården.

Min dotter Kerstin, som nu gick på Akademin i Stockholm, brukade tillbringa sina ferier hos mig, och då arbetade vi, var och en på sitt, med verklig frenesi.

Så det var väl trots allt en rätt lycklig och för min del synnerligen produktiv period. Det var bara det att mitt äktenskapliga trassel hängde som en förbittrande dimslöja över tillvaron.

Men så lyckades jag bli skild och gifte mig strax därefter med Elisabet Maull. Och då blev det ett rosenskimmer över livet.

Vår första lysningsdag och därmed förknippade omständigheter är emellertid en rätt fantastisk historia.

Jag hade av "Fylkingen" blivit engagerad för att vid en matinékonsert på lördagen före lysningssöndagen dirigera några avsnitt av min opera "Achnaton" i Konserthusets lilla sal i Stockholm. Någon vecka innan ringde emellertid Emil Gagner från Malmö och talade om, att Konserthusstiftelsens gästdirigent för just den söndagen hade anmält förhinder. Han undrade, om jag ville överta programmet, som bestod av Sjostakovitjs 5:e symfoni samt Beethovens pianokonsert i c-moll med Brita Hjort som solist. Partituret till Sjostakovitj-symfonin hade utlånats av ryska legationen, så jag måste vara mycket aktsam om det. Det var enligt Gagner det enda i Sverige befintliga exemplaret.

Jag repeterade med malmöorkestern tisdag, onsdag, torsdag och fredag. På fredagskvällen packade jag min handkoffert och stoppade alla partituren i en portfölj, för den händelse jag skulle få någon tid över att arbeta med Sjostakovitj-symfonin.

När nattåget från Malmö började röra på sig, kom jag att tänka på, att Lisa och jag naturligtvis borde ha förlovningsringar. Men Lisa tyckte:

-Ringar. Vad i allsin dar, det räcker väl tills vi gifter oss!

-Jo, visst sjutton skall vi ha ringar på oss på lysningsdagen, det brukar man. Spring in till någon juvelerare och köp ringar i morgon!

- Hurdana ska dom va'?

- Jag vill ha en litet bredare än min förra ring.

Ja, så försvann tåget från perrongen. Men Lisa hade hunnit uppfatta vad som var nödvändigt.

Nästa gång hon hörde ifrån mig var på söndagsmorgonen klockan 5, då jag ringde från Stockholm. Med saken förhöll det sig på följande sätt.

Efter konserten på Fylkingen satt vi i artistrummet och tog igen oss vid en cigarrett, då dörren öppnades, och en malmfylld stämma med utpräglad skådespelaraccent tillropade oss ett "Guds fred i stugan".

Det var Karl Gerhard, som kom för att se till att hans personal ordnade dekorationerna. Han skulle nämligen på kvällen ha revypremiär just i Konserthusets lilla sal. Hastigt och lustigt flyttade vi över till Rosenbad. Där blev jag plötsligt kallad till telefonen. Det var min förra fru, som önskade ett samtal för att klara av en del detaljer med anledning av skilsmässan. Jag satt och diskuterade med henne på Centralens restaurang, tills det var tid att stiga på tåget.

När jag skulle krypa till kojs, ville jag kasta en blick i Sjostakovitj-partituret. Men - portföljen fanns inte i min koffert! Jag måste ha blivit av med den i Stockholm! Vad göra?! Morgondagens konsert i Malmö var en matinékonsert.

Jag hoppade av tåget i Nyköping och tog taxi tillbaka till Stockholm för att försöka få tag på portföljen, och hoppades på flygförbindelse ner till Malmö på morgonen.

Från Nyköping ringde jag till rockvaktmästaren på Rosenbad. Ingen portfölj! Till rockvaktmästaren på Centralstationen. Ingen portfölj! Återstod alltså endast möjligheten att den kunde ha kvarglömts i någon av de taxibilar, jag använt, och därför lämnats till polisen.

När jag vid tretiden på morgonen med min nyköpingstaxi kom fram till närmaste polisstation i Stockholm, försvann också detta sista hopp.

Vakthavande konstapeln steg upp från soffan, där han vilat, och började på oförfalskad malmöitisk dialekt ringa runt till alla Stockholms polisstationer. Det var:

- Ettan svarar ....

- Tvåan svarar ....

- Fyran svarar ....

- Trean svarar ....

Och alla hade samma svar att ge. Ingen hemvändande taxichaufför hade lämnat in någon portfölj.

Min vän polisen knäppte översta uniformsknappen, slätade med nävarna till sitt rufsiga hår och tittade begrundande på mig.

- Det blir min själ te å ställa in den konserten. Di får väl klara sej utan musik i Malmö i morgon.

Jag gick ensam ut i natten och kände mig djupt förkrossad. Lisas släktingar, som jag knappast kände, skulle bevista konserten. Tänk, vilken blamage! Inget partitur, ingen konsert! Och vad skulle malmöorkesterns ledning tycka?! Men skam den som ger sig. Kom jag bara till Malmö, så nog skulle jag dirigera Sjostakovitj även utan partitur, fast jag endast haft några dagar på mig. För säkerhets skull tänkte jag dock försöka få tag på en 1:a-fiolstämma, där jag med blyerts kunde pricka in de viktigaste insatserna.

Nu gällde det bara att få flygbiljett till Malmö. Men malmöplanet var fullbokat! Jag försökte få beställa ett extraplan. Uteslutet, ingen maskin fanns tillgänglig. Men ett plan till Kairo skulle mellanlanda i Köpenhamn, och från Köpenhamn till Malmö gick ju flygplan i pendeltrafik. I kairoplanet fanns plats, men huruvida någon plats fanns ledig från Köpenhamn till Malmö kunde man inte säga på Bromma. Den biljettkassan i Köpenhamn öppnades icke förrän klockan 8. Nåja, det såg ju inte omöjligt ut.

Från en telefonkiosk på Centralen ringde jag ner till Lisa, som övernattade i Lund hos marsvinet Håkan för att kunna ge mig kaffefrukost, när jag hoppade av nattåget från Stockholm. Det blev inte fråga om någon kaffefrukost. Hon fick i stället ringa till Köpenhamn m.fl. orter i Malmös omnejd för att söka uppdriva partitur till konserten. Vidare fick hon order att ta en taxi till Malmö med min frack, inklusive bröstknappar, manschettknappar, kragknappar, vit kravatt, vit väst med fyra pärlemorknappar, svarta silkesstrumpor, lackskor och en vit näsduk att ha i bröstfickan.

Efter detta telefonsamtal försökte jag komma in på ett hotell för att åtminstone få ett par timmars vila före flygresan.

Nix. Det var omöjligt.

- Allt upptaget, sa portieren.

-Men Ni kan väl åtminstone släppa in mig på toaletten, så jag får raka mig och tvätta mig och borsta tämderna.

- De' e' endast för våra gäster, sa portieren.

-De' ger jag faderullan, sa jag , och sprang upp på andra våningen, där jag sedan gammalt visste att herrtoaletten var belägen.

Och så kom jag fräsch och nyrakad ut till Bromma och steg ombord på kairoplanet.

Se'n sov jag ända till Köpenhamn.

I Kastrups högtalare ropades det:

- Telegram till herr Fernström.

Telegrammet hade följande lydelse; "Siktpartitur funnet".

Situationen räddad! Naturligtvis förstod jag, att siktpartitur hade kommit dit genom feluppfattning av telefondiktat. Det var förstås frågan om fickpartitur.

Man hade telefonledes lyckats få reda på, att Waldemar Rudolf hade ett fickpartitur till Sjostajivitj-symfonin, och min dotter Kerstin hade rest till Hälsingborg och avhämtat det.

Nu var det alltså bara frågan om att lyckas komma från Köpenhamn till Malmö, innan konserten skulle börja. Jo, det fanns verkligen en plats - om det nu bara inte blev startförbud, för regnet stod som spön i backen.

När jag väl hade klämt in mig på min plats i planet, inträdde en flygfunktionär, som meddelade, att alla passagerarna måste stiga ur.

- Aha - tänkte jag - där har vi startförbudet. Nu återstår bara Falks räddningskår och en snabbgående motorbåt.

Lyckligtvis var det dock icke frågan om startförbud. Men planet hade visat sig så tungt lastat, att tankarna delvis måste tömmas, och sådant fick enligt reglementet icke ske med passagerare ombord.

Det var väl vid 11-tiden jag landade på Bulltofta, där jag möttes av min gamle vän Uno Borgstrand, som hade hjälpt Lisa att ordna upp hela röran, medan jag var i luften. Och när vi äntligen sjönk ner vid Borgstrands härliga lunchbord, drog jag en lättnadens suck. Nu så! Nu är svårigheterna över! Trodde jag. Pyttsan!

När det var tid att fara till konserten, var hela Malmö dränkt i ett tropiskt skyfall. På grund av bensinbrist var just då all privat bilkörning under söndagarna "polizeilich verboten". Min vän Uno kunde alltså inte köra mig. Inga taxibilar fanns att få. Alltså i sista minuten dock förhinder. Det fanns bara ett enda litet smyghål. Praktiserande läkare fick lov att göra sjukresor. Och - under över alla under - Uno fick tag på en läkare, som just skulle iväg och som lovade mig lift till Stadsteatern. Fracken var räddad! Konserten var räddad! Den röda lyktan behövde ej brinna förgäves.

Ett par dagar senare besökte jag Sten-Åke Axelson på Konserthusstiftelsens kapellmästarrum och berättade för honom om mina malörer.

- Men käre vän, varför allt detta besvär? Här ser du!

På hans nothylla stod ett exemplar av partituret till Sjostakovitjs femte symfoni.

Ett par veckor senare fick jag den olycksaliga portföljen per post från Stockholm. Då hade Karl-Gerhards revy spelats färdig. Och under ett av hans sättstycken fann man min portfölj.

Konsertkvällen ville Lisa och jag fira vår förlovning, vår lysning och den lyckligen genomförda konserten med en festlig samvaro på Kramer. Då först kom vi ihåg ringarna. Var fanns dom? Jo, i Lisas shoppingväska, och den hade hon glömt hemma hos Borgstrands. Som väl var, var familjen Borgstrand hemma på kvällen, så vi lyckades hämta väskan, fast vi skämdes ju för att tala om, varför vi tvunget måste ha den just då. Och i bilen på väg till Kramer växlade vi ringar.

Ja, det kan man väl kalla för händelserika dygn.


* *
*
Så gifte vi oss, och Lisa flyttade hem till mig i S:t Månsgatan i Lund. Och där firade jag min 50-årsdag. Tidigt på morgonen blev jag uppvaktad av alla ungarna från folkskolans musikundervisning. De fyllde hela gathörnan, och en av de minsta och mest omusikaliska parvlarna utbringade levet:

- Länge leve lärare Fernström!

Jag har väl aldrig varken förr eller senare blivit så glad för någon hyllning.

Kapitel XXVIII: Ämbetsman

Redan när jag bodde i Malmö hade jag tack vare kontakten med Gerhard Lundqvist kommit att spela med i Akademiska kapellet. Gerhard ringde och ursäktade sig för att han inte kunde placera mig som konsertmästare, för avtal var redan träffat med malmöorkesterns 2:e konsertmästare, Erik Ekelund.

- Käre vän, svarade jag, några sådana aspirationer har jag verkligen inte. Det är länge sedan jag var violinist av solistklass. Men jag spelar rysligt gärna med i orkestern (detta kanske med en liten bitanke på det honorar, som var så betydelsefullt för mig just under denna period).

Så kom det sig, att jag ibland spelade 1:a violin och ibland altviolin hos honom. När han i sinom tid blev ovän med Sten Broman, som alltsedan urminnes tider varit hans solobratschist, blev jag konsertmästare i hans altfiolstämma och fick som sådan utkvittera den av kapellets altvioliner, som på grund av sina säregna klangegenskaper kallades "Humleboet". Den bara surrade.

Min pultkamrat i stämman var lundapojken och lundastudenten och lundafolkskolläraren Nils-Otto Bengtsson.

Vi trivdes bra tillsammans. Jag tyckte att han spelade bra altfiol. För resten är han trots sitt folkskolläreri en verkligt god musiker, som t.ex. i Lunds Kammarmusiksällskap har presterat en utmärkt tolkning av en solosonat för violin av Hindemith. Dessutom är han för närvarande min konsertmästare i Lunds Orkesterförening. Han tyckte att jag skrev vackra noter. Jag var just då mycket stolt över min notskrift. Ture Rangström talade vid ett tillfälle om, att Hugo Alfvéns notkalligrafi var av en klass, som hittills aldrig uppnåtts av en svensk notskrivare.

- Skriver han snyggare än jag? frågade jag och visade fram mitt senaste partitur.

- Broder, svarade Rangström, maken har jag egentligen aldrig sett.

Nåja, Nils-Otto Bengtsson vann mitt hjärta, när han talade om vilka flotta siffror jag skrev, när jag efter partituret numrerade takterna i mina stämmor. Sedan dess har han vunnit mitt hjärta på många andra sätt.

Så en dag ringde Nils-Otto hem till mig och talade om, att folkskolan hade startat någon sorts fritidsundervisning i musik, och undrade om inte jag hade intresse av att i det sammanhanget syssla med violinundervisning.

Om - tacka för det! Professor Barmas i Berlin hade skrivit ett intyg om mig som violinpedagog, Max Schlüter i Köpenhamn hade många gånger talat med mig om den säregna intellektuella och musikaliska njutningen vid arbetet med att dana elever, den nya generationen musikpersonligheter. Och i Hälsingborg hade Gustaf Paulson och jag gjort elevaftnar, där hans elever bl.a. spelade Beethovens klaverkonserter och mina understundom spelade sådana verk som Mendelssohns fiolkonsert, Spohrs Gesangsscene, Bachs Chaconne och liknande.

Under tiden i Malmö och Lund hade jag dittills saknat den konstnärliga stimulans, som sådant musikaliskt arbete kan ge. Visserligen hade Gerhard Lundqvist skickat en del violinelever till mig, men den ende elev jag egentligen hade något utbyte av under denna första lundatid var medicinaren Nils-Sture Bråhammar. Han spelade bland annat Rodes Capricer och Max Bruchs fiolkonsert. Tyvärr var han så högrest, att han inte kunde göra ordentligt uppstråk i min bostad i S:t Månsgatan utan att stöta stråken mot taket. Därför måste vi förlägga hans lektioner till hans egen bostad. Om honom säger man för resten i gamla kapellistkretsar i Lund, att han gjorde ett musikaliskt mycket förmånligt parti. Han gifte sig nämligen med den utomordentliga klaverkonstnärinnan Hilda Waldeland.

Nå, han var som sagt den enda ljuspunkten i min musikpedagogiskt sett torftiga tillvaro under de första lundaåren. Kan man då undra på, att jag med glädje mottog Nils-Otto Bengtssons invit till violinundervisning?

Naturligtvis var det många gånger tröstlöst i början. Men när jag till slut kom dithän, att de mest avancerade eleverna började spela Händels sonater, så tyckte jag, att jag hade fått lön för mödan.

Kontaktmannen mellan mig och denna folkskolornas musikverksamhet var alltså Nils-Otto Bengtsson. Men Nils-Otto hade vid åtskilliga tillfällen talat om en skolman och stadsfullmäktigeledamot, som varit den drivande kraften, när det gällt att få till stånd denna verksamhet: K.G. Ljunghill. Jag hade aldrig träffat mannen och visste bara genom hörsägen något om hans betydelse för verksamheten.

Däremot hade jag träffat vaktmästaren på Parkskolan. En dag, när jag höll på med en grupp förstaårsfiolister, knackade det nämligen på dörren. In trädde en man, som förklarade sig vara skolans vaktmästare, och började resonera om ungarna som spelade.

- Di stryker ju redan riktigt bra med stråkarna.

Jag blev ju egentligen rätt förvånad över denne skolvaktmästare, som tog sig en så självfallet kollegial ton gentemot den tjänstgörande läraren. Jag visste inte då, att han dels var stadsfullmäktigeledamot, dels ledamot av Kgl. Skolöverstyrelsen och dels riksdagsman. Han är numera stadsfullmäktiges ordförande i Lund och anställd på en ledande befattning vid tidningen Arbetets lundakontor Syftar på Folke André.. Jag fick närmast den uppfattningen, att det var han som var chef för folkskolans musikundervisning. En uppfattning, som jag måste revidera några dagar senare, när jag träffade den verklige chefen.

Under morgontimmarna hade jag suttit vid skrivbordet och instrumenterat. Efter en kopp kaffe tände jag en cigarrett och stod och tittade ut genom fönstret i S:t Månsgatan n:r 6. Jag såg en ung man hoppa av cykeln och komma fram och ringa på min dörr.

- Vad nu då, tänkte jag. Är det en räkning, eller är det någon som vill lära sig spela fiol?

Mannen, som kom in, presenterade sig som K.G. Ljunghill. Det var alltså han, som var initiativtagaren till den musikaliska fritidsdundervisning, som ägde rum inom folkskolans ram. Och nu ville han höra sig för om min inställning till en musikalisk fortsättningsskola i kommunal regi. Med andra ord en kommunal musikskola och ett kommunalt musikledarskap för undertecknad. Jag fastnade på kroken.

K.G. Ljunghill lyckades genomdriva saken i stadsfullmäktige. Och då blev jag alltså en kommunalanställd ämbetsman.

Den dag detta hade stått i tidningen gick min fru och jag på Industrirestaurangen och avfestade med s.k. blundade känslor mitt avsked från den bohemiska tillvaron.

Ett par dagar senare gick vi på Industrirestaurangen och celebrerade tillsammans med dans- och avspänningspedagogen Signe Peterson och keramikern Carin Werder mitt inträde i de kommunalanställdas tjänstgöringsreglementsreglementerade tillvaro.

Ja, så gick det alltså till.

Så började samarbetet mellan K.G. Ljunghill och mig. Det har ju under långa perioder gått fullständigt friktionsfritt. Under andra perioder har det kanske visat sig, att både han och jag varit av så pass utpräglad läggning, att konflikter måst segla upp. Men sådant är givetvis ofrånkomligt, om inte någondera parten är ett menlöst mähä, som bara jamar med.

Musiknämndens i Lund verksamhet innefattar för närvarande dels en kommunal musikskola med ett påbyggt konservatorium, dels en rätt omfattande sommarkursverksamhet, vilken även inkluderar den s.k. Nordiska Ungdomsorkestern, och dels några s.a.s. mera perifera verksamhetsgrenar. I musikledarens tjänst ingår t.ex. dirigentskapet för Lunds Orkesterförening. Dessutom brukar musiknämnden stå som inbjudare till skolmusikting, musikpedagogiska konferenser o.l.

Det måste naturligtvis vid en sådan verksamhet som denna bli svårt att avväga det inbördes värdet av å ena sidan det administrativa och ekonomiska förarbetet och å andra sidan den konstnärliga och pedagogiska gärningen. Det behövs att dessa båda faktorer alltid står i spänningsförhållande till varandra. Och just dessa spänningsförhållanden kan ju orsaka personliga friktioner.

Men det måste jag säga om K.G. Ljunghill i detta sammanhang, att han alltid har hört till de positiva jasägarna.

".... Till ja-sägare och nejsägare skapade Han dem. Emedan Nej duger till att vid lämpligt tillfälle täppa till en läcka, se de som använda det endast fördelar hos detta ord och glömma att vad som hejdar vin från att rinna ut också hindrar människor från att dricka. Ja däremot, denna slösaktiga stavelse, detta porlande sprund till ord, för dem som använda det som på en ljuvlig ström genom rika och omväxlande nejder. Det är en bro över stagnation, ett toppsegel som fångar vind i vindstillans latituder. Det är ett pass till äventyret, fågellim för erfarenheter, en kniv som öppnar världens stora ostra och avslöjar pärlorna eller giftet innanför skalet. Ja är älskarens ord, fullt av fara och salighet, och Nej är girigbukens och den steriles. Trumpeten som blåser till anfall ropar Ja, och nyckeln som vrides om i ett rostigt lås gnisslar Nej. ...." (Linklater)

Och till jasägarna hör alltså K.G. Ljunghill.

Så var det redan år 1950, när jag en gång samtalsvis kastade fram tanken på den nordiska ungdomsorkester, som faktiskt har kommit att växa ut till en hundrahövdad symfoniorkester av unga musici och musikstuderande, vilka samlas i Lund under en hektisk arbetsmånad varje sommar. Denna orkester har gestaltat symfoniska program under sådana dirigenter som Dean Dixon, Nils Grevillius, Lavard Friisholm, Lennart Nordlöf Knudsen och Sten-Åke Axelson, även om jag under årens lopp som ordinarie dirigent har fått dra det tyngsta lasset.

Som sagt, när jag första gången kastade fram tanken, som just då väl kunde tyckas mer än lovligt fantastisk, blev Ljunghill genast mycket intresserad. Jag bjöd hem stadsfullmäktiges och drätselkammarens ordförande samt K.G. en kväll, då vi dryftade förslaget och fick de båda kommunalpamparna att lova sin medverkan, när det gällde att genomdriva ett visserligen blygsamt men dock anslag från stadsfullmäktige. Sedan lyckades jag utverka ett anslag från Musikfrämjandet i Stockholm, och så satte vi i gång. Vilket naturligtvis icke hade varit möjligt, om inte K.G. som ordförande i en kommunal nämnd hade stått bakom det hela.

Denna kommunala nämnd, Lunds stads musiknämnd, har för övrigt varit mycket rolig att samarbeta med. Den genomgående synnerligen positiva inställningen, den lugna och lidelsefria sakligheten vid alla diskussioner och den utpräglade lojaliteten mot verksamheten - allt detta har gjort nämnden till ett utomordentligt stöd för de alltid lika intensiva utvecklingssträvandena.

I bild23
John Fernström instruerande cellostämmans första pult i Nordiska Ungdomsorkestern

Men det var alltså Nordiska Ungdomsorkedstern. Vi skickade ut ett prospekt. Och så började anmälningar och förfrågningar komma in.

Man skrev från Danmark och frågade, om det skulle liggas i tält eller skolsalar, och om det var lämpligt att medhava sovsäckar. I själva verket unnades ju ungdomarna den lyxen att få bo i sommarlediga studentrum.

Man skrev och frågade om orkesterns ungefärliga standard. Var det frågan om en skolbarnsorkester, eller var det frågan om en orkester av unga musiker? Ja, hur skulle jag, som ensam måste besvara alla dessa brev, det första året kunna veta något om den blivande orkesterns standard. Jag tog väl till, som jag trodde, litet i överkant. Men till slut visade det sig, att standarden var högre än jag hade kunnat tänka mig.

Och så talades det om att ungdomarna borde roas under tiden. Nöjesresor, badresor och festliga samkväm! Och ekonomin borde hjälpas upp med diverse engagemang.

Orkesterns nöjesliv struntade jag blankt i, och det visade sig vara klokt. Ungdomarna unnade sig icke tid till något sådant. Man repeterade kanske fem timmar om dagen, så gav man en konsert och gick därefter hem på rummen och spelade kammarmusik från klockan 10 till 1 på natten.

Beträffande engagemangen så tillskrev jag först Tivoli i Köpenhamn, som förklarade, att ungdomarna var välkomna, om de ville marschera genom etablissemanmget klädda i uniform och spelande marschmusik. Det engagemanget fick alltså torka in.

Däremot reste vi till Svaneholms slott och gav en friluftskonsert på det s.k. Svaneholmstinget. När vi skulle börja spela Beethovens Egmontuvertyr, visade det sig, att 1:a oboestämman var kvar hemma i Lund.

Med döden i hjärtat började jag dirigera uvertyren. Det var en konstnärligt omoralisk tröst för ett tigerhjärta, att publiken huvudsakligast tycktes bestå av skånsk allmoge, så att alla uteblivna oboeinsatser förmodligen aldrig skulle observerats. Till min häpnad kom varenda ton av 1:a oboestämman. 1:a oboisten blåste utantill! Det var Tom Klausen, som numera har avancerat till solooboist hos Oslofilharmonikerna.

Som solocellist detta första år hade vi för resten en ung finne, som jag efter anmälningsblankettens uppgifter hade placerat på denna utsatta post. Han visade sig vara en god orkesterspelare och en god kvartettspelare. Kamraterna, som beundrade hans prestationer, lär vid ett tillfälle ha sagt till honom, att med hans talang var det ju givet, att han skulle bli yrkesmusiker.

- Nej, jag är alldeles för gammal, svarade han på sin sjungande finländska dialekt. Jag är jo redan aderton år.

Nästa år skrev han och beklagade, att han som gymnasist hade kört i svenska, så att han måste stanna hemma i Helsingfors och läsa språket i stället för att komma till Lund.

Konsertmästare för orkestern var det året min elev Johan Åkesson. 1:a flöjtist var Alf Andersen - sedermera soloflöjtist i norska radioorkestern - o.s.v.

Vi gjorde en inspelning för radio av Svendsens D-dursymfoni, och jag måste säga, att när jag fick höra den i svenska radioprogrammet, så skämdes jag inte för prestationen.

Dirigent var vid det tillfället Lennart Nordlöf Knudsen från Oslo. Jag hade själv hand om allt det administrativa, inkvartering, kosthåll, reklam och allt vad därtill hör, och jag tyckte därför, att det var nödvändigt och med hänsyn till det nordiska samarbetet dessutom lämpligt att under ett par av månadens veckor överlåta det konstnärliga ansvaret på en dansk och en norsk dirigent. Det blev alltså Lavard Friisholm och Lennart Nordlöf Knudsen.

Lavard Friisholm var kanske den mest auktoritative av de båda. Jag hade hört honom dirigera modern musik på en världsmusikfest i Bryssel, och dessutom rekommenderades han mig av de musikaliska toppfigurer i Köpenhamn, som jag kontaktat.

Lennart Nordlöf Knudsen hade jag bara träffat, när han som dirigent följde med den akademiska orkestern från Oslo vid ett gästuppträdande i Lund. Lennart gjorde emellertid utomordentliga insatser under ett par somrar med ungdomsorkestern. Bland annat dirigerade han Harald Saeveruds Sinfonia dolorosa på ett verkligt magistralt sätt, och min egen backanal ur operan Isissystrarnas bröllop piskade han upp till ett så extatiskt återgivande, att publikreaktionen krävde bissering. När han satte i gång backanalen för andra gången, satt jag på min undanskymda plats uppe på läktaren och mumlade: "Halvan går". Det berättade jag sedan för Lennart, som hade omåttligt roligt åt denna backanaliska klyscha.

Lennart var ju för övrigt en storartad fagottist, en intressant, intelligent och rolig människa och en mycket bra dirigent. Att han dessutom enligt sina norska kollegors utsago var något av en "jentejæger" var kanske endast en positiv kvalitet.

Det heter, att ingen är stor i sin kammartjänares ögon, vilket alltså betyder, att intimiteten, den närmare bekantskapen, i någon mån kan förrycka perspektiven. Detta är väl förklaringen till att Lennart Nordlöf Knudsen tilldelats en så undanskymd plats i norskt musikliv. Ett av de år han var här berättade han, att han för att klara ekonomin måst ta extrajobb som nattvakt efter orkestertjänstgöringen. Hur behandlar Norge sina talanger?

Inom parentes sagt frågar man sig också: Hur behandlar Sverige sina talanger? Det har ju hänt, att en svensk tonsättare fått ett par operor framgångsrikt uppförda på kontinenten, så framgångsrikt, att han t.o.m. blivit utsedd till hedersborgare av staden Chemnitz. I Sverige får han ingen opera uppförd. Jag syftar på fallet Albert Henneberg.

I bild24
Nordiska Ungdomsorkestern repeterar inför en TV-sändning 1959 under John Fernströms ledning

Omkring ungdomsorkestern levdes det ibland ett rätt bohemiskt liv - inte bara bland ungdomarna.

Jag minns t.ex. ett tillfälle, då en göteborgsjournalist och en av Köpenhamns mest kända musikkritiker råkade sammanstråla för att göra reportage om orkestern. Efter repetitionen åt vi lunch på Industrirestaurangen, och av någon anledning föll samtalet på min kinesiska barndom. Jag inviterade hela sällskapet på "kinesmiddag", som skulle ätas med pinnar hemma hos mig på kvällen. I ett obevakat ögonblick smet jag ut till garderobvaktmästaren och ringde till en budbyrå, som fick i uppdrag att köpa porslinsskålar på Epa och blomsterpinnar i en fröaffär. De pinnarna skar vi sedan till till kinesiska ätpinnar.

Köpenhamnaren ringde hem efter sin fru, och göteborgaren hämtade sin fru från ett hotellrum. Med tiden samlades allt fler människor, så att vi till slut hade huset till trängsel fyllt, när vi sköljde ner de kinesiska rätterna med algeriskt rödvin.

Inte hade vi en aning om att göteborgsjournalistens fru också skrev i tidningar. Men någon tid senare fick vi av vänner och bekanta höra talas om, att den improviserade festen på Södra Esplanaden n:r 8 i Lund varit utförligt skildrad på damsidan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Varenda rätt var beskriven; bl.a. återgavs ett recept på hur man lagar ris på kinesiskt sätt. Och det receptet hade min fru lämnat fullständigt uppåt väggarna - algeriskt rödvin är väl inte så alldeles oskyldigt. Nu undrar jag bara, hur många husmödrar i göteborgstrakten, som bjöd sina familjer på detta äkta kineslagade ris. Fast ibland kan det ju vara gott med välling!

Jag tror nog, att denna ungdomsorkester betytt åtskilligt för den unga musikergenerationen, liksom den har betytt åtskilligt för mig. Men kanske har pressens inställning i viss mån haft en hämmande inverkan. Under de senare åren har det t.ex. varit mycket svårt att få ungdomarna fram till solistuppgifter (liksom det t.ex. har varit mycket svårt att rekrytera Lunds Orkesterförening eller att få lokala krafter som medverkande i Lunds Kammarmusiksällskap). Det blir ju naturligtvis följden, när recensenterna tas antingen bland övermaga tjugoåringar eller bland bittra och "misskända" auktorer, som fritt får lufta sina komplex i spalterna. För de initierade är ju visserligen denna många gånger ovederhäftiga och ofta t.o.m. löjeväckande kritik fullständigt likgiltig, även om de uppträdande ibland känner sig offentligt skandaliserade.

Det är klart, att en recensent skall få säga sitt hjärtas mening - n.b. om han gör det i en så hövlig form, att den passar bland bildade människor - men det borde egentligen vara lika klart, att en recensent också skulle få finna sig i offentlig kritik. Men hur vore detta möjligt? Det är ju en gammal journalistisk princip, att en tidning och dess medarbetare alltid måste få sista ordet i varje offentlig polemik. Följden är den, att en offentligt uppträdande konstnär i själva verket är fullständigt rättslös, vilket de ledande inom redaktionerna borde betänka, när de i alla sammanhang predikar demokratiska principer.

Beträffande ungdomsorkestern var det hela från början upplagt så, att orkestern oberoende av alla eventuella biljettintäkter skulle roa sig själv med lösandet av konstnärliga uppgifter. Under första året blev t.o.m. biljettintäkterna utdelade som fickpengar till orkestermedlemmarna. Meningen var bara, att om någon ville höra på, när ungdomarna musicerade för sig själva, så gick det an mot erläggandet av en viss avgift.

Emellertid, den hårda ekonomiska verkligheten gjorde det senare nödvändigt att inräkna också biljettintäkterna i verksamhetskalkylen. Och beträffande pressen har det allt mera blivit så, att även om man försäkrar motsatsen, så har man tydligen samma krav på ungdomsorkestern som på de professionella filharmoniska orkestrarna. Så är för övrigt tydligen även förhållandet med den under vintrarna verksamma S.O.R.-orkestern Lunds Orkesterförening. Jag har haft tillfälle att både höra och dirigera åtskilliga av våra professionella symfoniorkestrar och har kunnat göra jämförelser. Vid de fall, då extra engagerade professionella musiker, som av ekonomisk nödvändighet endast deltagit i slutrepetitionerna, sänkt prestationens standard, har recensenterna dock i regel föraktfullt talat om "amatörorkesterns" prestationer.

Men nu var det ungdomsorkestern. Det har varit uppfriskande att arbeta med dessa ungdomar, och jag tror, att alla de dirigenter, som har haft med dem att göra, har fått samma inställning. Man har i allmänhet beklagat, att orkestern endast är samlad en månad men varit mycket överraskad över dess prestationsförmåga. I det sammanhanget påminner jag mig en replik av Sten-Åke Axelson, när jag fällde yttrandet, att med denna orkester skulle man kunna spela vad som helst, om den bara hölls ihop i sex månader.

- Ja, då kunde fantamej Chicagos filharmoni packa in, sa' Axelson.

Samtidigt med ungdomsorkestern har vi ju alltid haft en rätt intensiv kursverksamhet av annat slag. Ett år hade vi t.ex. tre dirigentkurser, en för relativt oerfarna dirigenter, en för mera avancerade och slutligen en mästarkurs. De två förstnämnda leddes av mig och mästarkursen av Dean Dixon.

Dessutom hade vi under ett antal år mästarkurser i piano för professor Anders Rachlew, Köpenhamn, - den nordiska kontakten, i violin för professor Charles Barkel - kontakten med svenskt musikliv och Musikaliska Akademin, samt i sång för professorerna Paul Lohmann och Franziska Martienssen-Lohmann, bekanta från de internationella mästarkurserna i Luzern - den internationella kontakten.

Tyvärr hade vissa av recensenterna tydligen rätt dimmiga begrepp om vad som döljer sig under den internationellt vedertagna benämningen mästarkurs. Man trodde visst, att det var eleven, som på fjorton dagar skulle bliva en mästare, då avsikten i stället är att låta avancerade elever komma i kontakt med pedagoger av mästarklass.

Det var rätt roligt att se, hur ledarna för dessa tre kurser ställde sig till den officiella inramningen av verksamheten. Rachlew ville gärna, att det hela skulle börja med ett officiellt hälsnings- och välkomsttal. Det måste jag bekväma mig till. Barkel verkade hövligt och intresserat förvånad, när saken fördes på tal beträffande hans kurs. Det blev i alla fall ett hälsningsanförande. Men Lohmanns!

- Bitte, um Gottes Willen, nur keine Rede halten, bitte, bitte, bitte! Wir fangen gleich mit den Stimmprüfungen an.

Den kursen slapp jag alltså att harangera.

Anders Rachlew, grand seigneur, idealist och en av sin generations mest prominenta klaverpedagoger, som väl skickat fram nära hundratalet elever till offentlig debut, kom att betyda mycket för verksamheten - inte bara för klaverkursen. Han agiterade vid konservatoriet i Köpenhamn för de musikstuderandes deltagande i ungdomsorkestern, och han skaffade oss anslag från en internordisk fond.

Charles Barkel skickade under flera år, liksom Rachlew, fram sina elever till speciella solistaftnar. Dessutom resulterade samarbetet med honom i min 2:a violinkonsert, som han vid flera tillfällen, i Stockholm, Upsala och Malmö, gav en konstnärlig tolkning, som väl ingen annan violinist här i landet kunnat prestera maken till.

Professorsparet Lohmann hade förmågan att entusiasmera sina adepter på ett sådant sätt, att faktiskt hela kolonier unga skandinaver efter kontakten i Lund under årens lopp förlagt sina studier till deras verksamhetsfält i Düsseldorf, Frankfurt, Wiesbaden och Luzern.


* *
*
Under flera somrar hade vi också Musikfrämjandets kurser för kommunala musikledare här i Lund.

Första gången jag blev anmodad att leda en sådan kurs, var den emellertid förlagd till Sånga-Säby. Man var ju vid denna folkhögskola van vid diverse kurser av folkbildande karaktär, huvudsakligen avsedda för ett mycket ungdomligt klientel. Det var kanske inte alldeles så lätt att passa in alla de medelålders militärmusikdirektörerna, organisterna och musiklärarna i denna folkhögskolemiljö. Värst var det väl nog med den reglementerade nattron samt med den visserligen icke officiellt påbjudna men tydligen förutsatta avhållsamheten från rökning i vissa kurssammanhang. Men nog trivdes vi, och roligt hade vi. Och visst arbetade vi. Jag minns t.ex. en kväll, när jag hade överinseendet över dirigerings- och orkesterövningar långt ut på natten. Till slut var jag så trött, att jag hade svårt att hålla tankarna klara och konstatera eventuella felspelningar.

- Ja, ni får ursäkta, men nu är jag så trött, så jag hör inte vad ni spelar!

- Mozarts uvertyr till Titus, upplyste Bertil Wallin, som satt och spelade altfiol.

Vid kursen hade jag önskat införa deltagarna i den avancerade harmonik, som förekommer i det mesta av den musik som spelas, som alltså verkligen är levande musik. Den harmoniken hade de ju knappast lärt känna, när de avverkade sitt pensum harmonilära för sina respektive organist- eller musikdirektörsexamina. För ändamålet skrev jag samman ett kompendium. Det trycktes sedan av Gehrmans förlag under titeln "Vår tids tonalitetsbegrepp".

Den boken, liksom mitt nästa år utgivna formlärekompendium, "De musikaliska formernas systematik", samt min åtskilliga år tidigare utgivna Buxtehude-biografi "Dietrich Orgemester" recenserades av så gott som samtliga kulturtidningar här i Sverige - utom, på något undantag när, i Skåne. Det har ju varit litet egendomligt att få läsa recensioner från danska, norska och t.o.m. amerikanska tidningar, medan så gott som allt om böckerna har förtigits här i Skåne. Kanske är förklaringen den, att deras värde ansetts vara så pass tvivelaktigt, att man hänsynsfullt velat bespara auktor offentlig hundsfottering. Jag tackar för vänligheten.

Några kritiska presskommentarer kom naturligtvis till synes. Deras innehåll har egentligen alldeles fallit mig ur minnet. Jag har bara ett visst dimmigt begrepp om att Ingmar Bengtsson liknade mig, eller var det kanske boken, vid någon sorts musikalisk diversehandel. De berömmande recensionerna minns jag naturligtvis desto bättre. Jag har dem t.o.m. bevarade i klipp, och där läser jag Moses Pergaments omdöme:

".... Att den kommer att hälsas med stor tillfredsställelse av alla vetgiriga musikelever och tonsättarämnen kan man under nuvarande svenska förhållanden ta för givet. Boken kan också på det varmaste rekommenderas åt mogna tonsättare, som känner behov av någon sorts Steinach-kur. ...."

Och Yngve Flyckt sedan! Såhär stod det faktiskt i Expressen:

".... Som en stor händelse vill man beteckna utgivandet av John Fernströms "Vår tids tonalitetsbegrepp".... Här har vi det första svenska grundliga försöket att kompositionstekniskt reda ut den moderna musikens situation. Och det är inget trevande försök, inte heller halvfilosofisk dimbildning. Här talar en man med räckvidd långt utanför skråtänkandet, med virtuosa kunskaper, varmblodighet, lysande intelligens och djup kulturkänsla ...."

En göteborgsrecensent fann boken värd en doktorshatt, men Kurt Atterberg finner, att

".... Då jag läser sådant och dessutom beskådar den rika flora av beteckningar, som behövs bara för att analysera en tämligen enkel komposition, eller då man mediterar över den neapolitanska subdominantvariantens förseende med 'såväl subdominant som dominant', tänker jag osökt på de rapporter från hälsovårdsnämnden, som förr sågs i pressen under rubriken 'Vad vi sluppit att äta'. Alltså för min del: vad jag sluppit plåga mig med. ...."

Dock, som sagt, de negativa omdömena har jag i stort sett glömt. Vi musiker har ju ofta ungefär den inställningen till kritiken, som så tydligt kommer till uttryck i anekdoten om bröderna Busch.

De tre berömda "Gebrüder Busch", dirigenten, violinisten och cellisten, hade blivit överens om att aldrig läsa några kritiker. Så en dag blev dirigenten uppringd av cellisten, som talade om vilken konstnärlig prestation han och brodern violinisten gjort med Brahms' dubbelkonsert:

- Grossartig! Einfach fabelhaft!

Och pressframgången sedan!

- Kolossal! Fast unglaublich!

- Ach so, sa' brodern dirigenten, jag trodde ni läste aldrig några kritiker.

- Na ja! Wenn sie aber gut sind!

Jag nämnde nyss, att den första kommunala musikledarkurs, jag hade hand om, var förlagd till Sånga-Säby. Ett par av kursdeltagarna roade både sig själva och oss med rätt festliga quasi tolvtonsmodernistiska improvisationer för två violiner, improvisationer som ibland kunde växa ut till verk av en viss resning. Ja, varför inte lika gärna acceptera de styckena som diktsamlingen "Camera obscura", vars tillkomst ju också berodde på ett par dårfinkars parodiska improviserande..

Två hantverkare, som jobbade i bygget, hörde med förundran de sällsamma tonerna, och vid ett tillfälle utspann sig mellan dem följande samtal:

- Du, jag tycker det låter som om dom spelade falskt.

- Du är inte klok! Dom e' ju yrkesmusiker, vetja.

Nästa år var kursen förlagd till Viggbyholmsskolan, och de cirka fyrtio deltagarna utgjorde faktiskt en icke så dålig symfoniorkester av ungefär samma numerär och besättning som de s.k. statsunderstödda orkestrarna i Hälsingborg, Gävle och Norrköping, fast naturligtvis var det litet si och så med den tekniska standarden. För de flesta var ju orkesterinstrumenten endast biinstrument. Vi avslutade dock kursen med att göra en symfonikonsert för skolans personal och nejdens folk. Jag vill minnas, att vi spelade en Mozart-symfoni och därefter bland annat Spohrs Gesangsscene med Georg Papmehl som solist. Det stycket var naturligtvis valt speciellt med tanke på de slagtekniska lärdomar det kunde ge de ackompanjerande dirigenterna. Ett mycket bejublat nummer på programmet var en till formatet storstilat anlagd duett av de båda modernistiskt improviserande herrarna, som hade roat oss redan på Sånga-Säby. För tillfället uppdiktades namnet på en komponist, Egon Blomqvist, som skulle vara bosatt på ett torp i Småland, och man planerade t.o.m. att i konsertsalen avtäcka hans byst efter framförandet av verket.

Kursens standard det året var för övrigt så hög, att jag kunde skicka exempelvis en domkyrkoorganist ner till kiosken för att köpa cigarretter, när jag under påpgående lektioner var utgången på den varan. Detta berättade jag sedan skrytsamt i domkyrkokretsar hemma i Lund. Tyvärr uppskattades inte poängen, vad det nu kan bero på.

Då vi emellertid kostnadsfritt fick disponera universitetslokalerna i Lund, samt då många andra skäl talade för saken, beslöt Musikfrämjandet under följande år att förlägga de kommunala musikledarkurserna till Lund.

Min fru, som tror sig känna mig, och som vet att jag helst blir "därhemmave", förklarade emellertid, att alla dedär skälen var bara struntprat.

- De' e' nog likadant med dej som med pågen i den gamla historien. Han satt i soffan, när systern ville de skulle leka. "Ja, då leger vi far å mor, å så blir ja far, så jag blir siddanes".

Det mest begärliga ämnet vid dessa musikledarkurser var naturligtvis orkesterdirigering. När Musikfrämjandet sedan införde dirigentkurser, delvis i samarbete med Lunds stads musiknämnd, anmälde sig kursdeltagarna framför allt till dessa kurser, och de egentliga musikledarkurserna avfolkades betänkligt, fastän kursschemat lockade med så exklusiva saker som t.ex. kammarmusikaliska instruktioner av Istvan Ipolyi.

Den drivande kraften inom Musikfrämjandet, när det gällde denna sommarkursverksamhet, var Albert Henneberg, den dåvarande sekreteraren. Nu har emellertid nya män kommit till, och samarbetet mellan Musikfrämjandet och Lunds stads musiknämnd har fullständigt ebbat ut. Ja, det är ju naturligt, men den verksamhet, som bedrevs under första hälften av 50-talet, fyllde säkert då ett stort behov, och låt oss hoppas, att den också lämnat spår efter sig inom svenskt musikliv.


* *
*
Ja, det har ju nog varit roligt med en internordisk ungdomsorkester, med mästarkurser, med kommunala musikledarkurser, dirigentkurser och allt ståhejet omkring denna sommarverksamhet. Men allra roligast har det faktiskt varit att följa grabbarna och småtöserna i Lund från de första stapplande fjäten fram till prestationer med snudd på det konstnärliga.

Jag minns t.ex. en blyg liten skolpojke, som första gången sökte mig, när jag bodde i S:t Månsgatan 6. Han hälsade från sin far, en bekant lundadocent, som bad om ursäkt för att pojken besvärade mig med en fråga. Han ville ha reda på, hur man vid violinspelning skulle hålla tummens yttersta led på höger hand. Jag gav honom besked, vilket han icke hade kunnat få av Katedralskolans vikarierande musiklärarinna.

Sedan studerade han för mig ända tills han i Domkyrkan spelade Bachs Chaconne och med ungdomsorkestern Tor Aulins c-mollkonsert. Sedan blev det Akademin i Stockholm. Just nu studerar han hos Tibor Varga. Syftar på Johan Åkesson, sedermera Director Musices vid Lunds universitet.

Eller den lilla ljushåriga 10-årsflickan, som började spela fiol i folkskolans fritidsundervisning, och som jag jobbade med under många år, tills vi skickade upp henne till Akademin för att som privatist ta musiklärarexamen - enligt uppgift var hon Sveriges yngsta musikdirektör - och som sedan också spelade Tor Aulins c-mollkonsert i Lund. Hon är numera fiollärare vid vårt musikinstitut. Syftar på Anna-Lena Isaksson, gift Norlander.

Eller ännu en liten blond flicka, som i skrivande stund vikarierar som 1:a violinist i Konserthusstiftelsen i Malmö och har spelat Wieniawskis d-mollkonsert vid vår senaste elevafton. Hon har ännu ett par år kvar till myndighetsåldern, så hennes fiolspelning skall väl med tiden kunna bli bra. Syftar på Ingrid Eriksson, gift Duvander.

Och många andra.

Det har verkligen varit roligt.

Med kompositionseleverna har ju saken legat till på helt annat vis. Det har i regel varit folk som redan inhämtat de elementära kunskaperna i harmoni- och formlära, i kontrapunkt och komposition. Så det har ju framför allt varit frågan om estetiska resonemang och naturligtvis i viss mån en träning av de tidigare förvärvade elementarfärdigheterna och ett fördjupande av desamma.

Vid något tillfälle anordnade jag verkligen en kompositionsafton med kompositioner uteslutande av mina elever. En sådan sak skulle jag naturligtvis gärna vilja upprepa, men jag har starkt på känn, att de mera mogna musiker som skulle kunna komma ifråga, kanske inte är så roade av att offentligen skylta som någon sorts elever, och mindre avancerade elever bör kanske inte gärna föras fram inför den offentliga kritik, som man på förhand vet kommer att ställa sig skeptisk.

I bild25
John Fernström vid tidpunkten för nedskrivandet av dessa minnesanteckningar, i sin kombinerade ateljé och tonsättarverkstad vid Södra Esplanaden i Lund


* *
*
Ja, så har sextio år gått. Det är en lång väg man har vandrat.

Den vägen har lett från barndomens sagor förbi Kipling och De tre musketörerna. Anatole France och Zola har skymtat vid horisonten, medan jag i Frödings, Heidenstams, Selma Lagerlöfs och Karlfeldts sällskap vandrade fram mot Strindbergs Fadern, Pär Lagerkvists mörkt dystra lyrik och Elsa Graves Ruggande paradisfågel.

Den vägen har lett från Burmesters småstycken förbi violinlitteraturens och den gängse symfonilitteraturens paradnummer. Och vid vägkanten lärde mig Wagner drömma om Tristans och Isoldes glödande kärlekssaga, om Klingsors "Zaubergarten", om Brynhildes sköldbucklor och om den ljuvliga sångsaligheten i Walthers "Preislied", som i min ungdom ännu ofta kallades "alla sångers sång". Vid sidan om vägen dansade Debussys faun sin eftermiddagsdans. Med Max Regers fuga ur Mozartvariationerna ännu klingande i öronen lyssnade jag till Hindemiths Matthis der Maler. Och nu går färden genom nya länder.

Ja, den långa resan förde mig från barndomens lekar fram genom ungdomsårens förälskelser, mandomsårens allt fastare familjeband fram till den punkt där jag nu står.

Och om fem år kan jag koppla av. Kanske är jag då en utsliten man, vars konstnärliga skapande blir allt värdelösare. Men vad gör det mig? Äntligen skall jag få ägna mig åt endast det, som jag innerst inne funnit vara min kallelse.

Bort med all pappersexercis, bort alla protokoll, alla kalkyler, alla skriftliga utlåtanden och allt programplanerande!

Det enda jag kommer att sakna blir väl mina kära elever.

Jag tror det är Hugo Alfvén, som vid något tillfälle har yttrat, att den modernistiska, den atonala musiken icke hade rum i hans skönhetsvärld. Detta är ju i och för sig mycket förståeligt, liksom det är förståeligt att den klassiska och romantiska musiken icke har något rum i avantgardisternas skönhetsvärld.

Det fanns en tid, då man gjorde toledoklingor, kring vilka det stod ett äventyrets skimmer. Den konsten är glömd. Nu gör man i stället rostfria stålvapen och atombomber.

Det fanns en tid, då den kusligt ödesmättade stämningen vid rituella högtidligheter kanske stegrades till det outhärdliga av smidda bronslurar som skallade genom natten, då fäbodarnas sommarskogar porlade av underliga låtar blåsta på bockhorn. Nu har man i stället radio och TV.

Livet är fullt av anknytningar till förgångna världar. Oåterkalleligen förgångna. Håller det på att bli så också med musiken?

Det fanns en tid, då den mänskliga andens musikaliska skönhetssträvanden tog sig uttryck i gigantiska fugor, symfonier och liknande. Nu ser det ju närmast ut som om intresset för det tonande ljudet skulle länkas över på ett ingenjörsmässigt fifflande med aggregat, spänningar och kurvor, som om harmonikens djupt meningsfulla sammanhang skulle bytas ut mot sådana i grunden omusikaliska hjärnkonstruktioner som tolvtonsserier och dylikt. Konsten att skriva fugor och symfonier kommer väl av konservativt inställda musikhögskolor att hållas vid liv ännu några generationer. Men det är dock möjligt, att det vi idag kallar den stora musiken en gång kommer att bli en förgången värld. Kanske omstrålad av samma ålderdomlighetens poetiska patina som toledoklingor och bronsålderslurar.

Och då blir ju frågan den - kan den elektroniska musiken, kan punktmusiken, kan dodekafonin eller någon annan och liknande musikalisk ideologi komma att få samma betydelse inom vårt kulturliv? Eller blir det kanske samma inställning inom den västerländska musiken som den, vilken härskade inom kinesisk litteratur, innan bamburidån gick ned? Den värdefulla litteraturen ansågs vara den, som skrivits för tusen år sedan. Allt senare var endast kommentarer och efterbildning.

Då får tonsättaren, den skapande konstnären, inte längre en plats i vårt samhälle. I stället kommer lärda kommentatorer att sörja för den stolta, levande, västerländska musikens omsorgsfulla uttorkande och petrifiering.

Ja, vad gör det nu mig. Då lever inte längre jag! Men det har varit roligt att leva, det har varit roligt att skapa, att älska människorna och livet.

När allt kommer omkring, är det naturligtvis de två sakerna, som gjort mitt liv till en glädjens fest: kärleken och musiken.

Du kära, fina liv, jag vet det ju ej,
om du fick min lyra att ljuda
i underbar höghet. - Jag bytte ju ej
de enda strängar jag hade att bjuda.
Du spelade på dem efter deras förmåga
och jag drömmer ibland att de klang
som en aningens aning om brinnande låga,
om stingande Weltschmerz och het Sturm und Drang.

Jag tackar för den drömmen i nätternas vaka
och välsignar de sånger som du gav.
Det var sången som var du! Det andra skall jag vraka
den dag jag är färdig och stiger i min grav.

Du, jag tackar dig för känslans och lidelsens stämma,
och tack för visan och klangen och rytmiken,
jag tackar för den sång, som intet kunde hämma!
Kära gamla liv! Tackar allra mjukast för musiken!